Du tappra nya värld

Beatrice ”Tris” Pryor växer upp i ett framtida Chicago, där samhället är indelat i olika falanger. Själv är hon uppväxt hos De osjälviska, där hon inte riktigt känner sig hemma. När hon på sin sextonårsdag väljer falang är det istället De tappra hon dras till. Här tvingas hon kämpa för livet för att bli accepterad av sin nya falang, som bara tar in de tio bästa av de som sökt sig dit.
För Tris betyder det att tvingas släppa taget om sin osjälviska uppväxt och sin gamla personlighet om hon ska klara sig i den nya hårda miljön. På vägen får hon både nya vänner och fiender, och dessutom dras hon allt mer till sin hemlighetsfulle instruktör Four.

Veronica Roths ”Divergent” är första delen i en planerad trilogi. Boken håller på att filmatiseras (vilket förmodligen är skälet till att den nu kommit ut på svenska), och har vid fler än ett tillfälle jämförts med Suzanne Collins ”Hungerspelen-trilogi. Det är en liknelse jag faktiskt inte känns helt osökt. Båda böckerna utspelas i en dystopiskt USA där ungdomar tvingas kämpa till döden, och där politiskt förtryck och frihetskamp är viktiga teman. Både Katniss och Tris är överlevare och de dras båda in i kärlekshistorier.
Men ”Divergent” känns inte, trots likheterna, som någon oinspirerad ”Hungerspelen”-klon. Roths dystopiska samhälle känns genomtänkt och intressant. Jag gillar tanken bakom hur falangerna är uppbyggda och varför de tillkommit, vilken funktion de har i samhället. Det skulle varit ännu mer intressant om vi fått en mer nyanserad bild av falangerna, men förhoppningsvis är det något som de kommande böckerna i trilogin kan tillföra.

Något annat jag gillar med ”Divergent” är att att vi slipper det i YA närmast obligatoriska triangeldramat. Precis som Sara BE är jag sjukt trött på det. Roth skriver en kärlekshistoria utan att ta till triangeldramaklichén, men ändå inte utan komplikationer. Jag tycker att det fungerar väl.

Min största invändning mot ”Divergent” är faktiskt Tris själv. Hon övertygar mig inte helt. Kanske för att hon inte lever som hon lär, eller snarare berättar. Jag menar, hon påstår att hon lämnade De osjälviska för att hon inte kände sig tillräckligt osjälvisk, men så fort hon får möjligheten så ska hon rädda alla sina vänner utan tanke på sin egen säkerhet. Det hade varit roligare om Tris faktiskt varit lite självisk. Om hon struntat i att gå emellan när någon annan blir utsatt, eller om hon roffat åt sig äran från någon annan. Som det är nu får jag lite Mary Sue-vibbar av Tris, men jag tror att de är övergånde. Det händer mycket mot slutet av boken som jag misstänker kommer att förändra henne.

”Divergent” är, som många spännande ungdomsböcker med mycket action, totalt sträckläsningsframkallande. Perfekt för någon som har en svacka i läslusten med andra ord! Jag för min del ser redan fram emot nästa del.

Veronica Roth – Divergent (Modernista, 2012)

26 comments

  1. Jag håller med dig om de tröttsamma triangeldramerna! I synnerhet som det inte finns triangeldramer i verkligheten, bara situationer med en person i mitten som tycker liiiite för mycket om uppmärksamhet och bekräftelse. #sakerjagönskarattjagvisstesomtonåring.

    1. Det där har jag också funderat över, att triangeldraman inte finns i verkligheten. Iaf inte på det sättet som det framställs i ungdomsromanerna, att en tjej ska gå runt i tusen år och liksom välja. Fattar det inte.

  2. :D
    Tror att universum försöker säga mig något, så nu måste jag nog bara läsa den här boken.
    Har i afton sprungit på tre recensioner som gör mig nyfiken. Här givetvis, hos min gamla arbetsplats fb sida (boklåda i Halmstad) och på Science Fiction Bokhandelns ”Veckans tips”
    Kan ju bara betyda en sak

  3. SPOILERVARNING PÅ HELA DEN HÄR KOMMENTAREN!!!

    Apropå Tris osjälviskhet. Nu var det ett bra tag sedan jag läste boken, men var det inte det som var ”grejen” med att Tris var Divergent, att hon var ”både och”?
    Jag gillade många saker i boken, som att den var rätt brutal. Jag knöt dock inte heller riktigt an till Tris och jag hade faktiskt problem med att köpa världen. Jag tyckte att den kändes lite ”dataspelsaktig”. T.ex. det här med att ingången till De tappras tillhåll var ett hål där man skulle hoppa ner … varje gång man skulle hem? Hm.
    Tyvärr tycker jag ofta att YA-dystopier, postapo och sf har rätt slarviga världsbyggen. ”The Reapers are the Angels” var den första som jag ”trodde på” på väldigt länge. Men räknas den som YA egentligen?

    1. Ja, visst är de grejen med divergensen. Men det gör ju Tris till något av en Mary Sue, där hennes enda brist är typ … att hon är kort? Tapper-ärlig hade varit en mycket mer underhållande kombination, fast då hade hon ju aldrig kunnat vara ”hjältinnan” tyvärr.
      Jag störde mig inte så mycket på hålet. Jag tänkte att det var en av flera ingångar men att noviserna inte får reda på fler förrän de blivit intagna. Däremot kunde jag inte sluta fundera på själva tågen. Vem kör dem?! Och varför?! I wants to know!

      The Reapers are the Angels är väl typ crossover? Och där hade jag lite problem med världsbygget redan i början när Temple glatt mumsar på kex som är 15-20 år gamla. ;)

      1. Åh, jag är så trött på hela ”short & feisty female”-tropen. Ärlig? Minns inte vilken falang det var (läste den på engelska).
        Haha, tågen, jomenvisst! Jag är inte ens säker på att det finns något svar på det! Det behöver förstås inte göra så mycket, men när jag läste Divergent hade jag tyvärr överdoserat totalt på den genren och var less öht.

        När det gäller kexen i TRatA. Det har jag inga som helst problem att tro på. Tyvärr. :S Den där typen av ”mat” håller hur länge som helst. Kolla på det här (i början och i mitten): http://www.youtube.com/watch?v=4IGtDPG4UfI
        Det är en av de positiva sakerna med att vara i Staterna när zombieapokalypsen kommer. ;)

        SPOILER FÖR THE REAPERS ARE THE ANGELS/I DÖDSSKUGGANS LAND

        Det finns säkert mycket som inte håller för närmare granskning i TRatA, men jag tycker ändå att Alden Bell fick det att kännas ”på riktigt”, fast Temple mer eller mindre är en superhjältinna, det springer runt mutanter, etc.

        1. Fast som De ärliga beskrivs i boken tänker jag mig mer att det skulle varit kul med en protagonist som inte KAN ljuga. Som därför avslöjar alla sina planer och tankar för alla hela tiden(och då hade ju dessutom kärlekshistorien kunnat bli ganska … underhållande. Hehe). Det hade varit en kombination av personligheter som varit roligare tror jag, men förmodligen också svårare för den tilltänkta målgruppen att identifiera sig med.

          Jag tänkte mer att det finns mat kvar i random matbutik som Temple bara kan knalla in i efter 15-20 år. Med tanke på hur många överlevare som Bell skrivit in i boken känns det inte riktigt rätt, inte med tanke på hur lång tid som gått.
          Jag gillar ju boken väldigt mycket ändå (bortsett från mutanterna). Temple är ju visserligen oerhört badass, men hon har ju samtidigt en hel del brister, så jag köper hennes karaktär rakt av. Hon känns trovärdig.

          1. Juust det. Nu minns jag. Hehe, ja, det vore en grym kombo.

            Det har du rätt i, och det tänkte jag också på, minns jag nu. Men visst är det vidrigt med pommes fritsen! Jag kan inte sluta titta på det där klippet och förfasas!

            SPOILER IGEN THE REAPERS ARE THE ANGELS:

            Hehe, ja, mutanterna. Det skar sig en del mot resten av boken, men jag störde mig inte på det så mycket som jag trodde att jag skulle göra.

            Ja, i slutänden hänger väl allt som vanligt på karaktärerna …

            1. Jag tänkte mig typ Tris med tourettes. men det kanske är bara jag som skulle vilja se en sån karaktär…? ;)

              Ja, när det gäller Reapers är det verkligen Temple som gör boken. De andra karaktärerna också så klart, men mest hon. Då gör det att man ändå någonstans accepterar mutanterna, vilket inte hade hänt annars.

  4. Först och främst måste jag påpeka att du fick till en väldigt snygg titel på inlägget :D
    Jag läste precis ut den här igår och min åsikt skiljer sig inte alls mycket från dig. Gillade den skarpt på så vis att den var väldigt underhållande och egen. Tyckte Tris dock var något av en mjäkig fjant som var så där ambivalent i att tro på sig själv som de flesta YA hjältinnor är. Det är jag så trött på. Vill ha någon med lite jävlar anamma som spöar skiten ur alla. Men annars gillade jag den skarpt och kommer helt klart läsa de andra två.

    1. Tackar, tackar! Jag är rätt nöjd själv, faktiskt. :)
      Jag hoppas att Tris kommer att växa till sig i nästa bok. Inte minst skulle det vara skönt om hon slutade beklaga sig för att hon är så himla kort och späd och svag i jämförelse med de andra.
      Vill du ha jävlar anamma tycker jag att du ska läsa Kristin Cashores Graceling (De utvalda på svenska) . Där kan man snacka om hård hjältinna!

      1. Ja det var precis det som jag störde mig på och hoppas också på att hon mognar till sig. Fast i övrigt gillade jag den som sagt.
        Men du! Tack för tipset!!! Det ringer en liten klockan om att jag redan har den första boken någonstans :D

  5. Haha, jag störde mig också på tågen. Vad gör de egentligen? och visst är det skönt att slippa triangeldramat! Jag skrev om det i min recension också, kommer nog upp imorgon. Vi tyckte lika om en del, olika om en del annat. Men håller med om att den var spännande, sträckläste den.

    1. Det känns ju lite som att tågen finns där enbart för att De tappra ska kunna hoppa på och av lite coolt i farten. :)
      Det verkar som vi är rätt många som fått nog av triangeldraman. YA-genrens för tillfället mest utslitna grepp?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s