Månad: december 2012

Litterärt nyårslöfte 2012

Dags för utvärdering av årets litterära nyårslöfte. Jag har tidigare år haft tre litterära löften men detta år har jag endast haft ett: att läsa e-böcker. En i månaden var målet.

Hur det har gått?
Sådär, om jag ska vara ärlig. 4 böcker och 7 separata noveller blev resultatet. Detta trots att jag köpte på mig en hel bunt intressanta e-böcker tidigare i höstas. Det är bara att konstatera att jag fortfarande föredrar analoga böcker. Inte minst för att min inställning till olästa böcker verkar fungera enligt devisen ”out of sight, out of mind” vilket gör att jag mycket sällan prioriterar e-böckerna framför de böcker som ligger fysiskt staplade i olästhögen.

Jag tror faktiskt att det får bli bakläxa på det här årets litterära nyårslöfte. Så löftet inför 2013 blir alltså än en gång: att läsa minst en e-bok i månaden. Och jag ska försöka börja med de böcker som redan ligger i surfplattan och väntar.

Hur har det gått med era nyårslöften i år, litterära eller ej? Har ni några inför nästa år?

Stjärnlöst

fulldark”Full Dark, No Stars” är en novellsamling av Stephen King som i original innehåller tre långnoveller och en kortare (min utgåva innehåller desutom ännu en bonusnovell). Några av novellerna är så långa att de tangerar romanformat. Om det inte vore för att Kingen vore känd för sina tegelstenar skulle exempelvis inledningsnovellen ”1922” med sina 155 sidor kunna passera som en roman.

I ”Full Dark, No Stars” satsar Kingen på psykologisk skräck. Här är det ganska tunnsått med övernaturligheter. Fokus ligger istället på vanliga människor i extrema situationer, ett ämne som Kingen har skrivit om många gånger förr i både romaner och noveller.

”1922” utspelar sig det år novelltiteln syftar på, vid en bondgård i Nebraska. En ganska klassisk mordhistoria där mördaren hemsöks av sitt dåliga samvete i bästa The Telltale Heart-stil. Om det inte vore för att novellen är på tok för lång och omständig hade den varit riktigt bra.

”Big Driver” avskydde jag. King är ju notoriskt dålig på att skriva sexscener (särskilt ur kvinnans synvinkel), och han är inte mycket bättre på att skriva historien om en våldtagen kvinna som ska hämnas. Jag behöver nog inte nämna ännu en gång hur mycket jag HATAR historier som går ut på att det värsta som kan hända en kvinna är att bli våldtagen. Om du också gör det skulle jag nog rekommendera dig att hoppa över just den här novellen helt.

”Fair Extension” är den kortaste novellen i samlingen. Det är en berättelse om hur långt en människa är beredd att gå för att rädda sitt eget liv. Om missunnsamhet. Om avund. Och om den fina gränsen mellan vänskap och hat. Intressant, om än lite väl skissartat för min smak.

”A Good Marriage” är en intressant novell om en kvinna som upptäcker att hennes man har en mycket mörk hemlighet. Intressant därför att den beskriver ett moraliskt dilemma som inte är det lättaste att ta ställning till. Bonuspoäng för nyanserade karaktärer dessutom.

”Under the Weather” heter den bonusnovell som tillkommit i pocketutgåvan. Jag tycker att det är den bästa novellen i hela samlingen. En djupt obehaglig och sorglig historia om att fastna i självförnekelse.

”Full Dark, No Stars” hör inte till Kings bästa novellsamlingar. Den lider av att novellerna är för långa och ofta alltför omständiga. Jag som gillar novellformatet saknar den skärpa och uppfinningsrikedom som är novellens stora styrka.

Stephen King – Full Dark, No Stars (Hodder, 2011)

Skärvor av en sönderslagen barndom

feliciaDet var ju mycket snack om Felicia Feldts självbiografiska ”Felicia försvann” när den kom ut. Vilket är vanligt när det kommer ut böcker som porträtterar personer som är kända på något sätt, och i synnerhet när porträttet är negativt. Skandalfaktorn drar alltid nyfikna läsare. Särskilt när ämnet är så kontroversiellt om det här; att en av Sveriges största auktoriteter när det gäller barnuppfostran utsatt sitt eget barn för fysisk och psykisk misshandel.

Själv hör jag till de läsare som inte bryr mig alls om vad i en bok som har hänt på riktigt eller ej. Känns det sant när jag läser är det sant för mig. På ett sätt kan jag tycka att det är lite synd att fokus har hamnat så mycket på de självbiografiska inslagen, för Felicia Feldt är en riktigt begåvad författare. De kapitel som handlar om Felicias barndom är otroligt starka. Små, korta scener som skär som knivar. En serie av bilder som utan minsta sentimentalitet målar upp en bild av en otroligt otrygg barndom.

De kapitel som handlar om den vuxna Felicia är inte lika drabbande. Kanske för att hon kan vara ganska svår att sympatisera med. Jag har svårt att svälja hennes enorma kvinnohat och hennes tendens att sätta sin far på piedestal. Men samtidigt gillar jag att hon inte förskönar bilden av sig själv, att hon visar upp alla sina fula känslor utan pardon. Hur hon fortsätter att hata genom alla år trots att det förstör hennes eget liv.
De delar av boken jag gillar minst handlar om Felicias stora kärlek. Det är alldeles för många superlativ för min smak, alldeles för många storvulna känslor. För mycket generisk kärlekshistoria. Jag måste erkänna att jag faktiskt bläddrade förbi några av de här kapitlen för att komma tillbaka till barndomen.

”Felicia försvann” påminner mig en aning om Linda Skugges ”Saker under huden”, även om den inte är riktigt lika bra. Det där oresonliga hatet, och det lite fragmentariska berättandet. Alla sveken, de små och de enorma. Alla mönster som upprepas om och om igen.
Trots att det är en lite ojämn bok var den mycket läsvärd och jag hoppas verkligen att Felicia Feldt kommer att skriva fler (skönlitterära) böcker.

Felicia Feldt – Felicia försvann (Månpocket, 2012)

Klapp

Härom dagen skrev jag här i bloggen om att jag aldrig brukar få böcker i julklapp trots att jag väldigt gärna ger bort böcker. Döm om min förvåning när jag faktiskt fick en bok i julklapp i år (av min käre make)! Att önska sig en enda specifik bok i julklapp visade sig vara en smart taktik.
Vad jag fick?
Elizabeth Hands ”Errantry”. Och så Mike Mignolas ”Baltimore: The Plague Ships” som bonusjulklapp från mig själv.

Fick du några bokklappar i år?

Dekadent revolutionär

bitingthesunLivet som Jang i staden Four BEE går ut på en enda sak; att vara så dekadent som möjligt. Droger, könsbyten, sex och spektakulära självmord (där den döde återväder i en ny kropp som om inge thade hänt) är vardagsmat för dessa ungdomar. Det är ett liv där ytan är allt och känslouttryck ett betalningsmedel i butikerna. Men vad händer när någon med det till synes perfekta livet ändå inte är nöjd?
Vår namnlösa protagonist har tröttnat på livet i Four BEE och sina vänner där. Hen deltar fortfarande halvhjärtat i festandet, men känner sig mer och mer uttråkad. Tillsammans med ett aggressivt husdjur ger hen sig på jakt efter en djupare maning med sitt glamorösa liv, något som leder till platser som ingen Jang någonsin beträtt.

Tanith Lees ”Biting the Sun” är en samlingsvolym som innehåller de två SF-romanerna ”Don’t Bite the Sun” (1976) och ”Drinking Sapphire Wine” (1977). Båda romanerna handlar om den namnlösa protagonistens kamp för att försöka finna mening i en värld där kärlek, familj, liv och död blivit meningslösa begrepp.

Det är till en början både underhållande och en smula tröttsamt att hänga med på protagonisten och dennes husdjurs upptåg. Fester, tjusiga miljöer och vimsig Jang -jargong i överflöd. Men ganska snart börjar det kunna anas sprickor i Four BEES glittriga fasad. Osynliga gränser som protagonisten inte har en aning om att de ens existerar förrän hen redan har passerat dem.
En värld som en inte ens kan fly från genom att ta sitt eget liv, går det att tänka sig något mer vidrigt än så?
Husdjuret spelar en mycket stor roll. Ett infångat ökendjur med vit päls som verkar ha en fallenhet för anarkistiskt beteende får detta djur stå för allt som är unJang. Jag behöver nog inte ens nämna att jag blev ungefär lika förtjust i husdjuret som protagonisten själv.

”Biting the Sun” är en en intressant och tankeväckande samlingsvolym. Mot slutet av andra delen tycker jag att boken tappar rejält, då historien utvecklas åt ett helt annat håll än jag hoppats. Själva slutet gjorde mig besviken, då jag hade hoppats på något betydligt mörkare. Dessutom är det (OBS! SPOILER-LÄNK!) den sortens slut som tillhör de jag hatar allra mest.
Bortsett från det usla slutet är dock detta en mycket intressant bok som jag rekommenderar varmt.

Tanith Lee – Biting the Sun (Bantam Spectra, 1999)

Making Christmas

Jag slår in årets julklappar och det blir tydligt att jag tycker om att ge bort böcker (det tjocka paketet består av tre pocketar):
IMG_1229

Jag insåg också att jag själv kommer att få ungefär så här många böcker i julklapp:
IMG_1232

Lika bra att ta saken i egna händer med andra ord:
IMG_1251

Bonusbild som jag enbart har med för att visa vilken awesome faster jag är (hon som ska få Totoro är alldeles för ung för att läsa bloggar, så ingen risk för spoilers):
IMG_1246

Ska ni ge bort några böcker i julklapp i år? Och kanske ännu viktigare; tror ni att ni kommer att få något av boktomten?

Strange stories

strangerthingshappenKelly Links novellsamling ”Stranger Things Happen” var en av de böcker som ingick i den Humble E-book Bundle jag köpte tidigare i höstas. Samlingen är Kelly Links debut och kom ut 2001.

Det märks att det är en debut, det här. I vissa av novellerna känns det som att Link inte riktigt har funnit sin röst och sitt format ännu. Hennes historier är alltid absurda, men ibland känns de på gränsen till meningslösa. Ett roligt tankeexpermient, men ett som glöms bort så snart det lästs.

Vissa av novellerna sticker dock ut:
Som ”Travels With the Snow Queen” där en ung kvinna ger sig ut på en smärtsam barfotapromenad genom sagornas värld för att leta efter sin försvunna kärlek. Bra för att inse att den där kärleken kanske aldrig var särskilt mycket att ha, ändå. Det är en bitterljuv, cynisk novell, i en sagoinramning som både är bisarr och underhållande.
Jag gillade också ”Carnation, Lily, Lily, Rose”, en novell där en död man skriver brev till sin hustru från något slags limbo. Döden fick honom att glömma sin frus namn och i breven upprepar han alla kvinnonamn han kan tänka sig i en desperat jakt efter sina förlorade minnen, sin förlorade fru.
Även ”Flying Lessons” hör till favoriterna. En mycket sympatisk kärlekshistoria med mytologisk bakgrund.
Bonusinfo: Novellen ”The Specialists’s Hat” finns även med i samlingen ”Pretty Monsters”.

”Stranger Things Happen” är ingen dålig novellsamling, även om den är ganska ojämn. Den som gillar tydliga, avslutade historier bör nog däremot undvika den här samlingen då novellerna ofta är ganska experimentella till formatet.
Själv ser jag fram emot att sätta tänderna i ”Magic for Beginners”, den andra Link-samlingen som ingick i bundlen.

Kelly Link – Stranger Things Happen (Small Beer Press, 2001)

Sorgebok

änkansbokDet verkar som att det vilar något slags förbannelse över Joyce Carol Oates ”Änkans bok”. Fiktiviter-Helena drabbades av lunginflammation när hon läste boken förra hösten och Dark Places-Helenas dotter råkade ut för samma sak. Och lunginflammation är alltså det som drabbade Joyce Carol Oates make Raymond Smith och som ledde till hans död. Och som denna bok handlar om.

Själv skrev jag ett inlägg för några veckor sen om att jag inte riktigt kunde bestämma mig för om det var en väldigt bra eller en väldigt dålig tidpunkt för mig att läsa ”Änkans bok”. Nej, jag har inte lunginflammation. Men det var upprepade lunginflammationer till följd av en stroke som min pappa dog av för några månader sen. Och att läsa vissa passager i den här boken – som när Joyce sitter och krampaktigt följer makens syresättningsvärden på en monitor – var nästan outhärdligt för mig. Alldeles för mycket igenkänning.
Men jag tror att det faktiskt var rätt tillfälle för mig att läsa boken, trots allt. För det finns något trösterikt att läsa om hur någon annan genomgår sorg när man själv gör det, även om den personen reagerar och hanterar sin situation på ett helt annat sätt. Som när Joyce i boken läser Joan Didions bok om sin makes död – den fantastiska ”Ett år av magiskt tänkande” – och tänker att hon inte är ensam. För övrigt läser min egen mamma Didions bok just nu. Life imitating art ännu en gång, vilket verkar vara oundvikligt när det gäller just den här boken.

Det är svårt för mig att recensera ”Änkans bok” eftersom min läsning av boken var så personlig. Särskilt de första kapitlen, som handlar om Rays sjukhusvistelse och död.
Det är lättare för mig att förhålla mig lite mer objektivt till de senare kapitlen, där Joyce försöker få ihop bitarna av sitt trasiga liv igen. Hur hon kämpar mot ”änkan” som hon har förvandlats till. Hur hon måste tvinga sig själv att äta, att arbeta, att hålla kontakten med sina vänner. Det är intressant att läsa om hur personen Joyce Smith förhåller sig till författaren ”Joyce Carol Oates”. Hur åtskilda dessa två liv är. Precis som Helena och Helena reagerade jag på att Ray tydligen aldrig läste JCOs böcker. Men samtidigt känns det inte helt ofattbart. Med tanke på hur mörka böcker JCO skriver kan jag förstå att hennes make inte ville ta del av det mörkret.

Jag vill egentligen inte jämföra den här boken med Didions två sorgeböcker, om maken och dottern, men det är svårt att inte dra paralleller. På ett litterärt plan föredrar jag Didions böcker som är mer välskrivna, bättre komponerade. Men samtidigt är det svårt att värja sig mot den där vilsenheten som JCO förmedlar, som får henne att tvivla på precis allt. Som tvingar henne att omvärdera allt i hennes liv – och i det gemensamma liv de hade.
Istället för att föredra en bok framför en annan skulle jag snarare råda: läs alla tre. Men förbered dig på en ganska tung läsning, oavsett om du slipper lunginflammation i din närhet eller ej.

Joyce Carol Oates – Änkans bok (Bonnier pocket, 2012)

Alla familjer är dysfunktionella

tigrarTvå kusiner, Nick och Helena, står i centrum i Liza Klaussmanns debutroman ”Tigrar i rött väder”. I början av boken håller deras, två unga amerikanska kvinnor precis efter andra världskrigets slut, liv precis på att börja. Men livet blir inte riktigt som någon av kusinerna hade tänkt sig. Och åren går, 1940-tal blir till 1950-tal och 1960-tal. Vi får följa de båda kusinerna och deras familjer i diverse nedtramp genom åren, ur ett flertal olika karaktärers synvinklar. Och gång på gång återvänder vi till Tiger House, släktens gamla sommarhus beläget på amerikanska östkusten. Ett hus som får symbolisera familjernas komplicerade relationer och dess långsamma sönderfall.

”Tigrar i rött väder” är en ganska ojämn bok. Det är ju alltid en risk för en författare som väljer att skriva en roman ur flera olika synvinklar. Alla röster engagerar inte lika mycket, alla tillför inte historien något viktigt. Dessutom tycker jag att Klaussmann gör ett misstag när hon låter sina karaktärer berätta för mycket och för detaljerat. Hon lämnar inga utrymmen för tolkningar när hon låter alla karaktärerna komma till tals.
De två delar jag gillade mest är sinsemellan ganska olika. Nicks kapitel berättar om en egensinnig, manupulativ och i grunden ganska egoistisk kvinna som ursinnigt kämpar emot konventionerna. Det finns sorg i hennes historia, men mest finns där bitterhet över ett liv som inte gått enligt planerna. Över förlorad frihet.
Daisys del är istället en ganska bitterljuv coming of age-historia. Den utspelar sig under en sommar vid Tiger House, där Daisy får uppleva sin första kärlek och sitt första svek. Samt familjeproblem som bubblar upp i bakgrunden.

Jag tycker att det känns lite synd att Klaussmann prompt ska förstöra sin bok genom att ta med en mordhistoria. En på köpet ganska onödig mordhistoria. Det finns många intressanta ingredienser i den här boken – dysfunktionella familjerelationer, hemliga kärlekshistorer, förlorade kärlekar – att mordet känns totalt överflödigt. Jag får känslan av att Klaussmann vill locka till sig deckarläsare genom att stoppa in det där mordet. Att jag för övrigt avskyr bokens sista del, där mordet hamnar i fokus, hör också till saken. Det är klumpigt skrivet och saknar all tillstymmelse till trovärdighet.

Trots att jag inte föll för ”Tigrar i rött väder” så känner jag att Liza Klaussmann har potential. Jag håller mina tummar för att hon i sin nästa roman struntar i att blanda in tråkiga mordhistorier utan kör all the way på det hon gör bäst: dysfunktionella familjer som långsamt bryter ner varandra i elegant östkustmiljö.

Liza Klaussmann – Tigrar i rött väder (Modernista, 2012)