Favorit i repris: The Magus

Som andra bok i min favorit-i-repris-sommar valde jag John Fowles klassiker ”The Magus” från 1965. Det har gått ungefär tio år sen jag första gången läste boken, då i svensk översättning. Hög tid för en efterlängtad omläsning, med andra ord.

Nicholas Urfe är en uttråkad ung engelsman. Han arbetar som lärare och har ett otillfredsställande förhållande med den unga australiensiskan Alison. När Nicholas får jobb på en internatskola på den grekska ön Phraxos ser han det som en chans att komma bort från sitt liv och starta om på nytt. Väl på plats blir inget som Nicholas tänkt sig. Han känner sig ensam och isolerad. Så lär han känna Conchis, öns rikaste och mest enigmatiske invånare. Conchis bjuder in Nicholas till sitt hem och långsamt dras han in i en värld full av illusioner, lögner och erotik. Conchis värld är lika mycket en dröm som en mardröm, men Nicholas märker att han är beredd att göra vad som helst för att få vistas i den.

Nicholas är en ganska otrevlig typ, ytlig och självisk. Även om man som läsare inte gillar honom är det svårt att inte sympatisera med honom och den absoluta mindfuck som han utsätts för i romanen. Att inte kunna veta vad som är sant eller ej, att misstänka att allting i ens liv är en konstruktion och en konspiration – det är ett under att Nicholas inte bryter ihop totalt.
Nicholas är också både ett barn av sin tid och djupt påverkad av sin uppväxt. Liksom många andra unga personer i efterkrigstidens England kämpar han med att komma underfund om sin identitet och sexualitet, sin plats i livet. Många av de beslut han hittills tagit har varit i protest mot sin auktoritäre far. Men efter faderns död finns det inte längre något att göra uppror mot och Nicholas liv tappar både mening och riktning.

”The Magus” är ingen direkt lättläst roman. Den är gåtfull och lämnar läsaren med många frågor och teorier om hur allt egentligen hänger ihop. Fowles lade visserligen till några förklarande scener och gjorde andra mer tydliga i den reviderade utgåva av romanen som kom ut 1978, men han rätade inte ut alla frågetecken. Vilket jag tycker är bra, för en stor del av behållningen med ”The Magus” är just osäkerheten om vad som händer på riktigt. En osäkerhet som blir mer effektiv om läsaren inte sitter inne med alla svar.

”The Magus” är en bok för alla som gillar klaustrofobiska, psykologiska romaner. Den innehåller en mängd litterära referenser, symboler och allusioner. Den är bitvis oerhört obehaglig, bitvis omöjlig att lägga ifrån sig. En roman som är lika spännande och fascinerande när jag läser den för andra gången, vilket måste ses som en mycket lyckad omläsning.

John Fowles – The Magus (Dell, 1999)

Annonser

3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s