Smitten

Maria har nyss tagit studenten och flyttat hemifrån. Hon borde tillbringa sommaren med att ta körkort och försöka lista ut vad hon egentligen vill plugga, men istället lägger hon den mesta tiden på att repa och dricka öl på hårdsrocksklubbar. Så träffar hon Emmy på en fest. Mystiska, magnetiska Emmy som får Maria att bli som hypnotiserad. Men Emmy döljer något för henne, hemligheter som får stora konsekvenser även för Maria.

Johanna Strömqvists debutroman ”Smittad” är en crossover-roman på fler än ett sätt. Den rör sig i gränslandet mellan YA och vuxenroman, men också mellan skräck, urban fantasy och queer kärleksroman. Det är en kombination som fungerar väl, men som inte känns helt fulländad.

Jag gillar hur Strömqvist beskriver miljöerna i ”Smittad”. Och då menar jag inte bara hårdrocksbarerna, de nedgångna lägenheterna och replokalen, utan även det dallrande heta sommarstockholm som bildar romanens bakgrund. Ett sommarstockholm där allt mer grova överfallsvåldtäkter rapporteras, utan att polisen har några ledtrådar.

Förhållandet mellan Emmy och Maria är romanens kärna. Det är skönt att det inte görs någon stor grej över att Maria blir ihop med en tjej, utan att kompisarna mer reagerar över att förhållandet inte alltid verkar vara så hälsosamt. För Emmy är problematisk. Hon är strulig och osäker, destruktiv och ofta ganska manipulerande. Men Strömqvist lyckas ändå beskriva hennes lyskraft på ett sätt som gör att det inte är svårt att förstå Marias förälskelse. Emmy är ljuset och hon en fladdrade mal i färd med att bränna vingarna.

På ett sätt kan jag tycka att det är lite synd att det förekommer vampyrer i ”Smittad”. Risken finns ju att boken blir avfärdad som en standardvampyrroman med medföljande kärlekshistoria, en bland tusentals andra. Mycket för att själva vampyrinslaget känns lite påtvingat. Det dyker upp ganska sent i boken och ger upphov till fler frågor än det besvarar. Det känns som att Strömqvist hade tjänat på att antingen tona ner det ännu mer eller lyfta in det mycket tidigare i berättelsen, för som det är nu faller det tyvärr lite platt. Vilket är synd, då Strömqvist har känsla för både språk och karaktärer.

”Smittad” påminner mig lite om Poppy Z. Brites ”Lost souls”, särskilt kopplingen mellan blodsugandet och dekadent destruktivt festande. Hur ungdomar som dras till mörkret blir förförda och förstörda av den verkliga ondskan, som de inte alls kan hävda sig emot. Oavsett om ungdomarna råkar vara gother (hos Brite) eller hårdrockare (hos Strömqvist).

Johanna Strömqvist – Smittad (Mix förlag, 2012)

Annonser

7 comments

  1. Är lite nyfiken på den här. Jag gillar förstås att den är fokuserad på metal, och förhållandet mellan Emmy och Maria låter intressant. Vampyrgrejen kyler dock ner intresset ett antal grader.

    1. Jag tycker att boken är värd läsning trots den lite tråkiga vampyrtwisten. Kärlekshistorien är såpass bra. Och hårdrocksbiten är väl genomförd, det märks att författaren har koll och intresse.

  2. Har precis läst ut den här och håller verkligen med dig – kärlekshistorien och Stockholmsbeskrivningarna är betydligt bättre än vampyrtwisten. Ska också försöka mig på en recension i dagarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s