Favorit i repris: American Gods

Den tredje boken jag läste under min favorit-i-repris-sommar var Neil Gaimans ”American Gods”, som jag nämnt flera gånger i bloggen som en av mina absoluta favoritböcker. Bl.a intog boken en hedrande förstaplats i min lista över 00-talets bästa böcker som jag skrev ihop lagom till årsskiftet 2009/2010. Det här var tredje gången jag läste boken (en gång på svenska, två på engelska).

Shadow har bara en dag kvar på sitt fängelsestraff när han får reda på att hans hustru, som han sett fram emot att få träffa nästa dag, omkommit i en bilolycka. Den efterlängtade friheten känns plötsligt ihålig. På flyget hem till sin frus begravning träffar Shadow på en mystisk man som kallar sig Mr Wednesday, och som visar sig veta väldigt mycket om Shadows liv. Han kommer med ett jobberbjudande och när Shadow tackar ja ändrar hans liv riktning ännu en gång. Han dras nämligen in i en strid mellan de gudar som en gång invandrat till USA med sina folk och de nya krafter som försöker ta över; massmedia och internet.

Det är snart tio år sedan jag läste ”American Gods” för första gången. En bok som direkt sällade sig till mina favoriter och som därför skulle kunna vara lite vansklig att läsa om, men som jag älskade lika mycket nu vid tredje genomläsningen.

Det här är Neil Gaiman när han är som bäst. Det är proppfullt av mer eller mindre kända gudar, myter och populärkulturella referenser. Det är en berättelse om tro och hopp och kärlek som utspelar sig på en plats som, enligt boken, inte är gjord för gudar.
Shadow är – sitt smeknamn troget – en ganska undanglidande karaktär. Han gör det han ska, utan att ifrågasätta särskilt mycket. Utan att analysera eller dra slutsatser som vi som läsare kommer fram till långt före honom (inte minst när det gäller Mr Wednesdays riktiga identitet). Shadow är en ganska hemlig protagonist, som håller sina känslor inom sig. En ensam enstöring som fyller en roll han inte ens vet vad den innebär.

De bästa delarna av boken handlar om gudarna. Om hur de skapades, hur de anlände till sin nya kontinent, lämnades kvar och glömdes bort. Hur de överlever, knappt, i det mest ogudaaktigt av länder (som paradoxalt nog är ett land där en religion, kristendom, har extremt stort inflytande).
När britten Gaiman skrev ”American Gods” hade han inte bott i USA särskilt länge. Stora delar av boken är hans eget sätt att närma sig sitt nya hemland, att skriva och beskriva det.

Att läsa om ”American Gods” har gjort mig sugen på att även läsa om ”Anansi Boys”, en annan Gaimansk favorit vars innehåll tangerar ”American Gods”. Lagom till nästa sommar, kanske, är det hög tid för ännu en Gaiman-favorit i repris.

Neil Gaiman – American Gods (Harper Torch, 2002)

11 comments

  1. Ska jag vara helt ärlig kom jag bara ett par kapitel in i boken innan jag tröttnade (läste den svenska utgåvan). Är det värt att försöka igen på engelska ?

      1. Anansi Boys är också väldigt bra! Handlar om en vanlig kille som får reda på att han är son till Anansi/Mr Nancy, spindeltricksterguden som är med i American Gods. :)

    1. Om du inte fastnat efter några kapitel så är det nog inte värt att läsa den engelska utgåvan heller. Jag har för mig att översättningen var bra, så det är nog inte den som spökar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s