Månad: september 2012

Hundår

Fyraåriga Romotjkas mamma är försvunnen. När maten tar slut i den iskalla lägenhet hon har lämnat honom i så ger han sig ut på gatorna. Där springer han av en slump in i en flock förvildade hundar, vars ledarhona bestämmer sig för att adoptera den vilsne pojken. Han kallar honhunden Mamotjka, lilla mamma, och tack vare henne överlever han den hårda vintern. Han får också lära sig att leva som en hund på Moskvas gator, där inte många orkar bry sig om de förvildade barn och hundar som gömmer sig i stadens utkanter.

Eva Hornungs ”Hundpojken” är till en början en befriande osentimental historia om Romotjkas liv med hundarna. Från att ha varit en svag liten valp utvecklas pojken snart till att bli en viktig del av flocken som varken drar sig för att stjäla eller döda smådjur för att överleva. Det är spännande att följa den lilla flockens kamp för överlevnad och att lära känna hundarnas olika personligheter. Romotjkas egen kamp handlar mycket om att komma till rätta med sin identitet, att acceptera att han hur mycket han än kämpar aldrig kommer att kunna bli hund fullt ut. Istället tvingas han lära sig att använda sin mänskliga list för att bidra till flocken.

Jag önskar att hela boken hade handlat om Romotjkas liv med flocken, ur hans perspektiv. Men Hornung drar historien längre – lite för långt enligt mig – genom att blanda in ännu ett litet barn som ledarhunden släpar hem. Samt två barnspykologer som intresserar sig för ”hundpojkarna” och som mot slutet nästan helt tar över berättarperspektivet.
Här tappar jag intresset. Delarna som berättas ur psykologernas perspektiv känns tillrättalagda och övertydliga. Som om Hornung inte nöjt sig med att antyda sitt budskap utan bestämt sig för att även ropa ut det via megafon. Inte minst slutet känns så otroligt övertydligt att jag blir lite förbannad. Det är så man förstör en i grunden intressant historia.

Eva Hornung – Hundpojken (Månpocket, 2012)

Fascinerande mindfuck

Modernista har gjort oss svenska läsare en stor tjänst när de åter har gett ut några av den nya zeeländska författaren Janet Frames böcker. Bland annat hennes självbiografiska ”Ansikten i vattnet”, en oerhört stark skildring av kampen mot psykisk sjukdom och skrivandets läkande kraft, som var mitt första möte med författaren.

”Doftande trädgårdar för de blinda” skiljer sig en del från de av Frames böcker jag har läst tidigare, men ändå inte. Den är en ganska komplicerad berättelse som långsamt slingrar sig fram mot ett slut som jag bara kan beskriva som ett enda stort mindfuck (i ordets mest positiva bemärkelse).

Erlene har slutat prata. Hon tillbringar sin tid med att studera och föra inbillade konversationer med en skalbagge som bosatt sig på hennes fönsterbräda och som hon gett namnet Farbror skalbagge. Modern, Vera, har valt att leva sitt liv som blind. Hon oroar sig för dottern och tänker tillbaka på sin uppväxt. Fadern Edward har flyttat till London, där han iscensätter stora slag med plastsoldater. Alla lever som i varsin parallell verklighet, utan att kunna nå varandra. Deras liv är till synes helt parallella, men snart börjar man ana att det finns ett samband som inte har det minsta med familjeband att göra.

”Doftande trädgårdar för de blinda” är en märklig roman. De första kapitlen kändes helt slumpmässiga, utan samband. Men när jag väl började ana den röda tråden blev läsningen helt fascinerande. Inte minst när jag kom till slutet, som jag inte vill avslöja mer om än: håll ut tills du kommer dit! Det är verkligen värt det.

Janet Frame – Doftande trägårdar för de blinda (Modernista, 2012)

Bokbloggarmiddag utan bilder

Det känns lite klantigt att gå på supertrevlig bokbloggarmiddag i fredags utan att ta en enda bild. Jag skyller på att jag fortfarande är sjuk och tvingas knarka hostmedicin för att överleva. Samt att det var så roligt att jag helt glömde bort av föreviga vare sig sällskapet eller maten.
Vi bytte självklart böcker också. Jag hade med mig fyra dit och fick tre med mig hem, vilket jag ser som en stor seger. Men blev påmind om att jag ännu inte har läst någon av de två böcker jag bytte till mig på förra bokbloggarmiddagen … Måste åtgärdas!

Det här gör vi om snart igen, eller hur? Och då ska jag vara frisk nog att dricka vin med er andra!

Fantastikkärlek

För några veckor sen firade jag och maken vår andra bröllopsdag aka pappersbröllop. Självklart passade vi på att ge varandra böcker som pappersrelaterade bröllopsdagspresenter. Han fick den femte delen i Scott Pilgrim-serien, jag fick Jo Waltons ”Among Others”. En bok som skulle visa sig vara en av de allra bästa jag har läst inte bara i år – utan kanske någonsin.

Walesiska Morwenna flyr sin galna mor för att söka skydd hos en engelsk far hon aldrig har känt. Han skickar iväg henne till en internatskola tillsammans med en ansenlig del av hans stora SF-bibliotek. Mori tillbringar sin fritid på internatet med att plöja alla böcker fadern skickar henne samt att försöka komma över den fruktansvärda magiska strid som skadade henne svårt och som tog livet av hennes tvillingsyster. Men det är svårare än hon tror att vända magin ryggen. Särskilt när tillvaron i skolan är så ensam och Mori frestas att använda magi för att finna nya vänner.

”Among Others” är en bitterljuv coming of age-roman, som liksom Morwenna själv har en fot i en magisk fantasyvärld och en fot i den bistra verkligheten. Den är skriven i ett dagboksformat som Walton behärskar till fulländning. Just att det är Moris subjektiva berättelse vi får läsa – där hon antyder vissa saker och utelämnar andra samtidigt som andra berättas in i minsta detalj – gör att formatet fungerar så bra. Mori är en mycket opålitlig berättare, men det spelar ingen som helst roll för det är hennes berättelse. Var gränsen går mellan fiktionen och verkligheten är lika oviktig för oss som läsare som det är för Mori själv.

I början av boken jämför sig Mori med Frodo i slutet av Ringen-trilogin (och här tänker jag inte skriva någon spoilervarning för har ni helt missat de böckerna/filmerna tror jag inte att den här bokloggen är något för er). Hur de båda har vunnit mot ondskans krafter, men till ett otroligt högt pris. Och om hur svårt det är att gå vidare efter en händelse som förändrar hela ens liv, hur svårt det är att ens vilja gå vidare.
Det är ett genidrag av Walton att låta hela boken utspela sig efter Moris olycka. Vi får veta vad som hände då eftersom, en liten pusselbit i taget. Eller snarare får vi veta vad Mori berättar om vad som hände då och varför, om sitt liv innan hon tvingades fly Wales.

”Among Others” vann en Hugo Award för bästa roman för några veckor sen. En mycket välförtjänt vinst. För det här är inte bara en gripande historia om en mycket speciell tonårstjej, boken svämmar dessutom över av kärlek till 1970-talets fantastiklitteratur. Den är som ett koncentrat av läslust och litteraturnörderi som får åtminstone mig att klappa lite extra kärvänligt på mina egna fantastikböcker.

Edit: Jag blev påmind om att Jo Walton kommer att vara hedersgäst vid science fiction-kongressen Fantastika i Stockholm nästa höst. Mycket spännande!

Jo Walton – Among Others (Tor, 2012)

Barockpunk

Seraferna är Dômwelds främsta krigsstyrka. Med flammande vingar, rustning och svärd är det inte många som kans tå emot den. Men när serafernas general, Kwanzo, blir beordrad att attackera en tidigare allierad stad börjar han ifrågasätta sina order. Varför befallde härskaren attacken? Och hur hänger det hela ihop med försvinnandet av landets bäste vetenskapsman? Tillsammans med sina två bästa vänner, serafen Ambrogael och bibliotekarien Nymwë, börjar Kwanzo nysta i nationens mörka hemligheter. För varje svar de finner dyker nya frågor upp och snart står det klart för de tre vännerna att den värld de känner till balanserar farligt nära avgrunden.

Ola Wikanders ”Serafers drömmar” är första delen i en trilogi kallad Stjärnan, Gryingens son. Det är en ambitiös fantasyroman som utspelar sig i en värld där förnuftstro och vetenskaplig positivism går i klinch med religiös tro. Barockpunk, kallar författaren själv genren i förlagets blogg, en beskrivning som känns väldigt rimlig.
Förlaget i fråga är Norstedts, och jag måste påpeka att det är väldigt roligt att de verkar satsa allt mer på att ge ut fantastik. ”Nattens cirkus” i våras, och nu en hel fantasytrilogi på svenska. Jag hoppas att det kommer ännu fler satsningar av det här slaget framöver.

Det bästa med ”Serafers drömmar” är miljöerna. Wikander har byggt upp en mycket levande värld som känns genomarbetad och trovärdig. Möjligtvis är den ibland lite för detaljrik, men blandningen av astrologi, vetenskapsfilosofi och religion är väldigt intressant. Särskilt när man lägger till SF-inslag som tidsresor och de kroppsmodifikationer som är populära hos fienden (ett kattfolk som jag inte kan tänka på som annat än khajit). Dômweld är lite som en alternativhistorisk upplysningstid med steampunkiga inslag.

Tyvärr känns inte språket lika genomtänkt som världsbygget. Det svajar en del, speciellt i dialogerna. Det är som om Wikander inte riktigt kunnat bestämma sig för om han skulle satsa på högstämda dialoger eller informella sådana och resultatet blir ojämnt. Dessutom lider vissa miljöbeskrivningar av ett överdåd av adjektiv:
”En grå och tyst dimma vilar över Ilions oändliga gator, och hennes folktomma mörker blandas med de svala vattendropparna i en blek och tom natt.”
Less is more är en bra tumregel när det gäller adjektiv. Sju i en mening är definitivt för många.

Vad gäller själva storyn så känns den en aning förutsägbar. Jag anade ganska tidigt varthän det hela barkade, även om det är svårt att säga om det beror på osubtil foreshadowing eller om jag helt enkelt har läst liknande historier lite för många gånger förut. Det förtog lite av spänningen i vilket fall, att kunna förutsäga vad som ska hända precis hela tiden. Även om jag gillade hur den första delen slutade och vad de kan komma att betyda för resten av trilogin.

Jag hoppas att Wikander kommer att få pli på sitt språk till nästa del i trilogin. För trots mina invändningar är jag beredd att göra ett återbesök i Dômweld, om inte annat så för den fantastiska världens skull.

Ola Wikander – Serafers drömmar (Norstedts, 2012)

Favorit-i-repris-sommaren i backspegeln

När jag var yngre brukade jag läsa om böcker ofta. Favoritböckerna lästes om och om igen, och hela bokserier lästes om när en ny bok kom ut. Numera läser jag inte om särskilt ofta. Det händer då och då, men bokbloggandet har gjort att jag läser mycket mer nyutkommet och mycket mindre gammal skåpmat. Något som kan kännas lite tråkigt ibland. Jag gillar ju omläsningar och kan sakna känslan av att återkomma till en bok som betytt väldigt mycket för mig.

Den här sommaren hade jag ett läsprojekt som gick ut på att läsa om några gamla favoriter (och en bok som verkligen inte var en favorit då jag läste den, men som jag kände förtjänade en ny chans). Jag kallade projektet favorit-i-repris-sommar och läste följande böcker
Richard Adams – Watership Down
John Fowles – The Magus
Neil Gaiman – American Gods
William Gibson – Neuromancer
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita

Jag är glad att jag tog mig tid att göra de här omläsningarna i somras. Ingen av böckerna gjorde mig besviken, tvärtom var det bara intressant att stifta bekantskap med dem igen och göra nya reflektioner.
Hela läsprojektet var så lyckat att jag har bestämt mig för att fortsätta att läsa om gamla favoriter, så många jag hinner och orkar med. I höst hade jag tänkt hinna med både Cora Sandels Alberte-trilogi och Stephen Kings ”The Stand”. Ni kan med andra ord hålla utkik efter fler favorit-i-repris-inlägg i framtiden!

Att döda eller dödas

Temples värld är full av blodtörstiga zombier (kallade slempåsar) och nästan lika blodtörstiga människor. Hon har lärt sig att vara pragmatisk. Det är döda eller dödas som gäller i det postapokalyptiska USA hon växt upp i – och hon har blivit riktigt bra på att döda. Samt att fly, bort från monster och bort från människor som gör saker alltför komplicerade.

Alden Bells ”I dödsskuggans land” är en zombieroman med en ovanligt hårdkokt tonårstjej som protagonist. Hon är ett barn av sin tid, uppväxt i ruinerna av en kollapsad civilisation. Visst har hon hört talas om hur det var förut, innan zombierna tog över, men Temple bemöter de flesta av dessa historier med skepsis. Det låter helt enkelt för bra för att vara sant.
Det är när Temple tvingas interagera med andra människor som hon får problem. Först tvingas hon döda en man i självförsvar vilket leder till att hon blir jagad av hans hämnande bror. Sedan råkar hon rädda en förståndshandikappad man från death by zombie och känner att hon har ett ansvar att föra honom i säkerhet. Men detta påtvingade sällskap river upp gamla minnen hos Temple, minnen hon hellre hade lämnat glömda och begravda. Minnen som gör henne sårbar i en värld där man måste vara stark för att överleva.

”I dödskuggans land” är en roadtrip genom ett USA i ruiner. Temple tvingas stjäla, ljuga, manipulera och döda för att ta sig till sitt mål. På vägen träffar hon en mängd mer eller mindre mänskliga överlevare som alla har valt olika taktiker för att överleva. Vissa av dem när fortfarande ett hopp om att kunna återuppbygga civilisationen, medan andra fortfarande lever i förnekelse eller i ständig krigsberedskap.
Det är intressant att följa Temples väg. Vissa av de hinder hon träffar på vägen känns lite fåniga (hillbillymutantmördarfamiljen var bara ett enda långt WTF från början till slut) eller förutsägbara (Griersons gods). För att vara en postapokalyptiskt landskap känns Bells värld misstänkt välfylld av människor, fungerande resurser och mat som mirakulöst hållit sig färsk i decennier.

Att jag, trots en del invändningar, ändå tyckte mycket om ”I dödsskuggans land” beror på Temple. Hon är en komplex figur, samtidigt hård och skör. Hon brottas en hel del med sitt samvete och med funderingar över om hon egentligen är ett dugg bättre än de slempåsar hon dödar. Som alla bra zombieromaner handlar det om så mycket mer än monster, det handlar om att vara människa. Om att behålla sin mänsklighet. Och även om boken som postapokalyptiskt verk är långt ifrån briljansen i ”The Road” så är det en mycket läsvärd roman med en närmast oförglömlig protagonist.

Alden Bell – I dödsskuggans land (Mix förlag, 2012)

Dionysiskt

I delstaten New York ligger den idylliska lilla småstaden Kamensic. Här växer Charlotte ”Lit” Moylan upp tillsammans med föräldrar som, liksom de flesta av hennes vänners föräldrar, arbetar som hyfsat framgångsrika skådespelare. I Kamensic ligger också det enorma godset Bolerium, som tillhör Lits gudfar Axel Kern; en avantgardistisk och stenrik filmregissör. När Axel återvänder till staden för att fira med en storslagen fest så ställs saker på sin spets. Kamensics mörka hemligheter kommer i dagen och snart inser Lit att hon har en roll att spela som kommer att förändra världen.

Elizabeth Hands gotiska skräckroman ”Black Light” är inte riktigt en uppföljare till hennes akaporriga ”Waking the Moon”. Snarare är det en spegelbild, en tvillingroman, där samma teman behandlas ur en annan synvinkel. Även i denna roman spelar den hemlighetsfulla organisationen Benandanti en stor roll, även om vi får se den i delvis nytt ljus. Balthazar Warnick dyker upp igen – givetvis – och försöker manipulera händelsernas gång.

Jag är glad att jag läste ”Waking the Moon” innan jag läste ”Black Light”. Flera saker som bara antyds i den första boken förklaras utförligt i den andra, lite för utförligt i vissa fall kan jag tycka. Dessutom är de båda romanerna lite för lika varandra. De båda protagonisterna Lit och Sweeney påminner väldigt mycket om varandra, med den skillnaden att Lit känns aningen mindre destruktiv än Sweeney. Lite mer självständig, lite mer framåt.

I ”Waking the Moon” handlar det väldigt mycket om den uråldriga gudinnekulten som är på väg att vakna igen. I ”Black Light” handlar det om den andra guden som stod vid gudinnans sida i tidernas begynnelse; jägaren. Den dionysiske guden som härskar över kaos och berusning. Även om denna gudaaspekt är intressant så tycker jag att den inte är lika fascinerande som gudinnekulterna. jag kan också sakna det historiska perspektiv som fanns med i ”Waking the Moon” och som genomsyrade hela berättelsen.

”Black Light” är inte alls någon dålig roman. Hands språk håller som alltid hög kvalitet och hennes karaktärer känns fullkomligt mänskliga. Beskrivningen av det Bolerium som ruvar ovanför Kamensic får mig att tänka på the Marsten House i Stephen Kings ”Salem’s Lot”. Båda husen beskrivs som ondskans nästen, som trycker sina klor djupare och djupare i sin närliggande lilla stad. Beskrivningarna av Kamensic, med alla sina seder och traditioner som framstår som mer och mer obehagliga, hör också till det allra bästa i boken.

Problemet med ”Black Light” är att boken ligger alldeles för nära ”Waking the Moon” – och att den i jämförelse inte alls är lika fantastisk. Vilket är lite synd, för beskrivningarna av Kamensic får mig att känna att det här finns embryot till en mer självständig, djupt skrämmande skräckroman.

Elizabeth Hand – Black Light (Harper, 2000)

Just nu

En just-nu-enkät, lånad från Enligt O.

Vid sängen: Hela Bläckhjärta-trilogin och en enorm hög recensionsexemplar som ska läsas. Samt Elizabeth Hands ”Glimmering”, som jag försöker bli klar med inför Hands stundande Sverige-besök.

På soffbordet: Ligger kurslitteraturen och tornar upp sig. Idag läser jag dock ett antal artiklar med understrykningspennan i högsta hugg.

I handväskan: Brukar jag ta med den bok jag för tillfället läser, om jag ska åka längre sträckor. Ofta tar jag inte med någon bok alls (!) eftersom tunnelbaneresorna sällan blir längre än en kvart.

För att fortbilda utbilda mig: En massa kurslitteratur om SAB-systemet och klassifikation (artiklarna jag nämnde ovan) för tillfället. Samt litteratur som handlar om high fantasy till SFF-kursen.

På läsplattan: Den alldeles färska e-boken ”Minecraft: block, pixlar och att göra sig en hacka” som jag inte har hunnit börja läsa ännu.

Läser jag lite då och då: För tillfället har jag ingen då-och-då-bok. Annars brukar det vara novellsamlingar som fyller den funktionen för mig.

Bokklubbsbok: Jag har redan läst Elitistmörkerklubbens kommande bokcirkelbok, P C Jersilds ”Efter floden”.

Utmaningsbok: Jag ska börja med första boken i min tre-på-tre-utmaning – Cornelia Funkes ”Bläckhjärta” – efter att jag betat av några väntande recensionsexemplar.

På is: Inget

Borde jag börja med: Alla de väntande recensionsexemplaren.

Längtar jag efter att få läsa: Peppen på Juston Cronins ”The Twelve” börjar nå oanade höjder!