Månad: juni 2012

Inte det minsta hjärtlöst

(SPOILERVARNING för alla som inte har läst de första tre delarna i The Parasol Protectorate)

Lady Alexia Maccon née Tarabotti är tillbaka! Och hon är synnerligen höggravid. Inte för att det hindrar själlösa Alexia från att hamna i trubbel igen, även om hon den här gången faktiskt gör sitt bästa för att faktiskt lösa problem istället för att ständigt skapa nya. Det börjar med att ett spöke varnar henne för ett kommande övernaturligt mordförsök på drottningen, något som Alexia ger sig på att försöka förhindra. Men som vanligt visar det sig vara lättare sagt än gjort.

”Heartless” är den fjärde och näst sista delen i Gail Carrigers steampunkiga viktorianska urban fantasy-böcker med Alexia i huvudrollen. Det märks att Carriger börjar knyta ihop trådarna nu – på ett bra sätt. ”Heartless” känns mer fokuserad än de två föregående böckerna och trots att bokserien i sig tidvis kan kännas lite lätt fånig så känns den här boken lite mer seriös. Karaktärer som Ivy och Felicity, som hittills har känts ganska lättviktiga, får visa upp nya sidor. Och andra karaktärer visar sig dölja hemligheter som pekar mot en mycket intressant upplösning.

Jag uppskattar dessutom att Lord Akeldama får ordentligt utrymme att breda ut sig på igen. Denne fabulösa dandyvampyr är en av de största behållningarna med att läsa Carrigers böcker och förtjänar mer än bara en futtig liten biroll. Det ska bli mycket underhållande att se hur Akeldama kommer att hantera den nya riktning hans liv (eller snarare o-liv) kommer att ta i den sista boken.

”Heartless” är, precis som de tidigare böckerna i bokserien, skamlöst underhållande. Inte direkt oförglömliga böcker, men roliga och charmiga. Det känns faktiskt ganska skönt att jag bara har en bok kvar i serien att läsa, ”Timeless”. Med tanke på den gradvisa försämring som Sookie-böckerna har genomgått så tänker jag att det är bättre att låta The Parasol Protectorate-böckerna sluta med flaggan i topp.

Gail Carriger – Heartless (Orbit, 2011)

Annonser

Fire walk with me

”Vi är De Utvalda”, säger Vanessa och ler. ”Vem fan är du?”
(Om du inte har läst ”Cirkeln”: SPOILERVARNING!)

I andra delen av Engelsfors-trilogin, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ”Eld”, börjar De Utvalda andra året på gymnasiet. Mycket är sig likt sen den förra boken ”Cirkeln”, men en hel del har också förändrats. Inte minst De Utvalda själva, som fick gå igenom ganska mycket det föregående året.
Medan apokalypsen drar allt närmare märks det allt tydligare att det är något allvarligt fel med Engelsfors. Inte nog med att vädret är extremt och elnätet delvis slagits ut, det verkar också som att skogen håller på att dö och att stora delar av ortens befolkning gått med i en ytterst obehaglig positivitetssekt. Och som vanligt är det upp till De Utvalda att till varje pris försöka lägga krokben för den kommande apokalypsen.

”Cirkeln” handlade ganska mycket om att etablera karaktärer, miljöer och upptäcka krafter. I ”Eld” känns det som att tempot dragits upp ordentligt och att redan etablerade karaktärer får en chans att utvecklas. Jag gillar att tempot är högre. Inte minst tycker jag att känslan av inkommande apokalyps är mycket starkare i den här boken än i den första. I första boken var De Utvalda i ständig fara, i den andra är det hela Engelsfors.
Särskilt mycket gillar jag alla tecken på att Engelsfors är ett Hellmouth deluxe. Den onaturligt långa sommaren, den döende skogen, alla bisarra fel på elnät och vattennät, den hysteriska stämningen kring Positiva Engelsfors. Jag får lite Buffy säsong 7-feeling. Impending doom, liksom. Ser framför mig hur Engelsfors snart kommer bli en rykande krater medan De Utvalda kör därifrån i en gul skolbuss. Fast delen med den döende skogens inneboende krafter känns snarare lite Twin Peaks, minus ugglor.

Jag tycker också att karaktärerna känns skarpare i ”Eld” än i ”Cirkeln”. Deras olikheter och gemensamma drag känns tydligare och samspelet mellan karaktärerna är klockrent. Särskilt märks detta i en viss del av boken (Varning för SPOILERS! För att läsa, markera den vita texten):
Jag älskade hela byta kropp-grejen! Så roligt och otroligt smart. Här blev det väldigt tydligt hur bra författarna är på att skriva dialog, för jag hade inte minsta problem med att hänga med i vem som var i vems kropp. Dialogen avslöjade vilka som pratade ändå. Och sorry för ännu en Buffy-referens, men det var ju omöjligt att läsa den här delen av boken utan att tänka på när Faith tvångsbyter kropp med Buffy. ”Because it’s wrong!”

Jag tyckte att ”Cirkeln” var väldigt välskriven och oerhört spännande, men ”Eld” är faktiskt strået vassare. Mer angelägen, på något sätt. Lite mer driven.
Det enda jag kan klaga på är att det nu känns som en evighet innan jag får läsa den sista delen, ”Nyckeln”. Skriv snabbt, Sara och Mats!

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren – Eld (Rabén & Sjögren, 2012)

EMK: Elizabeth Hand

Gårdagens träff med Elitistmörkerklubben hade tema Elizabeth Hand. Vi pratade lite ”Generation Loss” och lite ”Available Dark” och jag gjorde mitt bästa för att deraila hela diskussionen till att istället handla om ”Waking the Moon”, den senaste Hand jag själv läst. Som vanligt avhandlade vi dessutom allt från tantsnusk till Game of Thrones till Kristen Stewarts popularitet till gothsomriga nagellacksnyanser till postapokalyps. Fantastiskt trevligt, som alltid.

Eftersom jag redan läst och bloggat om de båda bokcirkelböckerna så blir det ingen ny recension av böckerna. Jag hänvisar istället hit och hit. Däremot lovar jag att det kommer dyka upp en recension av ”Waking the Moon” snart.

Kors i taket

Inte nog med att jag har varit på biblioteket och lånat en bok som inte är kurslitteratur, jag har dessutom gått och lånat en deckare. Kors i taket indeed!
Orsaken till att jag lånade boken stavas sommarlån. Förhoppningsvis är risken för förseningsavgifter ganska låg när jag får ha boken hemma i två hela månader.
Att jag lånade hem Denise Minas ”The Dead Hour” beror på att jag faktiskt är ganska sugen på att återstifta bekantskapen med Paddy Meehan och hennes slitna Glasgow-miljöer. Dessutom har jag hört ryktas om att det läses rätt många deckare på somrarna i det här landet, så jag tänkte försöka mig på saken själv för en gångs skull.

Har ni gjort några sommarlån i år?

The madwoman on the island

När jag besvarade de där 11 frågor-enkäterna för några veckor sen så var det en fråga om en klassiker jag tror jag skulle älska. Jag svarade ”Sargassohavet” av Jean Rhys och när jag några veckor senare hittade boken billigt kände jag att det var dags att slå till.

”Sargassohavet” handlar om en karaktär från Charlotte Brontës viktorianska klassiker ”Jane Eyre”: Bertha Mason, eller Antoinette Cosway som hon en gång hette. Vi får följa hennes uppväxt i Västindien och det utanförskap som grundas i att en gång ha tillhört en rik slavägande överklass, men nu vara lika fattig som den befolkning hennes familj en gång ägt. När den unge Edward Rochester kommer till ön för att gifta med Antoinette hoppas hon kunna fly sin klaustrofobiska värld och sin hatiska omgivning. Men inget blir som hon hoppas. De rykten som går om Antoinette och hennes familj når Rochester, och när han vänder sig emot henne försvinner hon in i galenskap.

”Sargassohavet” är en mycket tät och klaustrofobisk roman. På bara 150 sidor hinner Jean Rhys beskriva ett helt liv, en kulturkrock, ett dödsdömt äktenskap. Samt en ganska ordentlig bit kolonialhistoria.
Antoinettes utanförskap går som en röd tråd genom berättelsen. Hon växer upp på en plats (och under en tid) där hon inte är välkommen någonstans. Hon tillhör en svunnen tid, ett äldre system, och det finns ingen plats för henne i den nya världen. Inte konstigt att hon bryter ihop när Rochester inte ens låter henne behålla sitt dopnamn, utan börjar kalla henne för Bertha.

Jag påminns lite om Doris Lessings klassiker ”Gräset sjunger” (från 1950) när jag läser ”Sargassohavet” (utgiven 1966). Lessings Mary dras liksom Rhys Antoinette långsamt och obönhörligt ned i galenskap, medan både befolkningen och naturen vänder sig emot dem. I både Lessings och Rhys böcker finns även intressanta tankegångar om postkolonialism och identitet som bidragit till de båda romanernas klassikerstatus.

”Sargassohavet” är intressant läsning för alla som vill få en annan bild av ”the madwoman in the attic”, den viktorianska kvinnans mörka spegelbild. Jag tror inte att det är något måste att ha läst ”Jane Eyre” först, men jag skulle starkt rekommendera det.

Jean Rhys – Sargassohavet (Modernista, 2011)

As above, so below

Mike Careys och Glenn Fabrys grafiska roman ”Neverwhere” är en serieadaption av Neil Gaimans roman med samma namn (som i sin tur är baserad på en tv-serie för BBC). Låter det komplicerat? Det är egentligen ungefär såhär enkelt: serieversionen av ”Neverwhere” är svinbra.

Richard Mayhew lever ett ganska vanligt London-liv med en tråkigt jobb och en flickvän som inte riktigt uppskattar honom. En dag hjälper han en ung kvinna, Door, som ligger skadad på gatan och hans liv vänds upp och ner. Door kommer nämligen från London Below, en dold värld som ligger gömd under vår vanliga. En värld fylld av magi, monster och märkliga ting, där Londons tunnelbanestationsnamn får mycket bokstavliga betydelser. När Richard väl dragits i i den världen märker han att det är oerhört svårt att ta sig tillbaka till sin gamla värld och sitt gamla liv igen.

”Neverwhere” är en av mina favoriter bland Gaimans böcker. Det är också en historia som gör sig synnerligen bra i serieformat. De karaktärerna och vändningarna i historien, skillnaderna mellan London Above och Below – det är väldigt väl genomfört. Inte minst tack vare den begåvade Glenn Fabry, som står för de snygga illustrationerna.

Mike Carey tvingades skriva om Gaimans originalhistoria en hel del för att få den att fungera, bl.a bytte han perspektiv från tredje till första person. Greppet fungerar dock väl och jag tycker att Carey har behållit hjärtat i originalhistorien samtidigt som han anpassat den väl till formatet.

För mig som har läst ”Neverwhere” några gånger är det svårt att avgöra hur bra serieversionen skulle stå på egna ben. Men jag tror att den skulle uppskattas även av någon som inte läst romanen, särskilt om man tillhör den skara som älskar serier lite extra mycket.

Mike Carey & Glenn Fabry – Neil Gaiman’s Neverwhere (Vertigo, 2007)

I Den store Gatsbys anda

Katey och Eve är bästa vänner och delar rum på samma pensionat för unga kvinnor i New York. På nyårsafton 1937 träffar väninnorna den charmige och världsvane Tinker Grey, en ny bekantskap som inte bara kommer att testa deras vänskap utan också introducera dem för en helt ny värld. En glamorös värld, men en som inte ligger så långt från trettiotalets finanskris och krigets skugga som man skulle kunna tro. Och kärlek och vänskap verkar vara lika komplicerat oavsett bakgrund.

Amor Towles ”Artighetsreglerna” beskrivs som en ”roman i Den store Gatsbys anda”. Det är svårt att läsa en roman som utspelar sig i de finare salongerna i 1930-talets USA utan att dra paralleller till F. Scott Fitzgeralds klassiker, men ”Artighetsreglerna” är som tur är mycket mer än en trist epigon. Visst handlar det en hel del om dekadenta partyn och tjusiga kläder, men Katey har en ganska nykter syn på all lyxen. Hon fokuserar på sin karriär och sina böcker och blir mest förvånad när hon dras allt längre in i Manhattans rikaste kretsar. Just Katey påminner mig en hel del om Emily i Richard Yates ”The Easter Parade”; båda kvinnorna gör karriär inom samma område och jämför sig ständigt med sin väninna/syster. Även om Towles roman på andra sätt känns ganska långt ifrån Yates ångestfyllda mörker.

”Artighetsreglerna” är en underhållande, smart och lätt melankolisk roman som bjuder på fantastiska miljöbeskrivningar och intressanta karaktärer. Den ger en bra bild av en tidsålder – och tidsanda – utan att kännas som att den idealiserar eller förenklar. Dessutom tycker jag att Towles är bra på att skriva om klass på ett trovärdigt och ganska självklart sätt.

”Artighetsreglerna” är helt enkelt en välskriven och genomtänkt roman. Elegant. Rekommenderas!

Amor Towles – Artighetsreglerna (Månpocket, 2012)

Levlar i Elizabeth Hand-nördighet

Till nästa träff med Elitistmörkerklubben ska vi läsa Elizabeth Hand. Eftersom jag redan har läst de två böcker som ska diskuteras (”Generation Loss” och ”Available Dark”) så tog jag det hela som en god ursäkt att levla lite i Hand-nördighet. Jag tog nämligen och beställde tre titlar av författaren som är rätt så svåra att få tag i, men som jag länge suktat efter. I synnerhet ”Waking the Moon” har jag velat läsa sen jag först hörde talas om den. Sjukt billigt blev kalaset också, en dryg hundring för alla tre böckerna i begagnat skick. Tack Lingonhjärta för tipset om Better World Books, det är en veritabel guldgruva för den som letar efter utgångna engelska titlar!

Nu gäller det bara att se hur många av böckerna jag hinner klämma på en dryg vecka. Snabbläsarsuperkrafter i all ära, men inte ens jag hinner nog läsa mer än 1200 sidor Hand på den tiden. Inte när det dessutom är en midsommar däremellan som kanske bör firas på något vis.

EDIT: Och ungefär samtidigt som jag skrev det här inlägget så avslöjar Helena att Elizabeth Hand gör besök på Uppsala English Bookshop i höst och att Hand där ska intervjuas av Helena! Hand-nördigheten når plötsligt heeelt nya nivåer och jag bokar in 8 september redan nu.

Läsflyt

Högen ovan är de böcker jag har läst hittills under juni månad. Tio stycken. Och det är bara den sjuttonde. Jo, jag skulle nog vilja påstå att jag har fått tillbaka mitt läsflyt.
Det kan i och för sig ha något att göra med att:
1. jag pga de här satans ljusa juninätterna fått en släng av mina återkommande sömnproblem och därför har läst mig genom ganska många nätter.
2. vårterminen är slut.
Men jag föredrar att tro att det beror på att jag återigen har lyckats aktivera mina snabbläsarsuperkrafter till tusen. Samt att det här kommer att hålla i sig hela sommaren.

Har ni en lika bra läsmånad som jag har? Eller går ni och längtar efter semester och läsro?