Seriesöndag: A Game of Thrones the graphic novel

Det är alltid en smula vanskligt att läsa serieversioner av böcker man känner och älskar. Ibland kan serieversionen snudd på överträffa sin förlaga. Mike Careys och Glenn Fabrys serieadaption av Neil Gaimans urban fantasy ”Neverwhere” är ett bra exempel. Ofta känns det snarare som att något viktigt går förlorat i övergången till serieformatet, ett djup eller en viss stämning. Något som tyvärr också gäller serieadaptionen av George R. R. Martins ”A Game of Thrones”.

I förordet förklarar Martin hur och varför serieversionen skapats. Han påpekar att det finns fördelar och nackdelar med både romanformat och serieformat, och att en serie inte är den roman den baserats på. De är snarare olika facetter av samma berättelse, på samma sätt som tv-serien skulle kunna sägas vara ännu en facett, ännu ett sätt att berätta och visualisera historien på.
En bra syn på serieadaptioners funktion, tycker jag. Och just den delen fungerar väldigt väl. Jag tycker att serieversionen lyckas tillföra något nytt till en historia som jag ändå har läst två gånger (och sett en). Inte minst tycker jag att de får fram de olika berättarperspektiven på ett sätt som inte riktigt går att få fram i tv-serien.

Så vad är det egentligen jag inte gillar med ”A Game of Thrones: the graphic novel”? En mycket viktig del: tecknarstilen. Visst, den fungerar när det är miljöer och vyer som visas upp. Den känns lite för steril och clean för min smak, men det är ett vanligt problem när det gäller digitalt färglagda serier.
Värre är då hur karaktärerna ser ut. Tecknaren Tommy Patterson verkar helt ha snöat in på hur många superhjälteserier tecknades på 1990-talet; anatomiskt omöjliga figurer där alla män är supermuskulösa och alla kvinnor ser ut som lättklädda barbiedockor. Patterson verkar dessutom ha allvarliga problem att teckna kvinnor i olika åldrar, då Sansa och Caitlin ser ut att vara jämnåriga. Självklart har fembarnsmamman Caitlin dessutom enorma bröst och pinnsmal midja och har inga som helst problem att visa sig naken inför Maester Luwin (!). Patterson är som mest usel på att teckna barn. Det enda barnet som ser vettigt ut är Arya, och stackars Tommen ser så grotesk ut att man inte vet om man ska skratta eller gråta.

Det är synd att ”A Game of Thrones: the graphic novel” förbannats med en så usel tecknare. För det gör mig inte ett dugg sugen på att fortsätta läsa serien. Då läser jag hellre om bokserien för tredje gången eller – om jag blir sugen på vältecknad superepisk fantasyaction – Karl Johnsons ”Vei” i tidningen Utopi.

George R. R. Martin, Daniel Abraham, Tommy Patterson – A Game of Thrones: the graphic novel, vol 1 (Bantam books, 2012)

5 comments

  1. Den går fetbort. Jag är inte fullt så svag för att ta del av alla ”versioner” av ett verk som jag exempelvis var under min uppväxt, och den här tecknarstilen är bedrövlig för ett sådant här verk. Tycker den är lite småtråkig för superhjälteserier också …Hjältarna ska ju stå ut lite med sina muskler, varenda svensson ska inte se ut som om de gymmat hårt sedan de var 3 1/2 år.

    1. Nej, den här versionen var verkligen inte värd att ta del av. Jag tycker stilen är urtråkig när det gäller superhjälteserier också av just de skäl du nämner. Till slut ser ju karaktärerna mest groteska ut, när de har mer muskler än den mest pumpade bodybuildare. Medan de kvinnliga karaktärernas har midjor som knappt ens är möjliga ens om de skulle bära korsett i tiotals år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s