Favorit i repris: Watership Down

Först ut i min favorit-i-repris-sommar är Richard Adams ”Watership Down” från 1972. En bok jag inte läst sedan jag gick i mellanstadiet, men med tanke på hur många gånger jag har sett filmen så mindes jag ändå handlingen ganska väl. Även om jag tror att många av dess nyanser gick över huvudet på mig förra gången jag läste boken.

Det börjar med att Fiver plågas av hemska visioner av kolonins undergång. Fiver är en synsk kanin, och Hazel gör sitt bästa för att få kolonins ledare att lyssna till honom. Men han vägrar lyssna och de båda kaninerna ser ingen annan utväg än att fly från kolonin. Med sig får de en udda skara kaniner: som ängsliga lilla Pipkin, smarta Blackberry, historieberättaren Dandelion och starka Bigwig. De ger sig iväg på ett äventyr som är minst sagt farofyllt. För det berättas att kaninerna har tusen fiender och kan endast undkomma dem alla genom att använda sin list och sin snabbhet.

”Watership Down” är en klassisk äventyrsroman, en Odysséen med kaniner. Hazel är bokens protagonist, en hjälte som varken är exceptionellt stor eller stark. Men han är modig och lojal och har en förmåga att lösa de flesta knipor med hjälp av list. Oavsett om knipan består av att undkomma fiender eller att skaffa honor till sin nystartade lilla koloni.

Mycket av ”Watership Down” handlar om vad det innebär att vara kanin. I jakten på sitt nya hem träffar Hazel och de andra på två sinsemellan väldigt olika kolonier, vars invånare verkar ha glömt bort vad det innebär att vara kanin. Den första kolonin, Cowslip’s Warren, är till synes ett paradis. Kaninerna är välgödda och stora med obegränsad tillgång på mat. Men det visar sig att priset för maten är högt, att människorna i den närbelägna bondgården sätter upp snaror i närheten av maten de lägger ut. Kaninerna i Cowslips koloni har gett upp. De har glömt bort att människan är elil, kaninernas fiende.
Den andra kolonin, Efrafa, är på många sätt en motsats till Cowslips koloni. Ledda av General Woundwort lever dessa kaniner i ständig beredskap och under militärisk disciplin. De äter i skift för att inte avslöja hur många de är och styrs med järnhand av den hårdföre generalen. Kaninerna i Efrafa har liksom de i Cowslips koloni glömt bort hur kaniner egentligen är. De båda kolonierna har begränsat sin egen frihet för en falsk trygghet och därigenom kompromissat med sitt eget kaninskap.

Något jag verkligen uppskattade vid den här omläsningen var Dandelions berättelser om El-ahrairah, kaninernas största hjälte. Han är ingen gud, utan snarare en förebild när det gäller list, snabbhet och lojalitet till sitt folk. El-ahrairah är en trickster av stora mått, som alltid lyckas landa på fötterna.
Den bästa, och sorgligaste, historien om El-ahrairah är när han besöker den svarta kaninen, the Black Rabbit of Inlé. Här blir det tydligt hur mycket en bra kaninledare måste vara beredd att offra för sitt eget folk och sin koloni.

”Watership Down” var ett mycket bra val av omläsning. En klassiker som verkligen håller för omläsning. Även om jag inte längre tycker att måsen Kehaar är det roligaste i hela boken, som jag gjorde när jag var tolv, så är det fortfarande en fascinerande historia.
Nu känner jag att jag måste se om filmen också. Snarast.

Richard Adams – Watership Down (Penguin books, 1980)

10 comments

  1. Watership Down är verkligen en fantastisk bok. Samtidigt som den handlar om kaniner och om vad det innebär att vara kanin så tycker jag att den handlar väldigt mycket om att vara människa. Det är inte svårt att hitta paralleller till vårt eget samhälle i alla bokens individer och grupper. Dessutom är den så bra, när jag läste den (igen) förra sommaren grät jag en skvätt precis mot slutet och så har en bok inte fått mig att känna på flera år.

    1. Håller med. Att vara kanin eller att vara människa är ju inte så olika som man kan tro.
      Jag misstänker att jag kommer att gråta som ett litet barn när jag ser om filmen. Det finns nog ingen film (förutom Oändliga Historien, den scenen när hästen går ner sig i träsket) som har fått mig att gråta så mycket som den filmen har gjort.

      1. Ja jisses, när Artax går ner sig i The Swamp of Sadness… Jag kan knappt tänka på det utan att få tårar i ögonen. Min bästis hade Den oändliga historien på video när jag var liten och vi såg den filmen hur många gånger som helst. Men vi spolade alltid förbi just den scenen.

        1. Jag måste varit ett konstigt barn, för jag spolade istället fram till just den scenen och såg den om och om igen. Och grät hur mycket som helst varje gång. Jag var tydligen väldigt inne på det där med katharsis som barn. ;)

      1. Den är väldigt bra, ja! Jag vet inte om det var bra eller dåligt av mig att se den för första gången som tjugoåring. Men alltså, jag måste faktiskt läsa boken, för inatt drömde jag att jag läste den. Då går det ju inte att låta bli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s