Månad: juli 2012

Paddy och dieterna

Jag läser Denise Minas andra bok om Paddy Meehan, ”The Dead Hour” och lider med wee Paddy. Hon har nämligen inte gett upp tanken på att gå ner i vikt och provar på diet efter diet, den ena äckligare än den andra. I förra boken försökte hon klara sig på hårdkokta ägg och grapefrukt, en klassisk åttiotalsdiet som var dömd att misslyckas så snart hon konfronterades med lagad mat. I den här boken går hon runt med kalla kokta bakpotatisar i handväskan och äter kalla bönor direkt ur burken, något som ger henne fruktansvärda gaser. Paddy jobbar nattskiftet och knarkar socker och koffein för att hålla sig vaken, vilket ger henne ständigt dåligt samvete. Inte blir saken bättre av att hon äter middag mitt i natten vid ”the death-burger van”:
”The only thing he didn’t deep fry was the mugs of tea and coffee. Everything else, from fish fingers to frozen pizzas, went into the bubbling mess, creating an aromatic aura that radiated fifty yards downhill to the main road.”

Paddy Meehan har det inte lätt. Om böckerna om henne utspelats idag hade hon förmodligen försökt sig på LCHF – och misslyckats även där. Själv hoppas jag att Paddy ska slippa alla bantningskurer i nästa bok, att hon ska inse att hennes smarthet och vassa tunga är långt mycket viktigare än hennes klädstorlek. Hon är värd det.

3 x SF-noveller

Jag fortsätter läsa noveller i e-format. Den här gången blev det SF för hela slanten.
Maria Küchens ”Eurasia Fleet” är en erotisk SF-novell som känns mycket inspirerad av David Bowies ”Space Oddity” från 1969. Ett fraktskepp driver planlöst runt i rymden, utan att kunna styras och utan mål. Kaptenen har inlett ett sexuellt förhållande med en besättningsman och tillsammans svävar de tyngdlöst runt i stjärnrummet, nakna, efter att ha stängt av gravitationen. Allt de har är tid och varandra och ett frysrum fullt av lyxig mat som de skulle ha levererat till en koloni.

”Eurasia Fleet” känns mer som en liten tankelek, ett fragment, än en novell. Trots ett intressant ämne så greps jag inte alls av historien. Kanske för att SF-inslagen kändes lite ansträngda eller för att sexscenerna fick mig att fnissa lite generat. Lyssna på ”Space Oddity” stället, där får du ungefär samma historia berättad på ett mycket mer intressant sätt.

Maria Küchen – Eurasia Fleet (Mix förlag, 2011)


I Mors kropp har alla en uppgift. Alla barn som föds är nödvändiga för Mors överlevnad; de hjälper till med matsmältningen, får Mors många ben att röra sig och nya barn att födas. Mor är deras skydd och hem, deras mening med livet.
Men något är på väg att hända med mor. Något nytt. Något oroväckande.

Karin Tidbecks ”Jagannath” är en fantastisk novell. Till synes ganska enkel och konkret, men med ett stort djup. Jag älskar beskrivningarna av Mor: köttigheten, allt det drypande och slemmiga och kladdiga som ändå inte på något vis framstår som frånstötande. Hon är ju hemma. Hennes kropp är överlevnad.
”Jagannath” väcker mer frågor än den besvarar. Stora frågor. Om vad som har hänt och kommer att hända, om vad Mor egentligen är. Det är en novell som stannar kvar länge efter läsning och som rekommenderas mycket varmt.

Karin Tidbeck – Jagannath (Mix förlag, 2011)

Helena Fehrmans ”Mansmaskinen” är en finurlig novell. Det börjar som en romantisk historia med gotiska förtecken. Tänk ”Jane Eyre” eller ”Wuthering Heights”, fast på svenska. Slutar som något helt annat. Vad vill jag inte riktigt avslöja, men titeln i sig är ju en ganska tydlig ledtråd.

Fehrman har ett bra språk, som lätt växlar mellan de olika planen i novellen. Hennes historia är underhållande och leker med flera olika litterära genrer. Klart läsvärt, kanske i synnerhet för den som gillar sina romantiska historier med en oväntad twist.

Helena Fehrman – Mansmaskinen (Mix förlag, 2012)

Bortglömd

Jack förstår inte vad som håller på att hända med honom. Folk han känner börjar uppträda allt mer otrevligt mot honom, ignorera honom och utesluta honom. När hans älskade hustru Aino en dag inte känner igen honom längre så tvingas Jack inse sanningen; han har blivit bortglömd. Ingen kan längre minnas hans ansikte i mer än några sekunder, ingen utom en enda förtrogna som blir Jacks livlina. Och som försöker hjälpa honom att ta reda på vad som har hänt. När Jack av en slump träffar på en grupp andra bortglömda så inser han att hans situation är farligare än han någonsin hade kunnat ana.

”Mannen som föll i glömska” är Mia Ajvides första roman. Den tar avstamp i Jacks ganska oglamorösa vardagsliv i Roslagen, med marmeladmackor och tekoppar, och utvecklas snabbt till en mardröm. Parallellt med att Jack alltmer glöms bort av sin omgivning så nystar han i ett gammalt mysterium som utspelat sig på hans arbetsplats, slottet Myntholm. Det verkar som att Jacks liv är sammankopplat med familjen Ribes, de som en gång bodde på slottet.

Första halvan av ”Mannen som föll i glömska” är mycket spännande. Jack vägrar att acceptera sitt öde och kämpar emot, förgäves. Han blir alltmer desperat och vårdslös i kampen mot omgivningens glömska, och hans sammanbrott är fascinerande att följa.
Tyvärr tappar boken fart i samma veva som Jack träffar de andra bortglömda. Det känns som att deras intriger och personligheter tar över berättelsen och styr den åt ett håll som inte känns särskilt intressant. Det blir för många karaktärer. För många svar på frågor som jag egentligen aldrig hade ställt och som jag inte bryr mig det minsta om.
Jag tycker också att det blir för stort fokus på mysteriet vid Myntholm. Mycket eftersom jag själv tyckte att lösningen på gåtan var oerhört lätt att klura ut, så alla timmar Jack lägger på att själv komma fram till saken känns mest dryga.

”Mannen som föll i glömska” är ändå hyfsat spännande läsning. Ajvide har ett bra språkmed fint flyt. Den första klaustrofobiska halvan ger mersmak och jag hoppas få läsa mer av Mia Ajvide i framtiden.

Mia Ajvide – Mannen som föll i glömska (Månpocket, 2012)

Gudinnelikt

Sweeneys första möte med sitt nya college The University of the Archangels sand Saint John the Divine (eller The Divine, som studenterna kallar det) blir omtumlande. Universitetsmiljön i sig är överväldigande; grandiosa byggnader, mystik och kvävande hetta. När Sweeney sedan träffar två nya vänner, Angelica och Oliver, som båda är vackra, intelligenta och en smula galna, så faller hon totalt. För dem båda, om än på något olika sätt. Och snart dras Sweeney in i händelser som är både farliga och lockande. Det visar sig nämligen att skolan är centrum för en uråldrig organisation, Benandanti, som gör allt för att undvika återuppståndelsen av en gammal gudinnekult. En kult som vill försöka att väcka månen och den mörka gudinna som himlakroppen representerar.

Första halvan av Elizabeth Hands ”Waking the Moon” är bland det absolut bästa jag har läst. Miljöerna, karaktärerna, stämningen, språket – allt är perfekt. Sweeney raglar omkring i D.C berusad på sina nya vänner, sin nya stad ,sitt nya liv och i princip alla droger hon lyckas lägga vantarna på. Hon låter sig snärjas, låter sig falla, och trots att man vet att det kommer att sluta olyckligt (det avslöjas redan i romanens inledning) så förstår man varför. Hand är skicklig på att beskriva det oemotståndliga så att det känns just oemotståndligt. Inte artificiellt perfekt, bara lockande.
Hand är också skicklig på att skriva romaner som är omöjliga att genrebestämma. ”Waking the Moon” är en del akaporr, en del mörk thriller, en del apokalyptiskt drama, en del genuspolitisk diskussion och en del gotisk kärleksroman med övernaturliga inslag. Vilket låter splittrat, men är fantastiskt.

Sweeney har ganska mycket gemensamt med Cass Neary, en annan Hand-karaktär som jag tjatat ganska mycket om. De är båda trasiga, aviga, kantiga med en benägenhet att klä sig i boots, dricka alldeles för mycket och göra sig besvärliga. Samt att dras in i händelser större och farligare än de kunnat ana. Fast Sweeney känns lite mer välanpassad än Cass, lite skörare. Eller bara mer försiktig.
En annan Cass/Sweeney-koppling jag fann var lite mer oväntad. Också lite spolierific, så markera vita texten och läs om du inte är känslig:
I början av ”Generation Loss” beskrivs en händelse som Cass var med om som ung: hur hon tyckte sig se ett enormt öga öppnas i himlen samtidigt som hon hörde ett surrande i huvudet. Vilket påminner mycket om Sweeneys möten med den mörka gudinnan i ”The Waking Moon”.

Den andra halvan av ”Waking the Moon” håller inte riktigt samma toppklass som den första. Den är fortfarande oerhört bra, men vissa delar av berättelsen skavde en aning. Som en viss kärlekshistoria, som jag inte kommer att beskriva närmare än så, som jag tyckte var rätt obehaglig. På ett närmast gotiskt sätt, eller som något taget ur en grekisk tragedi. .
Obehaglig på ett bra sätt är däremot Angelicas karaktär i romanens andra halva. Fullkomligt trovärdig i sin hänsynslöshet och till synes orubbliga skönhet.

”Waking the Moon” kom ut 1993, bara ett år efter Donna Tartts ”The Secret History”. De båda romanerna har mycket gemensamt. De utspelar sig i akademisk miljö och båda romanernas protagonister känner sig dragna till skolans mest excentriska studenter. Det finns de historiska kopplingarna, den gamla grekiska mytologin, mysterierna. Våldsamheten.
Inte så att ”Waking the Moon” på något vis känns som en kopia av Tartts moderna klassiker. Snarare känns de båda romanerna besläktade, som att de båda berättar en vagt liknande historia på helt olika sätt. Synd bara att Hands roman inte alls nått samma framgångar som Tartts. Den finns inte ens i tryck längre, så vill man läsa boken får man försöka hitta den begagnad.

”Waking the Moon” har övertygat mig om att jag måste försöka få tag i resten av Hands författarskap snarast. För bättre än såhär blir böcker knappast, åtminstone om man ser till romanens första halva.

Elizabeth Hand – Waking the Moon (Harper Prism, 1995)

I spent the summer wasting

Nu åker jag till landet i några dagar och gör allt det där obligatoriskt somriga; badar, grillar, dricker vin på verandan, går promenader, plockar jordgubbar, åker båt och får ungefär tusen myggbett. Jag tar med tre böcker, lär hinna läsa en halv. Och jag återkommer om några dagar igen när jag är åter i civilisationens famn.

Umbärlig

När Dorrit Weger fyller femtio har hon inget stort kalas, ingen fest för vänner och släkt. Istället packar hon sina väskor, lämnar motvilligt bort sin älskade hund till grannarna och lämnar sitt hem för alltid. Dorrit är nämligen umbärlig. Hon är inte gift, hon har inga barn eller något särskilt viktigt jobb. Därför skickas hon på sin femtioårsdag till Andra reservbandsenheten för biologiskt material, där hon ska tillbringa sin sista tid i livet.

Ninni Holqvists ”Enhet” är en kuslig bok. Kuslig för att mycket av de tankar och värderingar som karaktärerna i den framför inte ligger så väldigt långt från hur dagens samhälle ser ut. De umbärliga får enligt många skylla sig själva. För att de inte skaffat ett tillräckligt viktigt jobb, för att de inte bildat familj i tid. För att de inte tänkt på framtiden. Holmqvists dystopiska framtidsvision är ett Sverige som tagit handlingsutilitarismen till sitt yttersta. Ett litet antal människor får fungera som labbråttor och reservdelsbanker åt resten av landets befolkning, offras i välfärdens namn.

För Dorrit blir tiden på enheten omskakande. Hon får många vänner, fler än hon haft på många år. Men det är svårt att skapa vänskapsband när man inte vet om ens nya vänner kommer att finnas kvar om en månad eller två. Eller om man själv kommer finnas kvar för den delen. Ovissheten är en nedbrytande faktor och det är mycket obehagligt att läsa om de försök de umbärliga utsätts för, både de psykologiska, fysiska och medicinska.

”Enhet” är inte helt nattsvart. Här finns plats för både vänskap och kärlek. Dessutom tecken på att det nuvarande systemet kan komma att förändras. De umbärliga blir allt färre i takt med att allt fler skaffar barn i mycket ung ålder så att de kan vara säkra på att slippa bli umbärliga i framtiden. Och de finns de som anser att de umbärliga borde ha samma rättigheter som de behövda.

Jag är inte helt förtjust i sista delen av ”Enhet”. Jag förstår att Holmqvist vill ställa saker på sin spets, men jag tänker att det skulle ha kunna gjorts på ett mer subtilt sätt. Även om jag förstår precis varför det slutar som det gör.
Slutet till trots så är ”Enhet” en oerhört bra roman. Välskriven, driven och djupt oroande på det där sättet som en riktigt bra dystopi ska vara. Läs!

Ninni Holmqvist – Enhet (Norstedts pocket, 2008)

Favorit i repris: Watership Down

Först ut i min favorit-i-repris-sommar är Richard Adams ”Watership Down” från 1972. En bok jag inte läst sedan jag gick i mellanstadiet, men med tanke på hur många gånger jag har sett filmen så mindes jag ändå handlingen ganska väl. Även om jag tror att många av dess nyanser gick över huvudet på mig förra gången jag läste boken.

Det börjar med att Fiver plågas av hemska visioner av kolonins undergång. Fiver är en synsk kanin, och Hazel gör sitt bästa för att få kolonins ledare att lyssna till honom. Men han vägrar lyssna och de båda kaninerna ser ingen annan utväg än att fly från kolonin. Med sig får de en udda skara kaniner: som ängsliga lilla Pipkin, smarta Blackberry, historieberättaren Dandelion och starka Bigwig. De ger sig iväg på ett äventyr som är minst sagt farofyllt. För det berättas att kaninerna har tusen fiender och kan endast undkomma dem alla genom att använda sin list och sin snabbhet.

”Watership Down” är en klassisk äventyrsroman, en Odysséen med kaniner. Hazel är bokens protagonist, en hjälte som varken är exceptionellt stor eller stark. Men han är modig och lojal och har en förmåga att lösa de flesta knipor med hjälp av list. Oavsett om knipan består av att undkomma fiender eller att skaffa honor till sin nystartade lilla koloni.

Mycket av ”Watership Down” handlar om vad det innebär att vara kanin. I jakten på sitt nya hem träffar Hazel och de andra på två sinsemellan väldigt olika kolonier, vars invånare verkar ha glömt bort vad det innebär att vara kanin. Den första kolonin, Cowslip’s Warren, är till synes ett paradis. Kaninerna är välgödda och stora med obegränsad tillgång på mat. Men det visar sig att priset för maten är högt, att människorna i den närbelägna bondgården sätter upp snaror i närheten av maten de lägger ut. Kaninerna i Cowslips koloni har gett upp. De har glömt bort att människan är elil, kaninernas fiende.
Den andra kolonin, Efrafa, är på många sätt en motsats till Cowslips koloni. Ledda av General Woundwort lever dessa kaniner i ständig beredskap och under militärisk disciplin. De äter i skift för att inte avslöja hur många de är och styrs med järnhand av den hårdföre generalen. Kaninerna i Efrafa har liksom de i Cowslips koloni glömt bort hur kaniner egentligen är. De båda kolonierna har begränsat sin egen frihet för en falsk trygghet och därigenom kompromissat med sitt eget kaninskap.

Något jag verkligen uppskattade vid den här omläsningen var Dandelions berättelser om El-ahrairah, kaninernas största hjälte. Han är ingen gud, utan snarare en förebild när det gäller list, snabbhet och lojalitet till sitt folk. El-ahrairah är en trickster av stora mått, som alltid lyckas landa på fötterna.
Den bästa, och sorgligaste, historien om El-ahrairah är när han besöker den svarta kaninen, the Black Rabbit of Inlé. Här blir det tydligt hur mycket en bra kaninledare måste vara beredd att offra för sitt eget folk och sin koloni.

”Watership Down” var ett mycket bra val av omläsning. En klassiker som verkligen håller för omläsning. Även om jag inte längre tycker att måsen Kehaar är det roligaste i hela boken, som jag gjorde när jag var tolv, så är det fortfarande en fascinerande historia.
Nu känner jag att jag måste se om filmen också. Snarast.

Richard Adams – Watership Down (Penguin books, 1980)

Sommarläsningsenkät

Jag hittade en enkät hos Eli om sommarläsning.

1. Bästa bok förra sommaren?
Förra sommaren lade jag mycket tid på att läsa om de fyra första delarna av George R R Martins ”A Song of Ice and Fire” inför släppet av den femte boken, ”A Dance of Dragons”. Så jag fuskar och säger hela den bokserien.

2. … och sommaren innan det?
Sommaren 2010 var en vampyrsommar för mig. De två böcker jag tyckte mest om var Suzy McKee Charnas ”The Vampire Tapestry” och Justin Cronins ”The Passage”.

3. Några lite nyare böcker som passar i hängmattan?
Gail Carrigers böcker om The Parasol Protectorate tror jag skulle vara mycket bra sommarläsning. Lättläst, underhållande och sträckläsningsvänligt.

4. Vad läser du mest på sommaren?
Jag har märkt att jag har en tendens att läsa mer fantasy om somrarna. Och fler tegelstenar. Annars läser jag ungefär som vanligt, fast i större mängder.

5. Var läser du helst?
På balkongen om det är sol och inte för varmt. I soffan med en sovande katt i knät om det regnar.

6. Vad ser du fram emot att läsa i sommar?
Jag ser fram emot att fortsätta med min favorit-i-repris-sommar. På tur härnäst står John Fowles ”The Magus”.

The lesser evil

”Evil is evil, Stregobor,” said the witcher seriously as he got up. ”Lesser, greater, middling, it’s all the same. Proportions are negotiated, boundaries blurred. I’m not a pious hermit. I haven’t only done good in my life. But if I’m to choose between one evil and another, then I prefer not to choose at all.”
(ur The Last Wish)

Geralt och Rivia är en witcher. Hans jobb är att döda monster för pengar, något som gjort honom både fruktad och hatad av de människor han hjälper. Witchers har nämligen magiska förmågor och krafter och många anser dem vara bara snäppet bättre än de monster de dödar.

”The Last Wish” är ett slags mellanting mellan novellsamling och roman. Ramhistorien berättar om hur Geralt tillbringar sin konvalecens i ett tempel efter att nästan ha blivit dödad av en striga. Vistelsen i templet får honom att tänka tillbaka på sitt liv; personer han träffat, monster han dödat, problem han tvingats lösa.

Andrzej Sapkowskis böcker om Geralt kan beskrivas som dark fantasy med inslag av gamla folksagor. Geralt träffar på förvridna versioner av Snövit och Skönheten och odjuret (som visserligen ligger bra mycket närmare originalen än dagens Disney-versioner) och han tvingas dessutom slåss mot en mängd östeuropeiska monstr, väsen och varelser.
Geralt är ingen hjälte. Han dödar inte monster som en god gärning eller för att verka hjältemodig, han gör det för pengar. Och för det mesta är det oklart vem det riktiga monstret är – de kloförsedda varelser Geralt jagar eller de människor som betalar honom för att göra det. Eller han själv.
Den moraliska ambivalensen är en av de stora styrkorna i ”The Last Wish”. Det finns inget rätt och fel, inget gott och ont, i Sapkowskis värld. Det finns ingen ”lesser evil”. Bara olika slags ondska, i olika skepnader, med olika agendor.

Den moraliska gråskalan är något som överförts väl från böckerna om Geralt till spelen. Många av de val man ställs inför i spelet ”The Witcher 2” handlar inte om ”gott” eller ”ont”. Det handlar om vad Geralt är beredd att göra eller inte göra för att uppnå sitt mål. Och frågan om vem eller vad som egentligen är ett monster har minst lika stor betydelse i spelet som i boken. De troll man träffar på är exempelvis bra mycket trevligare än många av människorna, även om de förra verkar ha en något större tendens att ta till flaskan och gå bärsärkagång .

Det som enligt mig är mest intressant med ”The Witcher 2” som spel är valfriheten. De flesta RPG-spel erbjuder illusionen av valfrihet, där de små val du gör ändå leder till ungefär samma resultat. I det här spelet ser däremot en stor del av spelet helt olika ut beroende på vilken sida du väljer att alliera dig med. Inte bara så att det ger dig olika uppdrag, utan en dryg tredjedel av spelet utspelar sig på olika platser beroende på de val du gör. Något som gör åtminstone mig väldigt sugen på att spela om spelet.

”The Last Wish” är ingen tokepisk fantasyroman. Det är en ganska fragmentarisk bok som väcker minst lika många frågor som den ställer svar. Men det är intressant läsning för den som gillar lite mörkare fantasy eller den som spelat spelen och blivit nyfiken på att få veta lite mer om Geralt.

Andrzej Sapkowski – The Last Wish (Orbit books, 2008)