Månad: juli 2012

Supersågning

Jag tänker mig att Andrew Kaufman fick idén till den här boken på fyllan, någon sen natt (eller tidig morgon) tillsammans med några minst lika berusade vänner. Att de satt där i en soffa och någon av dem sa:
”Om jag var en superhjälte så skulle min superkraft vara att kunna dricka hur många öl som helst.”
Och de andra skrattade de drucknas skräniga skratt, medan Kaufman tänkte att fan vilken bra idé, det här skulle man göra en bok av.

För sanningen är att jag tycker att det är ungefär lika underhållande att läsa ”Alla mina vänner är superhjältar” som att lyssna på ett gäng fulla personer dra skämt när man själv är helt nykter. Jag förstår att tanken är att det ska vara roligt och lite gulligt och en fin kärlekshistoria. Men allt jag kan se är en ytlig och tunn historia som försöker vara så förbannat quirky att den slår knut på sig själv. Jag hatar quirky.

Jag tror att det som stör mig mest med den här boken är att Andrew Kaufman aldrig verkar ha läst en superhjältetidning i hela sitt liv. Han verkar inte förstå hur viktigt det är att förklara superhjältars krafter (omfattning, begränsningar, hur de fungerar). Visst kan det ibland finnas oklarheter, särskilt när en superhjälte är i färd med att upptäcka sina förmågor. Men det finns alltid förklaringar. Till hur krafterna uppkommit, hur de fungerar, vad som kan göra att de eventuellt slutar fungera. Det är extremt viktigt för att göra superhjältarna – och i längden hela berättelsen i sig – trovärdiga.
Kaufmans karaktärers superkrafter ska vara något slags vardagssuperkrafter, men eftersom han är mest intresserad av att vara ”rolig” (något som han, enligt mig, misslyckas totalt med) än att faktiskt få fram en poäng med de superhjältar han beskriver så blir de mest idiotiska.

Ta exemplet Soffsurfaren:
”Han är utrustad med superkraften att klara livhanken utan jobb, stadig partner eller någonstans att bo – Soffsurfaren kan ses vandra från soffa till soffa i vänners lägenheter över hela stan. Soffsurfaren har inte bara förmågan att klara sig under långa perioder av akut fattigdom, utan klarar sig också näringsmässigt på enbart några nävar frukostflingor, några skrivor torrt bröd och lite kryddor. Har mystiskt nog alltid cigaretter.”
För det första: Ser Kaufman det som en bedrift att klara livhanken utan ”stadig partner” så är han en idiot.
För det andra: Hur kan det vara en superkraft att klara livhanken? Hur fungerar kraften? Vad går den ut på? Manipulerar den folks tankar så att de tror att Soffsurfaren är en del av sin familj? Blir han osynlig så att ingen vet att han är där? Ingenting i denna korta text förklarar hur Soffsurfarens beteende är en superkraft, det låter mer som att han är en utnyttjande, vanlig douchebag. Som tror att han är en superhjälte.
För det tredje: Om nu Soffsurfarens superkraft är att han välkomnas in i alla sina vänners hem utan undantag, varför är det då så viktigt att påpeka att han kan överleva på torrt bröd? Är alla hans vänner extremt fattiga? Eller bjuder de inte sina gäster på mat?
För det fjärde: Att en person ”mystiskt nog” alltid har cigaretter trots att han inte har pengar är inte en superkraft, det är kleptomani.

Om Kaufman hade strukit alla ytliga superhjälteporträtt i ”Alla mina vänner är superhjältar” och begravt texten i en novellsamling så hade jag kanske inte avskytt den lika mycket. Den hade fortfarande varit menlös, men inte provocerande dålig.
Som det är nu har jag bara en försonande sak att skriva och det är att Pia Printz översättning är väldigt bra. Det kan inte ha varit lätt att översätta alla dessa urbota dumma superhjältenamn (tips till Herr Kaufman: 1940-talet ringde och ville ha sina superhjältenamn tillbaka), men hon gör det med bravur.

Andrew Kaufman – Alla mina vänner är superhjältar (Printz publishing, 2012)

Legenden fortsätter

(Eftersom detta är bok två i en bokserie utfärdas härmed spoilervarning för alla som inte har läst ”The Name of the Wind”)

I ”The Wise Man’s Fear” återvänder vi till det anonyma lilla värdshus där Kvothe håller på att för andra dagen i rad berätta sin historia för The Chronicler. Om den första dagens berättande handlade väldigt mycket om Universitetet så tar oss denna andra dag med på äventyr även utanför skolans område. Vi får exempelvis veta hur Kvothe lärde sig slåss, hur han lärde sig att använda vindens namn och vad som egentligen hände när han tillbringade natten hos Felurian. Dessutom börjar vi få några ledtrådar till varför Kvothe numera tillbringar sin tid som en ganska ordinär värdshusvärd …

Nog för att jag gillar Patrick Rothfuss magiska Unviversitet med sina många hemligheter, men jag är glad att vi i ”The Wise Man’s Fear” äntligen får bege oss därifrån. För det kändes i första boken lite som slöseri på en så intressant värld att tillbringa i princip hel boken i två ynka städer (som dessutom ligger i samma del av världen). I denna andra bok får vi se en hel del mer av världen – eller snarare världarna – genom Kvothes ögon.

Jag är särskilt förtjust i den del av boken som Kvothe tillbringar med att lära sig slåss i Ademre. Adem är ett matriarkaliskt krigarfolk med mycket hårda villkor när det gäller att lära sig stridskonsten. De utgör dessutom en utmärkt motvikt mot alla våpiga fruntimmer som den första boken befolkas av.
Det enda jag inte gillar med denna del av boken är att Rothfuss återigen ramlar i fällan och skriver in en mycket endimensionell antagonist i berättelsen. Som avskyr Kvothe från första början utan direkt orsak och som tar till alla tänkbara fula knep för att göra sig av med honom. Precis som med Ambrose i första boken (och andra) så känns det lite synd att Rothfuss skriver in så endimensionella och futtiga motståndare. Särskilt när han har ett gäng riktigt ondskefulla och intressanta fiender som (förhoppningsvis) väntar i kulisserna.

Kärleksobjektet Denna är fortfarande en ganska irriterande karaktär. Jag förstår att hennes flyktighet och mystik ska vara en del av hennes lockelse, men själv börjar jag bli ordentligt trött på henne. Än mer trött börjar jag bli på att Kvothe aldrig får tummen ur och faktiskt lägger in en stöt på allvar.

En av de absolut bästa aspekterna med Rothfuss böcker om Kvothe är magisystemet. Förklaringarna om hur magin fungerar känns både tydliga och trovärdiga. Dessutom finns det här ordentliga begränsningar angivna från första början och riskerna är ordentligt stora för den magiutövare som försöker ta genvägar.

Allt som allt tycker jag att ”The Wise Man’s Fear” är snäppet bättre än ”The Name of the Wind”. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa den avslutande delen av trilogin, ”The Doors of Stone”, som ännu inte fått något utgivningsdatum.

Patrick Rothfuss – The Wise Man’s Fear (Daw, 2011)

Tillbaka till Glasgow

I ”The Dead Hour” är den unga journalisten Paddy Meehan tillbaka och numera jobbar hon nattskiftet. Det innebär att hon nätterna igenom åker runt i Glasgow till diverse brottsplatser och olycksplatser som hon hoppas ska leda till en story intressant nog att hamna i tidningen. En natt hamnar Paddy i stans finare förorter efter ett klagomål om störande ljud från grannarna. Polisen verkar inte se något misstänkt och lämnar snabbt platsen, och Paddy följer deras exempel. Händelsen skulle snart vara bortglömd om det inte vore för två saker. För det första mördas den kvinna som bor i huset de besökte någon gång under natten. För det andra fick Paddy en femtipundssedel för att hålla tyst. En sedel hotar att omintetgöra hennes spirande karriär om hon lämnar in den till polisen, men som också kan innehålla viktiga ledtrådar om vem mördaren är.

”The Dead Hour” är Denise Minas andra bok om Paddy Meehan. Det Glasgow som Mina skildrar är fortfarande hårt, kallt och skoningslöst mot sina utsatta. Paddy kämpar fortfarande med vikten och med att bli erkänd på jobbet, även om hon har en smula lättare med den andra punkten i den här boken. I den första boken, ”The Field of Blood”, vistades vi i Glasgows allra fattigaste delar. I den här boken har vi förflyttat oss till de finare förorterna, som visar sig dölja lika många mörka hemligheter.

Jag gillar uppbyggnaden av storyn i ”The Dead Hour”. Vi får som läsare veta ganska mycket om mordfallet redan från början och får dessutom följa flera inblandade parallellt med Paddys historia. Det gör att boken inte känns som en typisk intrigdriven deckare, där hela poängen är ett stort avslöjande av vem mördaren är på slutet. Det blir faktiskt mer spännande att följa Paddy när vi som läsare hela tiden är steget före.

Något annat jag gillar är att det känns som att Paddy fått lite mer självförtroende, lite mer skinn på näsan. Hon bantar fortfarande konstant, men hennes familj behandlar henne bättre. Vilket inte är så konstigt, då hon är den enda med fast inkomst. Något som gör hela historien med femtiopundssedeln extra jobbig, då så mycket pengar skulle göra stor skillnad för Paddy och hennes familj om hon kunde behålla pengarna.

Mina är bra på att skriva om utsatta människor, oavsett om det handlar om fattiga barn eller sönderknarkade partytjejer. Det är de delarna som bränner till mest, som stannar kvar efter läsning. Synd bara att det måste till en deckarhistoria också, för om Mina skulle satsa på att skriva mörka psykologiska skildringar i stil med JCO tror jag att hon skulle kunna bli ungefär hur bra som helst.
Denise Mina – The Dead Hour (Bantam press, 2006)

Psykedelisk serietripp

Greg Feely är en mycket ensam och mycket sorglig man. Det enda av substans i hans liv är hans katt och hans porrberoende. En dag kommer han hem och hittar en naken kvinna i sin dusch, en kvinna som berättar för honom att han egentligen är Agent Slade, medlem i den ytterst hemliga organisationen The Hand. En organisation som försöker förhindra en allt mer kaosartad värld från att falla i bitar.

”The Filth” är en bisarr, grotesk, psykedelisk serie. Märkligare och på många sätt mörkare än något annat jag har läst av Grant Morrison. Men samtidigt också väldigt rolig på ett ganska twistat sätt. Jag menar, en av karaktärerna är en superintelligent mordisk chimpans som också är en före detta KGB-agent. Och som sköt JFK. Och då har jag inte ens nämnt delfinerna …

Det är svårt att genrebestämma ”The Filth”. Den är en del cyberpunkig SF, en del splattrig grotesk, en del klaustrofobisk psykologisk mardröm, en del tragisk antihjälteskildring, en del skamlös underhållning och en del metalitterär abstraktion. Det är förrvirrande och förförande, obehagligt och roligt. Samt omöjligt att försöka beskriva i skrift.

Kapitlen om ”The Pornomancer” gör till de bästa. En twistad SF om en megalomanisk porrkung och en genmanipulerad porrstjärna vars supersperma hotar världens kvinnliga befolkning. Jag gillar också delarna som handlar om Paperverse, en verklighet befolkad av superhjältar, sammankopplade med vår verklighet. En ironisk berättelse om vad det innebär att vara hjälte.

”The Filth” är som sagt mycket svår att beskriva. Men ett måste för den som gillar sina serier åt det mer bisarra hållet. Själv gjorde den mig mycket sugen på att läsa Grant Morrisons ”The Invisibles”, en serie jag märkligt nog aldrig har kommit mig för att börja läsa trots att jag har tänkt göra det i åratal.

Grant Morrison m.fl – The Filth (Vertigo, 2004)

Mycket nu

Det är mycket nu. IRL. Mycket på det sättet att jag försöker hitta saker att distrahera mig med, saker som kan få mig att tänka på annat en stund. Så jag ser mängder med filmer, spelar en del spel och läser bok efter bok efter bok. Och jag skriver bokrecensioner här på bloggen, för jag har insett att det är en alldeles utmärkt distraktion att skriva om böcker när man inte riktigt orkar med att tänka på verkligheten. Nästan lika bra som att läsa, faktiskt.
Om bloggen blir fullkomligt dränkt i bokrecensioner under de närmaste dagarna så är det därför. Recensionsskrivandet som en tankeflykt.

Favorit i repris: The Magus

Som andra bok i min favorit-i-repris-sommar valde jag John Fowles klassiker ”The Magus” från 1965. Det har gått ungefär tio år sen jag första gången läste boken, då i svensk översättning. Hög tid för en efterlängtad omläsning, med andra ord.

Nicholas Urfe är en uttråkad ung engelsman. Han arbetar som lärare och har ett otillfredsställande förhållande med den unga australiensiskan Alison. När Nicholas får jobb på en internatskola på den grekska ön Phraxos ser han det som en chans att komma bort från sitt liv och starta om på nytt. Väl på plats blir inget som Nicholas tänkt sig. Han känner sig ensam och isolerad. Så lär han känna Conchis, öns rikaste och mest enigmatiske invånare. Conchis bjuder in Nicholas till sitt hem och långsamt dras han in i en värld full av illusioner, lögner och erotik. Conchis värld är lika mycket en dröm som en mardröm, men Nicholas märker att han är beredd att göra vad som helst för att få vistas i den.

Nicholas är en ganska otrevlig typ, ytlig och självisk. Även om man som läsare inte gillar honom är det svårt att inte sympatisera med honom och den absoluta mindfuck som han utsätts för i romanen. Att inte kunna veta vad som är sant eller ej, att misstänka att allting i ens liv är en konstruktion och en konspiration – det är ett under att Nicholas inte bryter ihop totalt.
Nicholas är också både ett barn av sin tid och djupt påverkad av sin uppväxt. Liksom många andra unga personer i efterkrigstidens England kämpar han med att komma underfund om sin identitet och sexualitet, sin plats i livet. Många av de beslut han hittills tagit har varit i protest mot sin auktoritäre far. Men efter faderns död finns det inte längre något att göra uppror mot och Nicholas liv tappar både mening och riktning.

”The Magus” är ingen direkt lättläst roman. Den är gåtfull och lämnar läsaren med många frågor och teorier om hur allt egentligen hänger ihop. Fowles lade visserligen till några förklarande scener och gjorde andra mer tydliga i den reviderade utgåva av romanen som kom ut 1978, men han rätade inte ut alla frågetecken. Vilket jag tycker är bra, för en stor del av behållningen med ”The Magus” är just osäkerheten om vad som händer på riktigt. En osäkerhet som blir mer effektiv om läsaren inte sitter inne med alla svar.

”The Magus” är en bok för alla som gillar klaustrofobiska, psykologiska romaner. Den innehåller en mängd litterära referenser, symboler och allusioner. Den är bitvis oerhört obehaglig, bitvis omöjlig att lägga ifrån sig. En roman som är lika spännande och fascinerande när jag läser den för andra gången, vilket måste ses som en mycket lyckad omläsning.

John Fowles – The Magus (Dell, 1999)

Pojklekar

Kim gillar inte sin flickkropp. Den är så mager och svag och det känns som att huden är av fel storlek, som att den skaver och stör. Dessutom är den under ständig attack från killarna i skolan. Tillsammans med sina bästa vänner Bella och Momo gör Kim en underbar upptäckt. Bella har ett eget växthus och där hittar de tre vännerna en mystisk blomma vars nektar förvandlar dem till pojkar för en natt. De andra flickorna tröttnar på leken efter ett tag, men Kim vill inte lämna ifrån sig sin nya pojkkropp. Mycket beroende på att hon genom den fått kontakt med Tony. Kriminelle, farlige Tony som drar med Kim på äventyr farligare än hon någonsin kunnat ana. Och som hotar mer än de tre flickornas vänskap.

Jessica Schiefauers ”Pojkarna” vann Augustpriset i ungdomsklassen i höstas. Ett välförtjänt pris, för det här är en riktigt bra ungdomsbok. En blandning av mystisk magi och skoningslös realism, med en skildring av kärlek och vänskap som känns lika komplicerad som trovärdig. Jag gillar att Schiefauer lämnar vissa saker öppna för läsaren att tolka själv. I synnerhet de magiska inslagen tjänar verkligen på att inte förklaras in i detalj.

Vissa recensioner jag har läst har varit lite kritiska mot Schiefauers bild av flickor som förtryckta och hämmade medan det är lika med frihet att vara pojke. Själv tolkar jag inte alls boken så. Dels för att Momo och Bella inte alls blir så beroende av sina pojkjag som Kim blir utan ganska snart tröttnar på det hela, dels för att det är Kims åsikter om könen vi får ta del av, inte författarens egna. Att det för Kim blir så berusande att vara pojke beror ju på att hon aldrig riktigt trivts som flicka, att hon alltid omedvetet längtat efter att kunna byta kön. Klart att det färgar hennes syn på könsöverskridandet.

”Pojkarna” är en riktigt bra ungdomsroman som ställer många frågor men inte nödvändigtvis ger alla svar. Överraskande bra faktiskt. Jag tycker att det här är många snäpp bättre än debuten ”Om du var jag” som jag visserligen tyckte var välskriven, men som inte kändes särskilt originell. ”Pojkarna” är däremot ett tydligt bevis på originalitet och visar att Jesscia Schiefauer är en författare att räkna med.

Jessica Schiefauer – Pojkarna (Månpocket, 2012)

Down memory lane

”Faithful Place” är Tana Frenchs tredje bok. Även denna gång är protagonisten en biroll från den förra boken, den hårdföre undercoversnuten Frank Mackey. Han har brutit kontakten med sin familj och alla sina barndomsvänner för länge sen, men tvingas återvända till området han växt upp, Faithful Place, för att hjälpa familjen. Det visar sig att de har hittat en väska som en gång tillhört Franks stora tonårskärlek Rosie. Rosie, som han planerade att rymma till England med men som aldrig dök upp vid den planerade tiden. Rosie, som han inte hört av sen dess men som aldrig lämnat hans tankar.
Vistelsen vid Faithful Place rör upp en mängd gamla sår hos Frank. Och han märker att han får allt svårare att hålla fast vid sin roll som polis när han dras djupare in i händelser som påverkar hela hans familj.

Tana Frenchs Irland är smutsigare och dystrare än någonsin i ”Faithful Place”. Den bild av moderna Dublin som hon målar upp, slitet och illusionslöst i finanskrisens spår, är inget i jämförelse med det Dublin som Frank Mackey växte upp i. För honom var arbetslöshet, alkoholism och misshandel vardagsmat.
Frank är formad av sin uppväxt, men jag har ärligt talat ganska svårt för honom. När han börjar gaffla om kvinnors skönhet som en gåva till männen och liknande vidrigheter vill jag mest ge honom en snyting. Han är en douchebag och om inte French vore en så bra författare så hade jag aldrig orkat läsa en hel bok skriven ur hans perspektiv.

Trots att jag inte tycker att ”Faithful Place” är riktigt lika bra som Frenchs tidigare böcker, så är den ändå klart läsvärd. Inte minst för beskrivningarna av ett urfattigt Dublinkvarter under tidigt åttiotal. De delarna hör till bokens starkaste. Vad gäller gåtan Rosie så tyckte jag att det var alldeles för lätt att lista ut hur det hela låg till. Att inte Frank, erfaren polis som han är, lyckas dra samma slutsatser känns lite märkligt. Men han är ju också ganska insyltad, så han blundar kanske omedevetet för många av sanningarna.

Frenchs senaste roman, ”Broken Harbour”, kom ut för bara några veckor sen. Jag ser fram emot att läsa den så snart den kommer ut i pocket, och nåde den som spoilar handlingen innan dess.

Tana French – Faithful Place (Hodder, 2011)

Syndaflod

Margaret Atwoods ”The Year of the Flood” är den andra delen i vad som ska bli en dystopisk, postapokalyptisk trilogi, kallad the MaddAddam trilogy. Jag läste den första delen, ”Oryx & Crake” några år innan jag började bokblogga och därför finns det ingen recension att läsa. Mycket bra bok dock, även om den inte tillhör mina absolut Atwood-favoriter.

”The Year of the Flood” utspelar sig parallellt med ”Oryx & Crake”. Vi får följa Ren och Toby, som en gång varit en del av samma religiösa sekt som kallat sig God’s Gardeners. När katastrofen slår till befinner sig Ren i karantän på den lyxiga strippklubb där hon jobbar, vilket gör att hon överlever epidemin men förblir inlåst. I en annan del av stan finns Toby, barrikaderad på det spa där hon jobbade innan katastrofen. Toby är förberedd. hHn har lagt undan förnödenheter i flera månader, för enligt the Gardener’s tro är det bara en fråga om tid innan The Waterless flood kommer att skölja över världen.

I Atwoods dystopiska framtidsvision är naturen i grav obalans. De flesta djurarter är redan utdöda eller genmanipulerade till oigenkännlighet. Knappt någon vågar – eller har råd – att äta vanligt kött längre, utan lever på diverse sojaprodukter. Samhället blir alltmer segregerat, där de välbeställda som är anställda hos storföretagen lever i inhägnade områden medan resten av städerna förfallit helt.

I ”Oryx & Crake” fick vi följa historien inifrån. Inifrån de inhägnade områdena, inifrån storeföretagen, inifrån en person som befann sig i centrum när apokalypsen planerades och utfördes. ”The Year of the Flood” berättar samma historia igen, från en annan synvinkel. Vi får veta mer om hur livet ser ut utanför inhägnaden och får veta mycket mer om den mystiska sekten God’s Gardeners, som utvecklades från att vara pacifistiska djurälskande veganer till att bli ekoterrorister.

Märkligt nog känns ”The Year of the Flood” både ljusare och mer hoppfull än ”Oryx & Crake”. Kanske beroende på God’s Gardeners själva, deras vördnad för alla djur och växter. Kanske för att Ren och Toby är lite mindre bittra och destruktiva än Jimmy, huvudkaraktären i trilogins första del. För övrigt spelar Jimmy en ganska stor roll även i den här boken, även om han förmodligen inte är ett dugg medveten om det.

”The Year of the Flood” är som sagt inte en av Atwoods allra bästa, men det betyder inte att den är dålig. Långt därifrån. Det är omöjligt att inte fascineras av den värld som hon har byggt upp, en värld där allt kan manipuleras, säljas och utnyttjas. Synd bara att Atwood har en olyckliga benägenhet att ge alla genetiska innovationer så fåniga namn (som fåren Mo’Hairs som går runt med inympat mänskligt hår). Det blir lite irriterande i längden, och tar uppmärksamhet från en historia om vänskap och tro som i grunden är väldigt gripande.

Margaret Atwood – The Year of the Flood (Anchor books, 2010)