Månad: augusti 2012

The lovely way

Mary och Lovely är bästa vänner. De älskar körsbärsrött läppstift, att dricka te ur blommiga koppar, att konversera på engelska och att drömma om att åka till London när skolan är slut. Men deras vänskap är inte helt okomplicerad. Ibland har Lovely så mycket ångest att hon inte kan ta sig ur sängen eller svara i telefon när Mary ringer. Hon bråkar med lärarna, provocerar klasskamraterna och dricker för mycket så snart det vankas fest. Men Lovely besitter också en stor charm och ett sätt att få världen att verka lite mer spännande än den egentligen är.

Sanne Näslings ”Kapitulera omedelbart eller dö” är en svindlande vacker ungdomsroman om vänskap, livet och döden. Om att längta bort så starkt att man nästan går under. Om att försöka hitta skönheten i en alltför vardaglig värld.
Vänskapen mellan Lovely och Mary är oerhört väl beskriven. Den där typen av klaustrofobiska bästisförhållande som jag inbillar mig att man bara kan ha i en viss ålder innan man blir alltför självständig. En värld som stänger ute alla andra, inte minst de få killar som dyker upp i utkanten av de två tjejernas värld. En vänskap som kanske även är en kärlek, om bara steget tas.

Näsling har ett helt fantastiskt språk, som kränger hit och dit i tvära kast mellan svenska och engelska, mellan fantasi och verklighet. Jargongen mellan Mary och Lovely är fantastiskt underhållande och påminner mig en hel del om mitt gamla gymnasiegäng (som dock inte alls var lika extrema). Vi drömde också om London på ungefär samma naiva sätt.
När jag läste Amanda Svenssons ”Hey Dolly” så blev jag inte helt förtjust i formuleringskonsten och de vilda infallen. I ”Kapitulera omedelbart eller dö” faller jag däremot helt för de språkliga krumbukterna. Kanske för att det här finns ett helt annat allvar som hela tiden vilar i bakgrunden, ett tydligare budskap bakom de charmiga dialogerna.

Något jag verkligen uppskattar med ”Kapitulera omedelbart eller dö” är hur mycket som lämnas öppet för tolkning. Slutet är ambivalent på bästa tänkbara sätt, det ger läsaren möjlighet att själv fundera över var gränsen går mellan verklighet och fantasi. Och om det ens spelar någon roll var den gränsen går, egentligen.

Sanne Näsling – Kapitulera omedelbart eller dö (Rabén & sjögren, 2011)

Annonser

Coming of age

Vi är många som gillar coming of age-romaner. Som tycker om att läsa om unga människor som finner sig själva, som utvecklas och växer upp och som tar steget från en osäker ungdomstid till en lika osäker vuxentid.
Men finns det egentligen något bra ord på svenska som motsvarar begreppet? Utvecklingsromaner kanske, men det känns lite snävt i jämförelse (och också en aning daterat, med tanke på begreppets rötter i 1800-talets bildningsromaner). Dessutom brukar ofta utvecklingsromaner handla om unga män medan coming of age känns mer könsneutralt.
Har ni något bra förslag på en svensk motsvarighet?

Sunkigt, Auster

En gång i tiden tillhörde Paul Auster mina favoritförfattare. Jag läste allt han skrev och hävdade med bestämdhet att mannen var ett oöverträffat litterärt geni. Sen hände något. Jag vet inte om det var han eller jag, men jag slutade dyrka hans böcker. Jag kastade mig inte över en ny Auster-roman direkt när den kom ut och de böcker jag läste älskade jag inte längre utan förbehåll. Ibland tyckte jag till och med att det var ganska tråkigt.

Att läsa ”Sunset Park” var ett försök från min sida att blåsa liv i den passion jag en gång ägnat åt Paul Austers författarskap. En chans att börja om på nytt så att säga. En chans som tyvärr inte uppväckte så många andra känslor i mig utöver en lätt irritation.

Miles Heller bor i Florida och tömmer hus där de boende blivit vräkta när de inte kunnat betala sina lån. Han har en flickvän som går i high school och när dennes syster hotar att polisanmäla Miles så flyttar han tillfälligt hem till barndomsstaden New York. I rivningshuset i Brooklyn-kvarteret Sunset Park bor Miles gamla vän Bing, doktoranden Alice och mäklaren Ellen som egentligen vill vara konstnär. Här finns också Miles föräldrar som han inte har träffat på många år, och en hel mängd gamla minnen som kommer upp till ytan i och med hans återkomst till hemstaden.

Jag brukar inte ha några problem med osympatiska protagonister i romaner, men jag måste erkänna att jag har oerhört svårt för Miles. Han är så feg, så undflyende och självcentrerad, att det är svårt att bry sig det minsta lilla om vad han gör. Att han dessutom har en minderårig flickvän gör inte saken bättre. Han tjatar om att hon är så himla mogen för sin ålder, men det ändrar ju inte det faktum att hon går i high school medan han är en vuxen man. Låter det unket? Då har ni inte hört det värsta:
”I sex månader hade han nu fogat sig efter hennes önskemål, begränsat all lempenetration till hennes skojhål och inte stoppat in annat än tunga och fingrar i hennes mammahål. Sådana är anomalierna och idiosynkrasierna i deras kärleksliv, som trots detta är ett rikt kärleksliv, ett fantastiskt erotiskt partnerskap om inte visar några som helst tecken på att falna inom den närmaste framtiden.”
Om vi bortser från orden ”mammahål” och ”skojhål” som får mig att vilja tvätta hjärnan med klorin: att kalla ett sexuellt förhållande mellan en vuxen man och en sextonårig flicka för ett ”fantastiskt erotiskt partnerskap” känns ganska sunkigt. Speciellt då flickan ifråga har så dålig koll på preventivmedel att hon tror att analsex är enda säkra sättet att slippa bli gravid. Till saken är att flickan ifråga är föräldralös och bor hemma hos sin äldre älskare som alltså inte ens kan upplysa sin underåriga flickvän om hur det här med preventivmedel fungerar, något som känns mer som ”sexuellt utnyttjande” än ”erotiskt partnerskap”.

Som tur är handlar inte ”Sunset Park” enbart om den självömkande Miles, för i så fall hade jag aldrig ens läst klart. De delar som handlar om Ellen och Alice är bättre, men även här finns inslag som får mig att sucka uppgivet. Som att Alice hetsbantar och tror att problemen med hennes loser till pojkvän beror på att hon har gått upp i vikt (suck). Som att Ellen inte bara vill ligga med Miles – det verkar typ alla vilja, av någon anledning – hon har dessutom tvångstankar om att ligga med alla hon ser på gatan och målar erotiska målningar (dubbelsuck). Men de båda är trots allt intressanta karaktärer, och om hela boken hade handlat om de två hade jag nog nöjt mig.

”Sunset Park” känns mest som en gubbsjuk, trött historia med några intressanta bihandlingar och en massa tråkig baseballfakta. Bitvis glimtar Austers språk till, men själva storyn känns aldrig angelägen.

”Sunset Park” har tyvärr gjort mig ännu mer övertygad om att Auster inte längre är en författare för mig. Allt hopp är dock inte ute. I höst kommer en ny självbiografisk bok som jag hoppas ska ge mig pålåsterkärleken åter, eller möjligtvis få mig att ge upp en gång för alla.

Paul Auster – Sunset Park (Månpocket, 2012)

Favorit i repris: Neuromancer

”The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.”

Case är en föredetting. Han brukade vara en cyberspacecowboy, en hacker som kunde ta sig in överallt. Men hans sista arbetsgivare brände ut hans nervsystem och inte ens de duktigaste undergroundklinikerna i Japan kunde fixa honom. Case tillbringar sin tid med att göra småjobb och dricka för mycket, fast i en nedåtgående spiral. Men så blir han kontrakterad för ett jobb som visar sig vara mycket välbetalt och mycket farligt. Tillsammans med en kvinnlig streetninja som kallar sig Molly ska han ge sig på jakt efter något som egentligen inte kan hackas; en mycket avancerad AI.

William Gibsons stilbildande cyberpunkklassiker ”Neuromancer” kom ut 1984. Första gången jag läste boken var ungefär tio år efter att den kom ut och jag blev helt knockad. Jag hade aldrig tidigare läst något som känts så smutsigt, så storstadscoolt och modernt. Internet var vid den tiden fortfarande något ytterst marignellt, något man hört talas om men aldrig provat. Något som i mitt och andra Gibson-läsares huvud hade potentialen att bli som den Matrix han beskriver.

Det var en märklig upplevelse att läsa om ”Neuromancer” i sommar, som en del av min favorit-i-repris-sommar. Det är fortfarande en mycket spännande läsning och många av Gibsons formuleringar (som inledningen som citeras ovan) känns fortfarande helt klockrena. Men den teknologiska utvecklingen har hunnit ikapp ”Neuromancer”. Det virtuella samhälle som Gibson beskriver i boken är ingenting i jämförelse med dagens via smartphones ständigt uppkopplade befolkning. När Case säger att han har ”3 MB of hot RAM” att sälja kan exempelvis inte låta bli att fnissa lite för mig själv. Allt är dessutom trådat, från de bärbara datorerna till de enorma servrar (tusentals MB!) som Case hackar sig in i. Inte för att det gör något, att verkligheten har hunnit ikapp fiktionen. Snarare tillför det en extra dimension till läsningen, alla små detaljer som ligger läskigt nära hur verkligheten ser ut nu nästan trettio år efter att boken kom ut första gången.

Nu känner jag mig faktiskt mycket sugen på att läsa de andra två böckerna i Gibsons Sprawl-trilogi som jag av någon anledning faktiskt aldrig har läst. Kanske var jag alltför överväldigad av ”Neuromancer” när jag läste den första gången för att våga mig på dem (även om jag läst ett flertal andra böcker av Gibson). kanske är det dags för en Gibson-revival?

William Gibson – Neuromancer (Ace books, 2000)

Fiktiv födelsedagsenkät

En av mina favoritbloggar, Fiktiviteter, fyller tre! Självklart vill jag vara med och fira och fyller därmed i födelsedagsenkäten.

Fiktiva födelsedagsfirarenkäten:

Vilken var din bästa bok i sommar? Jag har ju läst om flera gamla favoriter i sommar, men det känns ju ganska tråkigt och förutsägbart att svara någon av de böckerna. Så, omläsning exkluderat, var mina bästa böcker Elizabeth Hands ”Waking the Moon” och ”Winterlong”, Mats Strandbergs & Sara Bergmark Elfgrens ”Eld” samt den helt fantastiska ”Among Others” av Jo Walton som jag läste ut idag.
Vad ser du fram emot att läsa i höst? Justin Cronins ”The Twelve”, Karin Tidbecks ”Amatka” och Joe Abercrombies ”Heroes” som jag tänkt läsa inför Swecon 2012.
Har du planerat något läsprojekt i höst? Med tanke på den kurs jag ska läsa i höst så kommer det bli en hel del SF & fantasy i bloggen (mer än vanligt).
Finns det någon av dig ännu oläst författare som du skulle vilja stifta bekantskap med i höst? Jag tror att det är hög tid för mig att läsa Samuel R. Delany.
Vilken bok skulle du vilja tipsa alla om att läsa i höstrusket (/höstsolen)? Om ni inte har gjort det redan så läs världens bästa höstbok: akaporrdrottningen Donna Tartts ”The Secret History” (Ja, Bokbabbel, I’m looking at you!)

Det monstruösas sorgesång

Hon föds och dör i Máláge socken, i det som ska bli Malå. Stor-Stina kallades hon. En samisk kvinna av gigantiska proportioner, som väcker både förundran och fruktan hos sitt folk. Som reser Europa runt tillsammans med Wolfgang Wolfensteins freakshow. Inte ens när hon dör släcks intresset, då professorerna vid Karolinska vill spara hennes kropp för forskningsändamål.

”Rekviem för en vanskapt” är Mattias Hagbergs skönlitterära debut. Det är en tät liten roman, lika fylld av vackra formuleringar som av groteska inslag och ymnig kroppslighet. Ett slags hybrid mellan skräckhistoria och idéroman, där begreppet normalitet vrids och vänds. För vem är det egentliga monstret? Stor-Stina, som bara haft oturen att födas i en avvikande kropp? Wolfenstein, som utnyttjar de vanskapta och de avvikande (och publikens fördomar om dessa) för att tjäna pengar? Eller den akademiska eliten, som i sin iver att dissekera och klassificera inte ens drar sig för att gräva upp gravar?

”Rekviem för en vanskapt” är till största delen skriven ur andra person singular, det vill säga i du-form. Det är ett ganska ovanligt berättar perspektiv, men Hagberg får det att fungera väldigt väl. Det ger en närhet i texten, en intimitet som gör det omöjligt att värja sig för Stor-Stinas öde. Det ger också en poetisk klang, särskilt i och med att där finns en ständigt närvarande berättare.

Förutom normaliteten vis monstrositeten så finns det ett genomgående tema i romanen som handlar om krocken mellan provinsiell kristendom och gammal samisk tro. Om en tid och en plats som låg i brytpunkten mellan dessa trossystem. och om de människor som inte välkomnades in i kyrkans gemenskap, de som frivilligt valde att ställa sig utanför. Vad som händer med själen efter döden, är det verkligen helt beroende av var en kropp råkar begravas?

”Rekviem för en vanskapt” är en tankeväckande roman. Välformulerad och välkomponerad, ett läsmåste för den som intresserar sig för det monstruösas plats i en värld där normalitetsbegreppet härskar.

Mattias Hagberg – Rekviem för en vanskapt (Atlas, 2012)

Utmaning: åtta fakta

Det har snurrat runt en utmaning bland bokbloggarna där man ska berätta 8 fakta om sig själv och sen utmana fyra andra bloggare. Jag har blivit utmanad på samma dag av Lingonhjärta och louixenpixeln, så här kommer mina 8 fakta:

1. Jag är född och uppväxt i Stockholm och har aldrig bott utanför länet. Däremot har jag bott i ett antal olika förorter och är numera stadigt förankrad i västra söderort där jag trivs som fisken i vattnet.

2. När jag var barn var min högsta önskan att få en hund eller katt. Min mamma var allergisk mot pälsdjur så jag och syskonen fick nöja oss med dvärgpapegojor. Mycket högljudda och mycket underhållande små djur, men inte direkt klappvänliga. När jag fick mitt första förstahandskontrakt för över tio år sen så dröjde det bara några månader innan jag och min dåvarande sambo skaffade katt (den helsvarta gubbkatt som då och då figurerar här i bloggen).

3. Jag förstår mig inte på folk som a) inte läser b) inte lyssnar på musik c) inte bryr sig ett dugg om vad de äter.

4. När jag var tonåring var jag mer intresserad av musik än av böcker och ungefär alla mina pengar gick åt till att köpa skivor, konsertbiljetter och festivalbiljetter. Jag är fortfarande sjukt glad att jag av en slump lyckades se Johnny Cash uppträda på Lollipopfestivalen 1997.

5. Jag har färgat håret sedan jag var tolv och har därmed inte en aning om vilken min naturliga hårfärg är.

6. Jag hyser ett brinnande hat mot att dammsuga. Som tur är har jag en man som dammsuger helt frivilligt, annars skulle jag förmodligen för länge sedan ha dött kvävningsdöden pga dammråttor.

7. Så fort jag är i närheten av myggor så får jag groteska mängder myggbett. Jag har lyckats bli myggbiten både på vintern och i tunnelbanan i Stockholm.

8. Jag saknar fortfarande tidningen Darling som var största enskilda orsaken till att jag blev feminist i gymnasiet.

Jag misstänker att de flesta bokbloggare redan blivit utmanade några gånger, så jag är lite tråkig: alla som känner sig manade får gärna svara!

Vampyrnoveller en masse

Det är svårt att recensera antologier. Eftersom de består av bidrag från många olika författare så är de alltid väldigt ojämna, även om de som i de här fallet har en ganska tydlig gemensam nämnare – vampyrer.
Antologin ”Vampires: The Recent Undead” är sammanställd av Paula Guran och innehåller vampyrnoveller skrivna på den här sidan millennieskiftet. Alla författare presenteras kort av Guran, en presentation som i ärlighetens namn mest består av superlativ och uppräkningar av eventuella priser/nomineringar som författaren erhållit.

En av de starkaste novellerna är den som inleder boken, Holly Blacks ”The Coldest Girl in Cold Town”. En vampyrhistoria som inkluderar coming of age, olycklig kärlek, politik och dokusåpor. En novell som känns uppfriskande och sorglig på en och samma gång.

En annan favorit är Karen Russells ”Vampires in the Lemon Grove”. Det handlar om livströtthet, om törst och om att få kärleken att räcka i hundratals år. Jag gillar särskilt att Russell på ett kreativt sätt återuppfinner vampyrmyten samt hur mänskliga hennes vampyrer är.

En vampyrantologi med noveller från 2000-talet är väl ingenting utan ett bidrag från Charlaine Harris? Hennes novell heter ”Dahlia Underground” och utspelar sig under och efter den sjunde Sookie-boken ”All Together Dead”. I huvudrollen möter vi en vampyr som i början av novellen föraktar människor, men vars fördomar snart kommer på skam. En underhållande novell som främst borde tilltala de som läst böckerna om Sookie.

Till de mindre bra bidragen hör Susan Sizemores ”Dancing With the Star”. Romancesmörja proppfull med klichéer. Dessutom med ett väldigt långt kursiverat stycke som ska beskriva något slags sanndröm. Riktigt smetigt.

Ett annat bottennapp var Rachel Caines ”Dead Man Walking”. Caine introducerar inte sina karaktärer alls utan kastar bara in läsaren i historien, och för någon som jag som inte har läst Caines vampyrböcker blir det hela obegripligt. Inte för att jag tror att jag kommer att läsa böckerna, jag störde mig väldigt på det påklistrat humoristiska tonfallet.

Många av novellerna i ”Vampires: The Recent Undead” är underhållande för stunden, men lätt glömda. En av de som stannade kvar var Charles de Lints ”Sisters”, som handlar om hur ensamt det är att vara vampyr, särskilt om man råkar vara tonåring. En vacker och sorglig historia om syskonkärlek.

”Vampires: The Recent Undead” är väl värd ett köp för litterära fangbangers. Här finns en hel del guldkorn, och trots att alla novellerna inte håller samma höga nivå så är det lätt att bläddra förbi de som inte faller en på läppen. Över 400 sidor vampyrnoveller borde ändå räcka åt den mest hungriga vampyrfantasten.

Paula Guran (ed) – Vampires: The Recent Undead (Prime books, 2011)

Hej hösttermin!


Får jag lov att presentera: höstterminens kurslitteratur!
Eller åtminstone den litteratur som ingår i kursen Science Fiction and Fantasy I som Högskolan i Halmstad ger på distans och som jag ska läsa i höst (den litteratur som ingår i BHS-kursen Klassifikation: SAB-systemet och klassifikationsteori känns inte lika rolig att visa upp, direkt).

Det känns som att det kommer att bli en fin hösttermin, det här.

Att finna sig själv

När Tildas bästa vän flyttar till andra änden av stan så känner hon sig väldigt ensam. Hon har ingen hon riktigt kan prata med, inte på riktigt. I hennes familj pratas det inte om känslor utan alla sitter ensamma bakom sina stängda dörrar och i skolan har hon ingen annan nära vän. Men så lär hon känna Jesper, som håller på med lajv. Och Tilda får inte bara en ny vän, det är som en helt ny vän öppnar sig för henne.

Sofia Nordins ungdomsroman ”Natthimmel” var Augustnominerad 2009 och är Nordins femte bok. Det är en roman om att finna sig själv, om vänskap och – självklart – om lajv.
Jag har själv aldrig varit någon lajvare, men jag har varit på medeltidsveckan flera gånger och haft många vänner som lajvat. Det märks att Sofia Nordin själv är lajvare, för hon skriver initierat och detaljerat utan att någonsin bli spekulativ (tvärtom tar hon avstånd från kvällstidningssynen på lajv som krigslekar för destuktiva ungdomar). Hon tar fasta på just det som är det finaste med lajv; friheten och delaktigheten.

Tilda är en mycket sympatisk protagonist. En flicka som är ganska tyst i skolan, men som inom sig bär på en äventyrslusta och en längtan efter att leva ut. Något hon får chansen att göra när hon dras in i lajvandet. Hon brottas hela tiden med att vilja gå sin egen väg och att passa in i skolan, att anpassa sig till de till synes godtyckliga normer som styr.

Något jag verkligen uppskattade med ”Natthimmel” är att det inte handlar om kärlek alls. I början är Tilda orolig för att ”flörtmissförstånd” ska förekomma när hon blir vän med Jesper, dvs att klasskompisarna ska tro att de är ett par eller att någon av dem är kär i den andra. De är ju bara vänner, trots att de råkar vara av olika kön. Eller bara och bara, det är ju en vänskap som blir oerhört viktig för Tilda. Det är minsann inte så bara.

”Natthimmel” är ungdomslitteratur när den är som bäst. En välskriven historia med flera bottnar om att hitta sig själv eller snarare att våga vara sig själv fullt ut, oavsett vad omgivningen tycker. Det är en fin och lite melankolisk roman som påminner en om hur komplicerade tonåren kan vara.

Sofia Nordin – Natthimmel (Rabén & sjögren, 2009)