Splattrigt

Jonas Lerman är en framgångsrik skräckförfattare. Hans böcker om psykopaten Carl Cederfeldt och dennes blodiga mord på unga tonårsflickor säljer bra trots – eller kanske på grund av – det extrema övervåld som skildras i böckerna.
Men plötsligt börjar saker hända i Lermans liv som har misstänkt stora likheter med den roman han håller på att skriva. Gränserna mellan verklighet och fiktion läses upp och den skräck som han tidigare skrivit om kryper in i hans eget liv. Har han blivit galen? Eller finns karaktären Carl Cederfeldt på riktigt?

Jenny Milewskis ”Skalpelldansen” är inte en bok för den känsliga. Här avlägsnas kroppsdelar på löpande band medan blodet flyter över sidorna. Splatterfaktorn är minst sagt hög.
Lemlästande i all ära, det mest skrämmande med Milewskis bok är Lemans paranoia och alltmer oundvikliga sammanbrott. Det är något av det läskigaste som finns, att inte kunna lita på sina egna sinnen (eller minnen). Att som Leman börja misstänka allt och alla i sin omgivning, att knappt våga lämna hemmet i skräck för vad som kan hända.

”Skalpelldansen” är en bra debut. Det dröjer ganska många sidor innan skruven börjar dras åt, men när det väl händer dras den åt ordentligt. Och innan dess hinner Milewski ge några välriktade kängor åt diverse deckarförfattare och kulturpersonligheter. Plus dra in Jonas Leman i en intressant diskussion om en författare har något moraliskt ansvar för sina egna verk och karaktärer. Något som jag misstänker att många skräckförfattare funderar över då och då.

Det är svårt att inte dra paralleller till Stephen Kings ”The Dark Half” när man läser ”Skalpelldansen”. Ett tag var jag till och med lite orolig för att likheterna skulle vara så stora att de skulle sluta på samma sätt. Men så är alltså inte fallet. Snarare känns ”Skalpelldansen” så metalitterär i sig att alla likheter med Kings bok förmodligen är helt medvetna.

”Skalpelldansen” visar tydligt att Jenny Milewski är en ny skräckförfattare att räkna med. Men den som inte gillar splatter bör som sagt söka sig till något mindre blodigt.

Jenny Milewski – Skalpelldansen (Telegram bokförlag, 2012)

Annonser

7 comments

    1. Jag tycker att seriemördarpsykopatgrejen funkar just för att den känns ganska metalitterär. Exempelvis så nämns Patrick Bateman flera gånger (och Lunar Park dessutom …).
      Det är ingen fantastisk bok, men helt okej. Det ska bli spännande att se vad Milewski kommer att hitta på i framtiden.

  1. Vet inte om jag ska gilla eller ogilla den här boken. Jag orkade inte läsa färdigt American Psyko på grund av att jag tyckte det var en så otroligt tråkig bok. Bara övervåld, översex och ingående beskrivningar av folks kläder! Därför drog jag öronen åt mig i början av din recension men allt som har en hänvisning till King låter ju bra! Och när det handlar om det psykologiska i att inte kunna lite på sig själv….jaaa…jag slänger upp den på att-läsa-listan ändå!

    1. Fast det ÄR rätt mycket splatter. Inte lika mycket som i American Psycho, men mer än i Lilla stjärna … Om du behöver något slags skala för att veta om du vill läsa eller inte. ;)

  2. Kul att du också gillade den! Jag var lite tveksam till en del saker, bland annat tyckte jag upplösningen var lite väl förutsägbar men i det stora herla gillade jag verkligen :)

    1. Jag håller med om upplösningen.Men jag fruktade att det skulle sluta som The Dark Half (vilket hade varit extremt förutsägbart!) så jag är iaf glad över att vi slapp ett sånt slut. ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s