Månad: oktober 2012

I förfall

Luna går runt i sitt förfallna familjehem, ett hem som stinker av blod och skämt kött. Systern Stella, den fasta punkten i livet, är bortrest och någonstans i huset ligger Lunas far och hon döda. Vi får följa med i Lunas febriga och förvirrade sinne medan hon tar oss genom huset, rum för rum, och genom en historia där det är långt ifrån klart vad som är sanning eller ej.

Jag har skrivit flera gånger om hur mycket jag gillar greppet med opålitliga berättare, om det används på rätt sätt. Elisabeth Östnäs ”Feberflickan” är ett perfekt exempel på hur bra – och skrämmande – en berättelse kan bli om greppet förvaltas väl.
Det är tydligt från första början att det inte går att lita på det Luna berättar. Hon förvanskar, byter samtalsämne, motsäger sig själv. Men hon gör det med vansinnets isklara logik. Och det är i luckorna mellan vad som berättas och vad som bara antyds som berättelsens kärna finns.

”Feberflickan” är en tät, hallucinatorisk och bitvis mycket skrämmande läsuppelvelse. Östnäs miljöbeskrivningar är tunga av både gotiskt förfall och symbolik. Jag blir påmind både om Shirley Jacksons mästerliga ”We Have Always Lived in the Castle” och Christine Falkenland när hon är som allra bäst. Inte minst känns det korta formatet och den minst sagt komplicerade kroppsligheten falkenlandska, utan att för den delen känns som något slags kopia.

”Feberflickan” är, enligt mig, en av årets allra bästa svenska böcker. Läs!

Elisabeth Östnäs – Feberflickan (Columbi publishing, 2012)

Annonser

The end of the end

Jag började läsa Elizabeth Hands ”Glimmering” inför författarens Sverige-besök i början av september. Så blev jag sjuk och så blev min pappa sämre och så kom jag aldrig iväg till Uppsala den lördagen. Kanske är det därför jag inte har recenserat boken förrän nu. Den har känts lite som en påminnelse om allt jobbigt den här hösten har fört med sig. Vilket på ett sätt är lite ironiskt, för ”Glimmering” är i sig en påminnelse om hur sköra våra liv och vår civilisation egentligen är.

”We should have known, I should have known, he thought, a hole in the sky, the fabric of the world rent, and we the living should have remembered before they returned to remind us: we the dying at the end of the world should never have forgotten the dead.”

”Glimmering” utspelar sig vid millenieskiftet. Världen är döende. Miljöförstöring i kombination med en olyckligt tajmad solstorm har satt atmosfären i brand, ett fenomen som kallas ”the Glimmering”. Jordens magnetfält har satts ur spel och fått tv-sändningar och telenät att bli synnerligen instabila. Nere på jorden, i ett nergånget familjegods, inväntar AIDS-sjuke Jake Finnegan slutet. Sitt slut, och världens. Men Jake upptäcker att allt hopp inte är ute, att det finns en mystisk ny medicin som kanske kan bota honom – och samtidigt ändra världen för alltid.

Elizabeth Hand började skriva ”Glimmering” 1994 som en dystopisk SF-roman som utspelar sig i en nära framtid. I utgåvan till den nya reviderade utgåva jag har läst skriver Hand om det märkliga i att hon fick se väldigt många av sina mardrömsvisioner besannas under de år som gått sedan dess. Klimathot, ökad religiös fanatism och global ekonomisk kris är några av ingredienserna i Hands roman som känns kusligt aktuella. För att inte tala om de bromsmediciner som numera finns att tillgå för de som har råd (eller turen att bo i ett land med gratis sjukvård).

Som med alla Hands böcker är ”Glimmering” svår att genrebestämma. Visst är det en dystopisk SF-roman med undergången i centrum, men här finns också övernaturliga inslag som nästan känns som skräck. Och, som Hand påpekar i sitt förord, numera kan ”Glimmering” dessutom betraktas alternativhistoria.

Som med alla Hands böcker är ”Glimmering” dessutom oerhört välskriven, mörk, tankeväckande och egensinnig. På samma sätt som ”Black Light” är en tvillingbok till ”Waking the Moon” så är det här en tvillingbok till debuten ”Winterlong”. Det finns många paralleller mellan de båda romanerna, många teman och detaljer som går igen. Inte minst apokalypsen och vad som händer med det samhälle och de människor som undergår den.

Elizabeth Hand – Glimmering (Underland press, 2012)

En robot eller Gud

”Jag kände mig som hämtad ur en av pappas sf-böcker, en Philip K. Dick-roman. Kidnappad? Ja. I en främmande miljö där det inte gick att lita på människorna man borde kunna lita på, sin egen pappa till exempel? Ja. Hög på någon sorts hallucinogen? Ja. Vilken minut som helst skulle det gå upp för mig att jag var en robot. Eller Gud.”

Ju mer jag läser av Kelly Link desto mer gillar jag henne.
Citat ovan är från novellen ”Surfaren” ur samlingen ”Askungeleken”.

Läget

Sara BE har gjort lägesrapporten, jag snodde Vildvittras modifierade variant.

Senaste böckerna jag läste: Jag läste ut ”Bläckmagi” igår, andra delen i Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogin. Den var faktiskt lite bättre än första delen. Lite mörkare, lite dystrare. Jättebra!

Böcker jag läser just nu: Jag håller på med Kelly Links ”Askungeleken”. har bara läst första novellen än så länge, men den fick mig att fnissa förtjust.

Böcker jag ser fram emot: Jag har ju precis läst en av de böcker jag sett fram mest emot i år. Men okej, jag ser mycket fram emot ”Berättelser från Engelsfors”.

Senaste filmerna jag såg: I helgen såg jag fyra filmer pga orkade inte göra så mycket annat:
Prometheus – Gjorde mig mest förbannad. Visst var den snygg, men helt idiotisk. Och full med logiska luckor i stil med att en person kan springa omkring efter att hens magmuskler blivit avskurna.
Dark Shadows – Jag tycker att Tim Burton har blivit stadigt sämre de senaste åren, men den här filmen var faktiskt riktigt kul. Lite tramsig, men det hör till. Johnny Depp borde göra fler tragikomiska roller.
In time – Dystopisk action med Justin Timberlake. Gillade grundidén och den politiska tonen. Tyvärr lite väl förutsägbart och tillrättalagt.
Rare exports – Rolig och lagom läbbig finsk skräckfilm där den riktiga tomten grävs fram ur ett berg och ger sig på omgivningen. Älskar kombinationen humor och skräck så det här var helt i min smak. Stort plus för Lovecraft-vibbarna man fick av tomtemonstret!

Filmer jag ser fram emot: Får man säga Bilbo eller är man astråkig då? Jag säger Bilbo. Och så ser jag fram emot att se Dredd på DVD utan 3D-tvång.

Senaste teveserierna jag såg: Just nu kollar jag och maken på senaste avsnitten av Doctor Who, Sons of Anarchy säsong 5 och så har vi precis börjat kolla på Treme.

Teveserier jag längtar efter: American Horror Story: Asylum! Min pepp är oändligt stor. Jag gillade första säsongen, trots viss tramsighet, men den nya säsongen verkar bli så oändligt mycket bättre och läskigare.

Musik jag lyssnar på just nu: Just i detta nu lyssnar jag på Hammock. Mycket bra tentapluggmusik (och det är vad jag alltså egentligen ägnar kvällen åt) som påminner en hel del om Sigur Ros. Annars gillar jag verkligen Bat for Lashes nya.

Musik jag ser fram emot: Band of Horses-spelningen 9 november. Kommer att bli finfint!

En deckarfobikers sågning

S.J. Boltons Jack the Ripper-deckare ”Nu ser du mig” har blivit närmast unisont hyllad i bokbloggosfären. Läsarna har blivit skrämda, överraskade och överförtjusta. Frågan är nu om S.J Bolton lyckats charma även en deckarfobiker som yours truly? Svaret är nej. Tvärtom.

Ärligt talat gillade jag inte ”Nu ser du mig” alls. Skälen var så många att jag bestämde mig för att göra en lista. De punkter i listan som kändes alltför spoilerific är som vanligt skrivna med vit text, som det bara är att markera om ni ändå vill läsa:

1. Utseendefixeringen – ”Kvinnor gillade honom för att han var lång och smärt med mörkt lockigt hår och en fräck uppsyn.” ”Hon var slank som en modell, med glänsande svart hår som var klippt i en kort pagefrisyr, och hennes jeans var av den sorten som kvinnor betalar över hundra pund för.”
SOM det tjatas om utseende i den här boken. Kläder, frisyrer, kroppstyper, solbrännor. Tjat, tjat, tjat. Jag vet att det är vanligt med extremt detaljerade utseendebeskrivningar i deckare, men det gör det inte mindre tråkigt att läsa. Berättaren Lacey är uppenbarligen extremt utseendefixerad då hon inte kan låta bli att mala på om alla hon tycker är snygga – och dessutom tycka synd om de som inte är det. Osympatiskt, helt enkelt.

2. Cliffhangerbonanzan – Kapitlen i ”Nu ser du mig” är extremt korta. Av bokens första 20 kapitel är det längsta 7 sidor långt. Flera är bara ett par sidor långa. Författarens intention är antagligen att hålla uppe tempot, men jag tycker bara att det blir ytligt och hetsigt. Jag behöver inte cliffhangers vart fjärde sida för att fortsätta läsa en bok (snarare är det ett gott skäl för mig att sluta läsa en bok).

3. Kärlek börjar med bråk – Mark Joesbury. Vilket praktarsle. Inte nog med att han öppet går runt och misstänker Lacey för att vara inblandad i brotten (oproffsigt är bara förnamnet), han använder också varje tänkbar härskarteknik för att trycka ner henne. Men självklart blir Lacey så förälskad i hans jävla turkosfärgade ögon att hon ändå inget hellre vill än att ligga med honom. Någon behöver dessutom informera Joesbury om att det är helt normalt att vuxna kvinnor inte har teddybjörnar hemma.

4. Jack the Ripper-kopplingen – Precis som alla andra anglofiler hyser jag ett ohälsosamt stort intresse för Jack the Ripper. Den kopplingen var själva orsaken till att jag började läsa den här boken. Besvikelsen blev alltså mycket stor när kopplingen visade sig vara både ytlig och långsökt. Ingen modern Jack the Ripper här inte, utan bara någon som utnyttjar de gamla brottsfallen lika skamlöst som S.J. Bolton själv.

5. Den opålitliga berättaren – Det står väldigt tidigt klart att Lacey är en opålitlig berättare. Hon antyder saker utan att förklara dem och skulle lika gärna kunna gå runt med en skylt som utropar ”Obs! Obs! Misstänkt beteende!” med tanke på hur konstigt hon uppför sig och resonerar i hela boken. Jag gillar greppet med opålitliga berättare om de är väl genomförda, men när det är så här klumpigt så försvinner hela poängen.

6. Våldtäkterna – ”Att bli våldtagen förändrar en kvinna”, sa jag, och väntade lite för att se om någon ville höra vad jag har att säga. Ingen vände sig bort. ”Våldtäktsoffer talar om sig själva före och efter våldtäkten, som om de vore två olika människor.” /…/ Våldtäktsoffer är väldigt tydliga i det språk de använder. De talar om att våldtäkten dödar den person de var och att de sedan måste vänja sig vid den nya person de blivit.”
Något som gör mig väldigt provocerad är åsikten att en våldtäkt är det absolut värsta som kan hända en kvinna. En man kan bli våldtagen, torterad, mobbad, misshandlad, se sin familj bli mördad, tvingas delta i krig eller på hundra andra sätt bli utsatt för trauma. Men för en kvinna innebär ett trauma nästan alltid våldtäkt (läs ex. debatten kring våldtäktsförsöket på spelkaraktären Lara Croft om ni vill läsa mer om det här). En man är en person, men en kvinna är sitt kön. Vore det inte tänkbart att en kvinna skulle kunna bli traumatiserad av något annat än just sexuellt våld? Och vore det inte lika tänkbart att inte alla kvinnor som utsätts för sexuellt våld känner det som att den person de varit har dött? Den typ av generaliserande uttalanden som Lacey gör i boken gör mig fly förbannad. Visst, hon talar utifrån egna erfarenheter. Men hon hjälper också till att skuldbelägga alla de våldtäktsoffer som inte ser det som att deras liv blivit förstörda för all framtid.

7. Förutsägbarheten – Jag har läst många recensioner av ”Nu ser du mig” som berömmer boken för dess oförutsägbarhet och överraskande upplösning. Själv tyckte jag att det var hur enkelt som helst att lista ut hur det hela hängde ihop. Inte minst hade jag lust att ställa mig upp och skrika ”PONNIES! CAMDEN STABLES MARKET! För i helvete!”  när den där Sound of Music-låten kom på tal för femtielfte gången. 

Och då har jag inte ens nämnt alla irriterande småfel som jag misstänker kommer från översättningen: datum som blandas ihop, detaljer som åldrar och namn som blandas samman …

”Nu ser du mig” har fått stora delar av bokbloggosfären att bygga altare till S.J. Boltons ära. Mig har boken istället övertygat om att det är hög tid för mig att sluta läsa deckare en gång för alla. Särskilt om det här ska vara det bästa som deckarvärlden har att erbjuda.

S.J Bolton – Nu ser du mig (Modernista, 2012)

Stämningsfull polarskräck

Jack är missnöjd med sitt liv i London. Han är fattig, isolerad och uttråkad, fast i ett jobb utan framtidsutsikter. När han får chansen att följa med på en polarexpedition tvekar han inte länge innan han bestämmer sig. Men resan till Spetsbergen kantas av olyckor. Deltagarna skadas och blir sjuka och till råga på allt verkar det som att de inte är ensamma i den arktiska natten.

Michelle Pavers ”Evig natt” är en tät och krypande polarskräckroman. Paver är mest känd för sina ungdomsböcker, men visar med den här boken att hon även behärskar skräckgenren mycket väl. Hon är skicklig på att bygga upp stämningar och dagboksformatet gör Jack till en lagom opålitlig berättare. Är det verkligen någonting som går omkring i mörkret eller är det bara Jacks fantasi som gått i spinn?

Jag gillar hur relationen mellan Jack och hundarna byggs upp. Till en början avskyr han dem och håller sig ständigt på sin kant. Men ju tätare mörkret lägger sig desto mer tyr sig jack till hundarna, som blir ett slags livlina för honom när ensamheten börjar bli outhärdlig.
Även de andra relationerna är väl skildrade. Banden som formas mellan medlemmarna i expeditionen är starka, men inte alltid helt okomplicerade.

”Evig natt” är ett läsmåste för alla som skräms och lockas av det arktiska mörkret och som uppskattar välskriven polarskräck. Den är inte lika bra som Dan Simmons mästerliga ”The Terror” – men handen på hjärtat, hur många skräckromaner är ens i närheten av den? ”Evig natt” kommer i alla fall bra nära.

Michelle Paver – Evig natt (Månpocket, 2012)

Tolvfaldigt

Det har varit en lång väntan på Justin Cronins ”The Twelve”. Jag läste den första delen, ”The Passage”, för över två år sen som en del av min Vampyrsommar. Då föll jag direkt för den storslagna postapokalyptiska värld som Cronin målar upp, full av blodtörstiga vampyrer som jagar de få överlevande människorna utan urskiljning. ”The Twelve” är andra delen i en planerad trilogi och förhoppningsvis slipper vi vänta flera år på den tredje och avslutande delen. Vad titeln syftar på är ganska tydligt för alla som läst den första boken, så jag tänkte inte gå in på den saken alls.

Precis som i ”The Passage” utspelar sig berättelsen under flera olika tidsplan och vi får följa ett antal överlevare, både under den tidsperiod då vampyrerna tar över landet (kallad ”Year Zero”) och långt senare, då civilisationen gått under för länge sen. Till en början kan handlingen tyckas lite rörig, när Cronin hoppar mellan tidsplan och karaktärer till synes utan mål. Men det står snart klart att det inte finns något slumpmässigt över Cronins romanbygge, tvärtom väver han samman sina karaktärers öden med största skicklighet.

Boken inleds med en kort resumé av vad som hände i förra boken, i form av en religiös vers som beskriver händelserna då. Ett smidigt och fyndigt sätt för att fräscha upp minnet hos de läsare som liksom jag själv har hunnit glömma en del av detaljerna i den första boken. Det finns även en personförteckning i slutet av boken, men den innehåller några mindre spoilers (vilket förmodligen är skälet till varför den inte är placerad först), så jag skulle bara vända mig till den i nödfall.

Under den första halvan av boken går inte boken framåt så snabbt. Vi får istället återstifta bekantskapen med karaktärerna från förra boken. Och vi får återuppleva ”Year Zero” ur andra perspektiv, som ger än mer djup åt skildringen av undergången.
Under den andra halvan början berättelsen ta fart ordentligt. Jag vill egentligen inte avslöja så mycket om vad som händer mer än att Cronin effektivt ställer saker på sin spets. Beskrivningen av vampyrerna, the Virals, utvecklas och det står klarare än någonsin att mänsklighet och vampyrism inte alls är motsatser.

”The Twelve” är en mer invecklad historia än ”The Passage” som till stor del bestod av en ganska klassisk postapokalyptisk resa genom en förött land. Men den är också mer nyanserad. De karaktärer vi lärt känna i första boken har utvecklats och formats efter omständigheterna. Inte minst Amy, the Girl from Nowhere.
Den andra boken är ett par hundra sidor kortare än den första. Något som jag tror hänger ihop med att Cronins skrivande känns lite tightare, lite mer fokuserat. De transportsträckor som den första boken innehöll (och som Cronin fick en del kritik för) är försvunna.

Enligt rykten ska den sista delen i trilogin heta ”The City of Mirrors” och komma ut tidigaste 2014. Jag tror att väntan kommer bli lång.

Justin Cronins – The Twelve (Orion books, 2012)

Fear the Dark

Nu är den här! En av årets mest efterlängtade böcker: Justin Cronins ”The Twelve”.

Och det innebär inte enbart att bloggkatten Strumpan bjuder på sin bästa fotopose utan även att jag går in i efterlängtad läskoma inom några minuter. Där jag troligtvis lär stanna tills boken är utläst (med korta pauser för mat och annat livsnödvändigt). Recension förväntas dyka upp i bloggen någon gång i helgen.

Fler seriesöndagar coming up

Vad roligt att ni var så många som uppskattade Seriesöndagen här i bloggen! Jag har varit begravd i grupparbete fram tills nu och därför varit lite dålig på att svara på kommentarer, men jag försöker ta igen det nu.
Grupparbetet gjorde dessutom att jag bara hann blogga om ungefär hälften av alla de serier jag läst på sista tiden . Det lär med andra ord bli en Seriesöndag till i bloggen inom den närmsta framtiden, där jag bl.a. kommer att skriva om Kim W. Anderssons ”Alena” och ”Game of Thrones” i serieformat. Stay tuned!

Seriesöndag: Scott Pilgrim

Jag har skrivit om Scott Pilgrim några gånger förut i bloggen (men tydligen inte om det första albumet av någon anledning?). Det går inte att komma ifrån, seriealbumen som handlar om Scott är så otroligt charmiga, roliga och nördiga att jag känner att jag måste få så många som möjligt att läsa dem. Speciellt ni som redan har sett filmen, för om ni gillar den kommer ni garanterat att älska serien!

I tredje albumet, ”Scott Pilgrim and the Infinite Sadness” har Scotts ex Envy Adams gjort entré. Enbart hennes blotta närvaro får Scott att nästan bryta ihop och inte blir det hela bättre av att hon numera är tillsammans med ett av Ramonas ex, veganen Todd. Hur ska Scott kunna hantera Envys attityd och dessutom komma på ett sätt att slått mot den till synes oövervinnliga Todd?

Vi får veta mer om Scotts bakgrund i det tredje albumet. Det har ju antytts ganska många gånger att det är Envy som är orsaken till att Scott är en sådan douchebag när det handlar om kärlek (och stackars lilla Knives Chau i allmänhet). Men som vanligt är historien inte riktigt så enkel.
Scotts backstory handlar lika mycket om hans andra vänner som om Envy. Särskilt underhållande är det att få veta hur han och den alltid lika fabulösa Wallace blev vänner (hint: det var helt och hållet Wallaces förtjänst).

Bryan Lee O’Malley – Scott Pilgrim and the Infinite Sadness, vol.3 (4th Estate, 2010)

I det fjärde albumet ”Scott Pilgrim Gets It Together” gör Scott äntligen en ansträngning för att få ordning på sitt liv. Han skaffar ett jobb (+500 EXP), försöker hjälpa Wallace att övertala deras hyresvärd att inte vräka dem och han satsar verkligen på förhållandet med Ramona. Det är ju inte Scotts fel att hans gamla high school-kompis Lisa dyker upp och komplicerar saker samtidigt som ännu ett av Ramonas onda ex gör entré.

Nog för att Scott är en ganska bedårande liten slacker, men det är skönt att han äntligen börjar ta tag i saker i det här albumet. Även om han inte lyckas alla gånger så gör han faktiskt ärliga försök att ordna till sitt liv. Eller att i alla fall inte strula till det än mer. Han förtjänar varenda ett av alla de erfarenhetspoäng han lyckas skrapa ihop i det här albumet (och de är överraskande många).

Bryan Lee O’Malley – Scott Pilgrim Gets It Together, vol.4 (4th Estate, 2010)