Tre på tre: Bläckmagi

Min tre på tre-bok att läsa under oktober månad var ”Bläckmagi”, andra delen i Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogi. Den första delen har jag skrivit om här och för er som inte läst den är det som vanligt spoilervarning på hela det här inlägget.

Efter händelserna i första boken bor Meggies familj kvar hos Elinor, släktingen med det stora biblioteket. Men Sotfinger har inte gett upp hoppet om att få komma tillbaka till Bläckvärlden och för att ta sig dit tar han till desperata metoder. Så desperata att Farid, pojken från ”Tusen och en natt” lämnas kvar och tvingas vända sig till Meggie för att kunna återförenas med sin fadersgestalt. Och Meggie, som inte heller har kunnat släppa tanken på Bläckvärlden, bestämmer sig för att följa med Farid in bland boksidorna …

Det är tre saker som jag tycker gör ”Bläckmagi” snäppet bättre än ”Bläckhjärta”. För det första är historien mycket mörkare. Mer våldsam, men också mer komplicerad och nyanserad. Meggies möte med Bläckvärlden blir inte som hon hade tänkt sig och tvingar henne att växa upp och ta ansvar för sina handlingar.
Den andra aspekten som gör den här boken bättre än den första är att vi äntligen förflyttas till Bläckvärlden. Den värld som vi fick höra så mycket om i första boken ser självklart annorlunda ut för de som faktiskt tvingas leva där. Jag tycker att Funke lyckas förmedla bilden av fantasyvärld som samtidigt känns magisk och smutsigt realistisk.
Den tredje saken som gör den här boken lite extra bra är Fenoglio, författaren som försvann in bland boksidorna i första boken. Han behandlar Bläckvärlden som sin egen privata lekstuga, med inställningen att inget ändå är på riktigt eftersom det ju är han som skapat boken. Fenoglios arrogans och naivitet är väl skildrad, och får självklart mycket allvarliga konsekvenser.

”Bläckmagi” är helt enkelt lite mer på allvar än ”Bläckhjärta”. Det bådar gott inför ”Bläckdöd”, den avslutande delen i trilogin.

Cornelia Funke – Bläckmagi (Opal, 2011)

9 comments

  1. Jag tycker bättre om Bläckhjärta än de två efterföljande delarna, även om jag gillar dem med. Mycket tror jag det beror på att jag läste Bläckhjärta som en fristående roman (många, många gånger) innan jag ens visste att det skulle komma en uppföljare så jag har alltid känt att de andra två delarna är lite tacked on, eller hur man ska uttrycka det. Men jag har tänkt läsa om serien ett tag och om jag gör det kanske jag ångrar mig, för det var ett tag sedan jag läste böckerna.

    1. Bläckhjärta känns ju ganska avslutad också, så jag förstår verkligen att du läste den som en fristående roman. För mig är det här första gången jag läser Funke över huvud taget, men hon är en väldigt trevlig ny litterär bekantskap.

  2. Intressant. Jag tyckte nämligen att Bläckmagi var påtagligt sämre än Bläckhjärta. Till viss del kan det förstås bero på att jag är mer förtjust i när magin kommer till vår värld än tvärtom. Bläckdöd har jag inte läst än, så det ska bli kul att se vad du tycker om den!

    1. Kanske beror det på att jag som barn var oerhört förtjust i Den Oändliga Historien och därför älskar konceptet med att bokstavligt talat försvinna in i en bok? :) Jag ska läsa Bläckdöd nu i november, så recension kommer!

  3. Jag älskar också hur Fenoglio porträtteras! Och så håller jag med om att den här är bättre och mörkare, och mer på den vägen blir det i trean.. Nu var det ett tag sedan jag läste dem men tror mig minnas att trean var min favorit!

    1. Åh wow, helt olika bud om vilken bok som är bäst alltså? Roligt!
      Fenoglio och hans hybris är verkligen en av de saker jag gillade bäst med boken. Att den får så allvarliga konsekvenser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s