Gone like a knock on the door

Nick och Amy Dunne har bara varit gifta i några år när de stöter på flera motgångar. De blir båda av med jobben. Sedan insjuknar Nicks mor, något som får honom att flytta tillbaka till Missouri tillsammans med sin ganska motvilliga Manhattan-fru. Väl på plats börjar paret glida ifrån varandra allt mer. En dag försvinner Amy spårlöst. Alla tecken pekar på mord och Nick blir genast den huvudmisstänkte. Men vad är det som egentligen har hänt med Amy?

Gillian Flynn är tillbaka! Författaren som är en mästarinna på att skriva mörka, komplicerade kriminalhistorier om komplexa och ofta ganska osympatiska karaktärer (som man ändå på något sätt – förmodligen för att Flynn skriver dem så bra – engageras av).
Det är svårt att skriva om ”Gone Girl” utan att avslöja för mycket. Det är en sinnrikt konstruerad roman, som bjuder på flera överraskningar (även om jag faktiskt listade ut den största av dem i förväg, så gillade jag ändå vändningen). Både Nick och Amy är rätt otrevliga typer; självupptagna och helt och fullt övertygade om sin egen förträfflighet. Men det är något jag verkligen gillar med Flynn, att hon aldrig tvekar att ge sina protagonister en hel hög med brister. Det är ganska underhållande att läsa en roman där man ömsom hoppas att protagonisterna ska straffas, ömsom att de ska klara sig.

”Gone Girl” är inte riktigt lika stark som ”Dark Places”, Flynns hittills bästa roman. Jag saknar de smutsiga, slitna miljöer som den romanen präglades av. Fattigdomen. Desperationen. Tröstlösheten. Visst har makarna Dunne ekonomiska problem, men de blir aldrig särskilt påtagliga. De har sina närmast perfekta utseenden att luta sig tillbaka på, sitt självförtroende, sina kontakter och Amys föräldrar. De flyttar visserligen från NY till Missouri, men ingen av dem verkar riktigt ta sina pengaproblem (eller någonting alls för den delen) på allvar.

Ett av de inslag jag gillar mest i boken (förutom Amys funderingar om ”The Cool Girl”, vilket delvis är oerhört träffsäkert) handlar om Amy, hennes föräldrar och den mycket framgångsrika barnbokserie de skrivit om ”Amazing Amy”. Om hur denna kavata lilla barnboksfigur kommit att prägla den riktiga Amys liv till den grad att hon börjat tänka på sig själv mer som en fiktiv karaktär än en riktig människa. Det är oerhört obehagligt, särskilt eftersom hennes föräldrar egentligen verkar vara både välmenande och kärleksfulla.

Trots att ”Gone Girl” som sagt inte är det allra bästa Gillian Flynn har skrivit så är det fortfarande en mycket bra roman. Spännande, obehagligt och totalt sträckläsningsframkallande. Läs!

Gillian Flynn – Gone Girl (Orion, 2012)

Annonser

7 comments

  1. Synd att Flynn håller sig kvar i kriminalfacket. Hon har potential för en riktigt mörk roman av JcO-kaliber, eller en riktigt obehaglig Twin Peaks berättelse, utan att nödtvunget ha gamla sega deckarnötter att idissla.

    1. S: Eller så kan man se det som att hon lyfter, förtätar och berikar en genre i behov av förnyelse. Även Oates leker ju mycket med kriminalromanen som form, om än inte lika konsekvent som Flynn. Jag tycker med andra ord inte att det är något problem att Flynn tycks trivas i deckar-/thriller-fåran, åtminstone inte så länge hon gör det så bra.

      Ang Annas rec och vändningen: jag anade också något av det som komma skulle, men absolut inte omfattningen av det. Sinnrikt var ordet. Jag saknade också lite av desperationen och den socialt betonade svärtan i Dark Places, men igenkänningsfaktorn var större här, tyckte jag. T ex den där dagboksanteckningen som Amy gjorde om den inför män socialt konstruerade myten om den FRIA, COOLA och obrydda tjejen som är alltmänt härlig och otjatig och frossar i pommes frites och öl utan att förlora figuren, osv. Den där gamla tröttsamma Cameron Diaz-i-valfri-nittiotals-film-klyschan. Flynn skriver så bra om det. Och så gillade jag att det smög in sig en hel del popkulturella referenser. Och Nicks tvillingsyster, henne gillade jag massor!

      1. Jag kan på ett sätt hålla med Stewe om att det är lite synd att Flynn inte breddar, men å andra sidan har Helena också en poäng i att hon berikar en genre som ofta kan kännas rätt trött. Jag skulle bli glad om hon skrev något utan medföljande mordgåta, men jag skulle bli lika glad om hon skrev ännu en kriminalhistoria. Bara hon fortsätter skriva!

        Inte så mycket igenkänningsfaktor för min del faktiskt. Tack och lov, känner jag. Jag gillade vissa delar av hennes ”Cool Girl”-resonemang, men inte allt. Tyckte att hon generaliserade alltför hårt (det finns faktiskt tjejer som gillar att dricka öl, kolla på fotboll eller spela tv-spel för sin egen skull) och därmed tappade poängen en aning.
        Systern gillade jag också! Åh. Fantastiskt cool karaktär.

        1. Ja, alltså, inte så att jag kände igen mig i Amy som person… *förtydligande* Men världen som porträtteras kändes onekligen lite mer close to home än Dark Places, t ex.

          1. Förhoppningsvis känner ingen av oss igen oss i varken Amy eller Nick. ;) Jag förstår hur du menar, men jag tror inte att någon av Flynns böcker känns särskilt close to home för mig. Inte för att det gör något alls, nästan tvärtom!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s