The madwoman on the island

När jag besvarade de där 11 frågor-enkäterna för några veckor sen så var det en fråga om en klassiker jag tror jag skulle älska. Jag svarade ”Sargassohavet” av Jean Rhys och när jag några veckor senare hittade boken billigt kände jag att det var dags att slå till.

”Sargassohavet” handlar om en karaktär från Charlotte Brontës viktorianska klassiker ”Jane Eyre”: Bertha Mason, eller Antoinette Cosway som hon en gång hette. Vi får följa hennes uppväxt i Västindien och det utanförskap som grundas i att en gång ha tillhört en rik slavägande överklass, men nu vara lika fattig som den befolkning hennes familj en gång ägt. När den unge Edward Rochester kommer till ön för att gifta med Antoinette hoppas hon kunna fly sin klaustrofobiska värld och sin hatiska omgivning. Men inget blir som hon hoppas. De rykten som går om Antoinette och hennes familj når Rochester, och när han vänder sig emot henne försvinner hon in i galenskap.

”Sargassohavet” är en mycket tät och klaustrofobisk roman. På bara 150 sidor hinner Jean Rhys beskriva ett helt liv, en kulturkrock, ett dödsdömt äktenskap. Samt en ganska ordentlig bit kolonialhistoria.
Antoinettes utanförskap går som en röd tråd genom berättelsen. Hon växer upp på en plats (och under en tid) där hon inte är välkommen någonstans. Hon tillhör en svunnen tid, ett äldre system, och det finns ingen plats för henne i den nya världen. Inte konstigt att hon bryter ihop när Rochester inte ens låter henne behålla sitt dopnamn, utan börjar kalla henne för Bertha.

Jag påminns lite om Doris Lessings klassiker ”Gräset sjunger” (från 1950) när jag läser ”Sargassohavet” (utgiven 1966). Lessings Mary dras liksom Rhys Antoinette långsamt och obönhörligt ned i galenskap, medan både befolkningen och naturen vänder sig emot dem. I både Lessings och Rhys böcker finns även intressanta tankegångar om postkolonialism och identitet som bidragit till de båda romanernas klassikerstatus.

”Sargassohavet” är intressant läsning för alla som vill få en annan bild av ”the madwoman in the attic”, den viktorianska kvinnans mörka spegelbild. Jag tror inte att det är något måste att ha läst ”Jane Eyre” först, men jag skulle starkt rekommendera det.

Jean Rhys – Sargassohavet (Modernista, 2011)

Annonser

7 comments

  1. Instämmer, oj så intressant! Var ett bra tag sedan jag läste Jane Eyre och hade ändå planerat en omläsning av den i höst/vinter men efter det blir det nog Sargassohavet.

    Madwoman in the attic- boken: så bra för övrigt :)

    1. Det är några år sen jag läste Jane Eyre sist också, men det känns som en sån bok som alltid ligger färskt i minnet.
      Och ja, Madwoman in the Attic är en väldigt bra bok! Hemtentan jag skrev på littveten om Jane Eyre och Familjen H*** utifrån den boken hör till en av de roligaste jag har skrivit. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s