Månad: november 2012

Badass-hjältinna ftw!

Artonåriga Katsa är en särling, född med en speciell gåva. Precis som alla särlingar har hon därför två olikfärgade ögon, ett blått och ett grönt. Katsas gåva gör henne oöverträffad i strid och sedan hennes gåva manifesterades när hon var barn så har hon dödat och hotat åt sin kung. Men gåvan gör henne också mycket ensam. Vem vågar vara vän med kungens egen mördare?
När Katsa möter prins Po, som också är särling, ställs hon för första gången mot någon vars stridskonster nästan kan matcha hennes. Någon som äntligen vågar se henne i ögonen. Men också någon som får henne att ifrågasätta saker, både sin gåva och vad hon använder den till.

Kristin Cashores ”De utvalda: tankeläsaren” är YA-fantasy av allra högsta klass. Det är välskrivet, spännande och originellt. Cashores fantasyvärld må heta sju kungadömen, men de har inte mycket gemensamt med Martins fantasyvärld. Själva fantasyinslagen är faktiskt ganska sparsmakade i Cashores värld. Inga alver så långt ögat kan nå med andra ord, något som kan glädja en viss fantasyfobiker.
Katsa är en hjältinna av det stenhårda slaget. Jag gillar att Cashore låter henne vara så hård, så kompromisslös, när det gäller det mesta. Hon är en karaktär formad av sin uppväxt och omgivningens skräck för särlingar i allmänhet (och henne i synnerhet). Det betyder också att hon är långt från perfekt, trots superhjältekrafterna. Jag menar, döda en puma under en snöstorm i bergen med enbart en kniv som hjälp? Då är man rätt badass.

Utan att avslöja för mycket om slutet så vill jag bara nämna att jag älskar det. Jag var lite orolig för att Cashore skulle välja den lätta vägen och skapa ett tillrättalagt slut, men det gör hon alltså inte. Hon låter Katsa vara sig själv, på sina egna villkor, hela boken igenom.

”De utvalda: tankeläsaren” är en fantastisk bok. Det enda jag kan tycka är lite synd är att den svenska översättningen av titeln är lite spoilrig. Men eftersom översättningen annars håller mycket hög klass är det en liten detalj i sammanhanget.
Det finns flera böcker av Kristin Cashore, som skulle kunna kallas fristående uppföljare. Jag har hört ganska ljumma omdömen om ”Fire” (”De utvalda: monstrets dotter” på svenska), men tredje delen ”Bitterblue” verkar mycket lovande. Så jag kommer garanterat att fortsätta läsa.

Kristin Cashore – De utvalda: tankeläsaren (Månpocket, 2012)

Titelfrågor

Bokbabbel drar igång en repris av min favoritlek; titelenkäten. Svara på frågorna med hjälp av boktitlar som finns i din bokhylla (det är mycket svårare än man kan tro).

Hej!
Ajöss och tack för fisken
Hur känns det?
Ett år av magiskt tänkande.
Hur har din dag varit?
Rapport från en skurhink.
Vad har du på dig just nu?
The Woman in Black.
Vad lyssnar du på just nu?
Musikens betydelse för flickor.
Vad ser du om du tittar till vänster?
Kattöga.
Hur är vädret hos dig?
Mörk jord.
Vad ska du göra i helgen?
Among Others.
Vad önskar du dig till julklapp?
Fables & Reflections.
Hur ska du fira jul i år?
Nära hem.

Piratfantasy o’hoy!

Den här recensionen är av andra delen i Scott Lynchs trilogi. SPOILERVARNING för den som inte läst första delen ”The Lies of Locke Lamora” med andra ord.

Locke och Jean har flytt från Camorr efter de våldsamma händelserna i slutet på första boken. De hamnar i Tal Verrar, en stad belägen på ett antal konstgjorda öar. Här finns nämligen The Sinspire, världens mest exklusiva casinon, där fusk betyder döden. Vilket självklart inte är något hinder för Locke och Jean, som sätter en komplicerad plan i verket för att kunna tömma casinots kassavalv. Men saker går – självklart – inte som planerat. De båda vännerna dras mot sin vilja in i Tal Verrars maktspel, något som bland annat gör att de tvingas gå till sjöss om pirater.

När jag läste ”Red Seas Under Red Skies” slog det mig flera gånger hur roligt det är att läsa Scott Lynch. Böckerna om Locke Lamora är ett slags conman-fantasy med höga insatser och smarta vändningar. Locke är en mycket underhållande protagonist, som är lika duktig på att försätta sig i knipor som att ta sig ur dem. Till skillnad från de flesta fantasyhjältar är han dessutom usel på att slåss, vilket känns ganska befriande.

Något som Lynch bevisar med sina böcker är att det går alldeles utmärkt att skriva fantasy utan sunkiga könsroller. I hans böcker kan man finna kvinnor i flera olika slags maktpositioner; som affärskvinnor, livvakter, ledare för vaktstyrkor, piratkaptener och mästertjuvar. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att flera av de allra hårdaste karaktärerna i ”Red Seas Under Red Skies” är kvinnor. De får dessutom vara både gamla och unga, vackra och vanställda, och allt däremellan. Precis som männen. Det här kan tyckas som en onödig sak att anmärka på, men alla ni som läser mycket fantasy vet att det här är ganska ovanligt. Tyvärr.

Jag vill inte avslöja mer om handlingen i den här boken än att konstatera att jag är glad att jag (förhoppningsvis) inte behöver vänta längre än till nästa höst med att läsa fortsättningen. Jag hoppas också att Scott Lynch återhämtat sig från sin allvarliga depression och skrivkrampen som den innebar, så att det inte dröjer allt för många år innan vi får läsa resten av delarna i den här underhållande fantasybokserien.

Scott Lynch – Read Seas Under Red Skies (Bantam books, 2008)

Du tappra nya värld

Beatrice ”Tris” Pryor växer upp i ett framtida Chicago, där samhället är indelat i olika falanger. Själv är hon uppväxt hos De osjälviska, där hon inte riktigt känner sig hemma. När hon på sin sextonårsdag väljer falang är det istället De tappra hon dras till. Här tvingas hon kämpa för livet för att bli accepterad av sin nya falang, som bara tar in de tio bästa av de som sökt sig dit.
För Tris betyder det att tvingas släppa taget om sin osjälviska uppväxt och sin gamla personlighet om hon ska klara sig i den nya hårda miljön. På vägen får hon både nya vänner och fiender, och dessutom dras hon allt mer till sin hemlighetsfulle instruktör Four.

Veronica Roths ”Divergent” är första delen i en planerad trilogi. Boken håller på att filmatiseras (vilket förmodligen är skälet till att den nu kommit ut på svenska), och har vid fler än ett tillfälle jämförts med Suzanne Collins ”Hungerspelen-trilogi. Det är en liknelse jag faktiskt inte känns helt osökt. Båda böckerna utspelas i en dystopiskt USA där ungdomar tvingas kämpa till döden, och där politiskt förtryck och frihetskamp är viktiga teman. Både Katniss och Tris är överlevare och de dras båda in i kärlekshistorier.
Men ”Divergent” känns inte, trots likheterna, som någon oinspirerad ”Hungerspelen”-klon. Roths dystopiska samhälle känns genomtänkt och intressant. Jag gillar tanken bakom hur falangerna är uppbyggda och varför de tillkommit, vilken funktion de har i samhället. Det skulle varit ännu mer intressant om vi fått en mer nyanserad bild av falangerna, men förhoppningsvis är det något som de kommande böckerna i trilogin kan tillföra.

Något annat jag gillar med ”Divergent” är att att vi slipper det i YA närmast obligatoriska triangeldramat. Precis som Sara BE är jag sjukt trött på det. Roth skriver en kärlekshistoria utan att ta till triangeldramaklichén, men ändå inte utan komplikationer. Jag tycker att det fungerar väl.

Min största invändning mot ”Divergent” är faktiskt Tris själv. Hon övertygar mig inte helt. Kanske för att hon inte lever som hon lär, eller snarare berättar. Jag menar, hon påstår att hon lämnade De osjälviska för att hon inte kände sig tillräckligt osjälvisk, men så fort hon får möjligheten så ska hon rädda alla sina vänner utan tanke på sin egen säkerhet. Det hade varit roligare om Tris faktiskt varit lite självisk. Om hon struntat i att gå emellan när någon annan blir utsatt, eller om hon roffat åt sig äran från någon annan. Som det är nu får jag lite Mary Sue-vibbar av Tris, men jag tror att de är övergånde. Det händer mycket mot slutet av boken som jag misstänker kommer att förändra henne.

”Divergent” är, som många spännande ungdomsböcker med mycket action, totalt sträckläsningsframkallande. Perfekt för någon som har en svacka i läslusten med andra ord! Jag för min del ser redan fram emot nästa del.

Veronica Roth – Divergent (Modernista, 2012)

Två slags väntan

”Det finns två slags väntan på sjukhus.
Den väntan som har ett lyckligt slut, och så den andra.
När man påbörjar sin väntan på sjukhuset, ungefär som när man ger sig ut i en kanot på en skummande fors, kan man inte ha någon klar uppfattning om vad för slags väntan man har påbörjat – den väntan som har ett lyckligt slut, eller den andra – inte förrän den är över.
Inte förrän patienten skrivits ut från sjukhuset och har förts hem i säkerhet. Eller inte blivit utskriven och aldrig har förts hem.”

Jag har svårt att avgöra om det är en väldigt dålig eller en väldigt bra tidpunkt för mig att läsa Joyce Carol Oates ”Änkans bok”.
Så mycket igenkänning.

Fler fantastiska noveller

”Askungeleken” heter den svenska utgåvan av andra halvan av Kelly Links novellsamling ”Pretty Monsters”. Den första halvan heter ”Fel grav” och kom ut i våras.
Jag brukar egentligen inte gilla tilltaget med att dela upp den svenska översättningen av en bok i två delar men här fungerar det ovanligt väl. Dels för att Link skriver noveller som kan läsas separat för den som önskar, dels för att de svenska utgåvorna är snygga och mycket väl översatta.

I den här andra delen av novellsamlingen fortsätter Link att röra sig ledigt mellan olika genrer. Det är lite saga, lite skräck, lite SF och lite urban fantasy. Men det känns trots detta inte det minsta spretigt, då Link har ett tydligt språk och en finurlig humor som skiner igenom i alla novellerna.

Min favoritnovell i den här boken är ”Kommendanten från Abal”, en bitvis ganska sorglig historia om Ozma och hennes krävande mor Zilla. De båda försörjer sig som spåkvinnor och med att binda andar till amuletter, något som blivit högsta mode i staden Abal där de bor. Men efter att modern dödat en man tvingas de lämna staden och sitt gamla liv bakom sig. Men är det verkligen så enkelt?
Jag är också förtjust i ”Monstret”, en mycket underhållande drift med campfire ghost stories och diverse skräckfilmsklichéer.

Ju mer jag läser av Kelly Link desto mer gillar jag hennes noveller. Det är som att de tillsammans bildar en enhet, ett slags brokigt lapptäcke av fantastiska inslag, märkliga monster och högst mänskliga karaktärer. För tillfället håller jag på med hennes debutsamling ”Stranger Things Happen” i e-format, och det kommer garanterat inte vara det sista jag läser av denna författare.

Kelly Link – Askungeleken: Pretty Monsters (X publishing, 2012)

Tillbaka i Fager-land

Det börjar som random Per Hagman-roman: Cornelias mamma tar livet av sig när Cornelia är elva. Efter det blir ingenting sig likt. Och när Cornelia blir tonåring tar ett kringflackande liv vid: alkohol, droger, tillfälliga bekantskaper, fotomodelljobb, europeiska städer, klubbar, rave och sena nätter. Så många inpressade tidsmarkörer att hälften vore nog.
Så håller det på i över 60 sidor. Om det inte vore för den viskande rösten Cornelia hör, den som vill att hon ska öppna porten in till människornas värld, så hade jag inte ens trott att Anders Fager hade skrivit det här.

Som tur är vänder det på sidan 63. Efter den långa, alltför detaljerade och bitvis ganska tråkiga inledningen så kommer romanen igång på allvar. Och vi är tillbaka i lovecraftianska Fager-land. Här finns hemliga konspirationer, ockulta riter och mäktiga gudar som försöker ta sig in i vår värld. Här finns blodigt raseri och obesvarad kärlek.
Fager är bra på att skriva skräck. Han är bra på att kombinera realistisk Stockholmsskildring med överjordiska diemnsioner och mystiska gudar. Han är bra på att skapa den där klaustrofobiska stämningen som är nödvändig för att få skräcken att riktigt kännas i kroppen.

”Jag såg henne idag i receptionen” är en ojämn roman. Bitvis oerhört bra och obehaglig, bitvis lite småtråkig. Den långa inledningen och de historiska tillbakablickarna (som också de lider av ett överflöd av tidsmarkörer) hör till de sämre delarna. Mot slutet blir romanen bättre och bättre, särskilt när vi får följa historien ur flera olika perspektiv.
Att romanen är så ojämn kan nog bitvis förklaras av att det här egentligen inte alls skulle bli en roman från början (något som förklaras i följebrevet till recensionsexemplaret). Det började i en helt annan ände, med en helt annan historia och det är förmodligen för att det har sytts ihop i efterhand som jag tycker att sömmarna skaver.

När Fager är som bäst skriver han skräck av ypperlig kvalitet. Det är bara synd att läsaren behöver traggla sig igenom en ganska seg inledning för att komma fram till de intressanta bitarna.

Anders Fager – Jag såg henne idag i receptionen (Wahlström & Widstrand, 2012)

Nomadfantasy

Anaché tillhör akkade, ett nomadiskt folk som bor långt upp i norr. De lever ett hårt liv, utsatta för väder, vind och lättvredgade gudars nycker. Samhället är starkt patriarkaliskt uppbyggd och trots att Anaché är dotter till stammens rouk, dess ledare, är hennes frihet begränsad. Särskilt i jämförelse med den älskade brodern Huor.
Men förhållandet till akkades gudar är skört. När balansen upprörs och skapelsegudinnan förargas är det upp till Anaché att försöka återställa balansen – till varje pris.

Maria Turtschaninoffs ”Anaché” är en riktigt välskriven fantasyungdomsroman. Världen känns genuin och spännande. Jag gillar att det känns som att författaren har lagt ner omsorg på varje liten detalj, allt ifrån hur akkades tält är uppbyggda till vad de äter och hur språket ser ut. Särskilt intressant tycker jag att andevärlden är, dit gudarna och djurens andar hör. Det är en värld som både hotar och lockar, och som ligger obehagligt nära den vanliga världen.

Anaché är en protagonist som växer under läsningen. Hon börjar som en egensinnig flicka som helst umgås med sin bror och som skyr alla former av ansvar, särskilt kvinnosysslorna. Men allt eftersom hennes liv blir hårdare tvingas Anaché växa upp och göra svåra val. Och även om jag som läsare anar hur det kommer att sluta så är det mycket intressant att få följa henne på vägen.

Jag önskar att jag hade kunnat läsa ”Anaché” när jag var i yngre tonåren. Det här är exakt den typ av bok som jag älskade när jag var i den åldern; spännande, lite läskigt och med en stark kvinnlig huvudkaraktär. Men eftersom tidsresor (tyvärr) inte finns att tillgå, så får jag nöja mig med att rekommendera ”Anaché” till er. Läs!

Maria Turtschaninoff – Anaché: myter från Akkade (Schildts & Söderströms, 2012)

Serier är tydligen också hittepå

Det är visst inte bara skräck som litteraturkritiker kan skriva om utan någon som helst koll, samma sak gäller tydligen serier. Det är tydligt för den som läser Mats Gellerfelts recension i SVD, där han klumpar ihop fem helt olika serieböcker och därigenom drar en del mycket märkliga slutsatser. Som att seriemarknaden domineras av kvinnor eftersom alla böckerna i recensionen skrivits av kvinnor (har någon informerat de amerikanska storförlagen om den saken?). Eller att texterna i Sara Granérs ”All I want for christmas is planekonomi” är ”ovanligt långa för att gälla seriealbum”. Flera sidor långa, y’all!
Om ni vill läsa eländet så rekommenderar jag er att även läsa de fyndiga och välskrivna kommentarerna, flera av dem skrivna av serieskapare.

Det mest bisarra i sammanhanget är dock något som Galago-redaktören Johannes Klenell tipsade om på Twitter, nämligen att Gellerfelst skrivit en nästan identisk recension för två år sen i samma tidning. Ska man skratta eller gråta?

First contact

Jag köpte och läste Peter Watts ”Blindsight” inför Kontrast, eftersom han var en av de få författare jag inte läst något alls av. Något jag är glad att jag gjorde, för Watts hedersgästintervju var mycket intressant och underhållande och jag tvivlar att jag hade gått på den om jag inte läst boken.

Livet på jorden förändras för alltid när sextiofemtusen okända objekt, kallade the Fireflies, brinner upp i vår atmosfär. Vem har skickat objekten? Och varför? En liten grupp skickas iväg med uppdraget att spåra en signal och därigenom förhoppningsvis hitta denna främmande livsform. Det är en spretig liten grupp, bestående av allt från lingvister till militära experter. Och så vår protagonist Siri Keeton, en sociopat som har till uppgift att observera och rapportera till expeditionens överordnade hemma på jorden. Det är ur hans synvinkel vi får följa expeditionen med på ett möte med en livsform som är mer främmande än någon kunnat ana.

Siri genomgick en omfattande hjärnoperation som ung, något som botade hans svåra epilesi men som också förändrade honom för alltid. Han har lärt sig att kompensera för sitt bristande känsloliv. Han döljer sitt sanna personlighet – eller kanske snarare sin brist på personlighet – för i princip alla. Han observerar och analyserar med objektiv distans. Åtminstone till en början.

När jag läste igenom en del av recensionerna av ”Blindsight” på Goodreads så blev jag förvånad över hur många som verkar avsky den här romanen med ett brinnande hat. De hatar Siri för att han är en sociopat som det inte går att sympatisera med, de hatar hans berättande eftersom det är så distansierat. Men mest av allt verkar de hata Watts tankar om mänskligt medvetande och personlighet, om kognitionens funktioner.
Det är rätt märkligt, faktiskt. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man ens läser science fiction om man inte vill få sin idévärld utmanad eller om man ser mänsklighet som något ”heligt”. Jag tänker också att folk som inte gillar böcker som är ”bleak” kanske borde undvika en bok som inleds med Hemingway-citatet ”You will die like a dog för no good reason”.

Watts tankar om mänskligt medvetande och självmedvetenhet är det absolut mest intressanta i ”Blindsight”. De kommer till uttryck inte bara i själva first contact-momentet, utan även i karaktärer som Siri och Susan. De lever båda i en framtida värld där det knappt ens längre finns något neurologiskt och psykologiskt ”normaltillstånd”. Susans split personality disorder är exempelvis skapad för att ge henne bättre färdigheter som lingvist. Lite som en partitionerad hårddisk. Och nere på jorden har en mängd människor, bland andra Siris mor, valt att lämna sina kroppar och för att uppgå i en virtuell verklighet skapad utifrån deras respektive personligheter.

”Blindsight” är en bok som inte bara fick mig att tänka, den gjorde också mig sugen på att gräva fram mina gamla psykologiböcker som legat och dammat i tio år. Jag skulle säga att det är ett gott betyg.

Peter Watts – Blindsight (Tor, 2006)