Favorit i repris: Mästaren och Margarita

Det kanske är svårt att tänka sig, men när jag gick i gymnasiet så läste jag knappt någon fantastik över huvud taget. Istället ägnade jag mig åt klassiker och författare som refererade mycket till populärkultur (som Coupland och Hornby). Visst är det vanligt med pseudointellektuella gymnasister, men i mitt fall handlade det också mycket om det bildningskomplex jag fick på köpet när jag – som kom från en ganska antiintellektuell medelklassförort – började i gymnasiet i Stockholms innerstad. Plötsligt skämdes jag för Tolkien och King, och började ägna min tid åt Söderberg, Hesse och Dagerman.

Det är alltså inte så konstigt att jag inte hamnade på rätt fot med Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” när jag läste boken som gymnasist. Jag hade förväntat mig något i stil med Dostojevskij; smutsig, tröstlös realism. Istället fick jag ett absurt stycke fantastik där både djävulen själv, talande katter och häxor figurerar i ett långt ifrån realistiskt Moskva. Kängorna mot det korrumperade kulturetablissemanget gick mig också helt förbi när jag läste boken första gången, vilket jag skyller på min då alltför späda ålder.

”Mästaren och Margarita” är som en halsbrytande dans genom 20-talets Moskva, där så många karaktärer figurerar att det är lätt att helt snurra bort sig. Inte minst då flera av karaktärerna dessutom går under olika smeknamn och öknamn. Här finns ett flertal berättelser i berättelsen och symboler som återkommer och och om igen i olika skepnader. Samt, som sagt, en enorm talande katt som dricker vodka som om det inte fanns någon morgondag.
Det är en underhållande roman det här, men inte helt lättläst. Mycket på grund av myllret av karaktärer, men också för att det inte är helt lätt att navigera sig i Bulgakovs litterära landskap. Till slut är det omöjligt att veta var gränsen går mellan verklighet och illusion. Och som läsare inser jag att det faktiskt inte spelar någon roll; en roman är ju i sig en illusion. Oavsett om den sedan är realistisk eller ej.

Jag är glad att jag gav ”Mästaren och Margarita” en till chans. Den här klassikern förtjänade bättre än att bli dissad av en pretentiös gymnasist som låtsades att hon inte längre gillade fantastik.

Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita (En bok för alla, 2008. Första svenska utgåva: 1971)

8 comments

  1. Tack för påminnelsen! Den har stått på min mentala att läsa-lista i många år, men jag har aldrig riktigt fått tummen ur… Den finns inte ens hemma i högarna med olästa böcker faktiskt (den täcker annars in rätt mycket annat både gammalt och nytt).

    1. Det är en bok som kräver en del av sin läsare, men jag är glad att jag tog mig tid att läsa om den. Känns skönt att ha gett den en ärlig chans. Och jag tycker att det finns en hel del nutida författare, som Murakami, vars böcker påminner en del om den här.

    1. Jag tänkte först skriva att livet skulle bli roligare med fler vodkapimplande katter. Men sen började jag fundera över vad mina egna katter skulle ställa till med om de var lika stora som Behemoth (och dessutom kunde öppna spritflaskor med tassarna) och ändrar mig därför till: Vi ska nog vara glada att gigantiska vodkadrickande katter enbart finns i fiktionen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s