Månad: maj 2012

It’s always darkest before the dawn

Henrik Bromanders nya serieroman ”Smålands mörker” är lite som en spark i magen. Vilket är en stor komplimang, för det är en serie som verkligen känns. Och som stannar kvar långt efter läsning.

”Smålands mörker” handlar om Erik som växer upp i småländska Nässjö. Familjeproblem, ensamhet och tristess får honom att söka sig till seriernas värld och så småningom börja rita egna självbiografiska serier. Han är fascinerad av fascismen och engagerar sig politiskt. Men samtidigt så bär han på en stor hemlighet; sin homosexualitet. Som får honom att smussla och ljuga och dölja saker till och med inför sin bästa vän. För att komma ut måste han flytta från staden, men Smålands mörker tycks följa honom långt upp i vuxenlivet.

I ”Smålands mörker” får vi följa Erik under många år. Hans uppväxt, ungdom och slutligen ett vuxenliv som kantas av motgångar. Det är en resa mot botten, eller snarare mot Eriks inneboende mörker, som berättas. Det är fascinerande läsning.

Det här är en serieroman som verkligen känns genomarbetad och genomtänkt. Den är uppbyggd som små utsnitt av Eriks liv, alla de händelser som formar honom som person. Det är ofta ganska sjaskigt. Tragiska fyllor, ångest, desperata onanisessioner, aggressiva utbrott och dialoger mellan personer som aldrig riktigt kan nå varandra. Det är ett liv, i serieform.

”Smålands mörker” handlar om Erik, men det är också större än så. Det handlar om politik och sexualitet och våld. Om hur komplicerat det kan vara att göra sig fri från sin uppväxt och bakgrund, hur svårt det är att komma på fötter igen när man sjunkit som lägst.
Det är tung läsning, men oerhört gripande. Henrik Bromanders tegelsten till grafiska roman är inget annat än djupt imponerande.

Henrik Bromander – Smålands mörker (Galago, 2012)

Annonser

Det snurrar i min skalle

Det är mycket fantasy just nu. Inte bara för att varje måndag är Game of Thrones-dag (och det börjar bli väldigt underhållande att läsa folks vilda spekulationer på Facebook om hur säsongen ska sluta). När det gäller spel har jag gått vidare från ett fantasy-RPG till ett annat, från ”The Witcher 2” till ”Kingdoms of Amalur: Reckoning”. Dessutom har jag börjat läsa Patrick Rothfuss ”The Name of the Wind”, en av de böcker jag släpade med till Tokyo men aldrig hann läsa.

Problemet med att vistas i så många olika fantasyvärldar samtidigt är att gränserna börjar flyta ut och världarna börjar blandas samman i mitt huvud. Som när Kvothe pratar om folk som är rädda för the Fae i ”The Name of the Wind” och jag kommer på mig själv att fundera över om det är Tuatha han syftar på. Eller när Kvothes familj stannar vid en waystone, och jag direkt tänker på alla lorestones i ”KoA” och att det är klart man stannar till vid dem. Eller när de pratar om att drakar inte finns i ”The Name of the Wind” och jag tänker att det ju finns tre stycken på andra sidan havet, tillsammans med Daenerys.
Nu är det ju bara ett avsnitt kvar av GoT innan säsongsavslutningen, så jag hoppas att en del av min förvirring kommer att avta då. Annars får jag väl försöka leta fram något väldigt realistiskt att läsa tills vidare, något som inte innehåller en enda demon eller magiker.

Postapokalypsklassiker

Mitt ute i öknen ligger ett kloster, tillägnad den helige Leibowitz. Det är 600 år sedan den gamla civilisationen förstördes i ett hav av eld och ”The Simplification” inleddes, då de rasande massorna vände sig emot de lärde och deras skrifter. Klostret, som tillhör den Albertinska orden, har under seklen som gått haft som uppgift att bevara kunskap som annars skulle ha gått förlorad. Men frågan är om denna kunskap enbart bör bevaras och gömmas undan för nyfikna blickar, eller om den bör användas för att skapa en ny civilisation ur den gamla världens aska? Är mänskligheten dömd att upprepa sina misstag om och om igen eller kan de verkligen skapa en ny värld utan krig och konflikter?

Walter M. Millers SF-klassiker ”A Canticle For Leibowitz” skrevs först som flera separata noveller. 1960 kom romanen ut, en bearbetning av novellerna i form av en roman i tre delar som utspelas under flera hundra år. Romanen vann en Hugo för bästa roman 1961.

Jag hörde första gången talas om romanen när jag läste Neal Stephensons ”Anathem” för några år sen. De båda böckerna har mycket gemensamt, inte minst sina religiösa och postapokalyptiska teman. De båda böckerna har dessutom liknande uppbyggnad, då de tar sin början i ett isolerat kloster för att fortsätta ut i världen och så småningom ut bland stjärnorna.

”A Canticle for Leibowitz” spänner som sagt över många sekler. Den gör nedslag under tre olika perioder i klostrets historia, där ungefär 600 år passerat mellan de olika delarna. Men trots denna uppdelning så känns inte historien splittrad eller ofokuserad. Det finns många röda trådar som håller ihop berättelsen, som snarare handlar om en civilisations uppgång och fall än några enskilda karaktärer.

I den första delen, ”Fiat Homo”, är världen fortfarande i spillror efter det stora kärnvapenkriget. Vilda stammar hotar klostret och kyrkan kämpar förgäves för att bevara sina små smulor av den svunna civilisationen. Det är inte svårt att dra paralleller till kyrkans sammanhållande roll efter romarrikets fall. Miller beskriver en orden som präglas av vidskeplighet och religiös dogmatism, som tillbringar sin tid i klostret med att göra prydliga handavskrifter av dokument de absolut inte förstår. Den heliga shoppinglistan, till exempel. Berättelsen om kärnvapenkriget har fått en närmast mytisk ton, med bomberna som ondskefulla demoner och mänsklighetens fall som en syndaflod.
Under de två följande delarna får vi följa klostrets framgångar och vetenskapliga utveckling. De olika abbotarna får representera tidsandan under den period vi gör nedslag i.

Det är inte svårt att förstå varför ”A Canticle for Leibowitz” blivit en klassiker. Inte bara för att den är skriven av en veteran som under andra världskriget var med och bombade klostret i Monte Cassino i Italien, utan också för att den tar upp teman som religion och vetenskap på ett sätt som fortfarande känns aktuellt. Ekon av Millers postapokalyptiska värld finns i allt från Fallout-spelen till Cormac McCarthys ”The Road”. För den som intresserar sig för postapokalyptiska skildringar är det här ett absolut måste.

Walter M. Miller jr – A Canticle For Leibowitz (Bantam books, 2007)

Boring var ordet

Jag har aldrig direkt läst särskilt mycket om Emily the Strange, men jag har länge varit rätt svag för merchandise med den tjuriga lilla gothtjejen och i synnerhet hennes coola katter. När jag hittade samlingsvolymen ”Emily the Strange: Lost, Dark & Bored” på bokrea i vintras för en tjuga så slog jag till. Tänkte att jag om inte annat skulle kunna bli lite underhållen.

Tänk så fel man kan ha.
Det är ganska ironiskt att underiteln till det här seriealbumet är ”Lost, Dark and Boring” för boring är just det rätta ordet. De olika kapitlen känns splittrade och håller sig tvångsmässigt bokstavligt till sitt tema. Flera av de små stripparna är så menlösa att jag börjar fundera om det är något slags dubbelironi, om de är medvetet astråkiga för att Emily driver med läsaren. Tyvärr är det inte fallet.

Om jag ska vara ärlig så påminner det här albumet en hel del om de serier jag ritade som barn. Jag förlitade mig mer på ljudeffekter, snabba vändningar och ”roliga” slut än på story och något som helst djup. Jag kan skylla på min ringa ålder vid tillfället, men Dark Horse har inga som helst ursäkter. Det här albumet känns som ett hafsverk och ett billigt sätt att pressa pengar ur en populär karaktär. Vill man läsa något i samma stil (fast där alla katter är döda) som är gjort med oändligt mycket mer hjärta och hjärna så rekommenderar jag istället Roman Dirges ”Lenore”.

Rob Reger m.fl – Emily the Strange: Lost, Dark & Boring (Dark Horse, 2006)

Apropå American Gods

Jag skrev igår om att jag hade tänkt läsa om Neil Gaimans ”American Gods” i sommar, inför den kommande tv-serien baserad på boken. Det är en smart och spännande blandning av urban fantasy, mytologi, saga och skräck som Gaiman har kokat ihop i denna roman som kom ut första gången 2001.

Om det är någon annan som blir sugen på att läsa boken så kan jag tipsa om att Mix förlag har kommit ut med en oerhört snygg svensk nyutgåva. Mycket tjusigt! Om jag inte hade tänkt läsa på engelska hade jag garanterat lagt tassarna på den.

Gone like a knock on the door

Nick och Amy Dunne har bara varit gifta i några år när de stöter på flera motgångar. De blir båda av med jobben. Sedan insjuknar Nicks mor, något som får honom att flytta tillbaka till Missouri tillsammans med sin ganska motvilliga Manhattan-fru. Väl på plats börjar paret glida ifrån varandra allt mer. En dag försvinner Amy spårlöst. Alla tecken pekar på mord och Nick blir genast den huvudmisstänkte. Men vad är det som egentligen har hänt med Amy?

Gillian Flynn är tillbaka! Författaren som är en mästarinna på att skriva mörka, komplicerade kriminalhistorier om komplexa och ofta ganska osympatiska karaktärer (som man ändå på något sätt – förmodligen för att Flynn skriver dem så bra – engageras av).
Det är svårt att skriva om ”Gone Girl” utan att avslöja för mycket. Det är en sinnrikt konstruerad roman, som bjuder på flera överraskningar (även om jag faktiskt listade ut den största av dem i förväg, så gillade jag ändå vändningen). Både Nick och Amy är rätt otrevliga typer; självupptagna och helt och fullt övertygade om sin egen förträfflighet. Men det är något jag verkligen gillar med Flynn, att hon aldrig tvekar att ge sina protagonister en hel hög med brister. Det är ganska underhållande att läsa en roman där man ömsom hoppas att protagonisterna ska straffas, ömsom att de ska klara sig.

”Gone Girl” är inte riktigt lika stark som ”Dark Places”, Flynns hittills bästa roman. Jag saknar de smutsiga, slitna miljöer som den romanen präglades av. Fattigdomen. Desperationen. Tröstlösheten. Visst har makarna Dunne ekonomiska problem, men de blir aldrig särskilt påtagliga. De har sina närmast perfekta utseenden att luta sig tillbaka på, sitt självförtroende, sina kontakter och Amys föräldrar. De flyttar visserligen från NY till Missouri, men ingen av dem verkar riktigt ta sina pengaproblem (eller någonting alls för den delen) på allvar.

Ett av de inslag jag gillar mest i boken (förutom Amys funderingar om ”The Cool Girl”, vilket delvis är oerhört träffsäkert) handlar om Amy, hennes föräldrar och den mycket framgångsrika barnbokserie de skrivit om ”Amazing Amy”. Om hur denna kavata lilla barnboksfigur kommit att prägla den riktiga Amys liv till den grad att hon börjat tänka på sig själv mer som en fiktiv karaktär än en riktig människa. Det är oerhört obehagligt, särskilt eftersom hennes föräldrar egentligen verkar vara både välmenande och kärleksfulla.

Trots att ”Gone Girl” som sagt inte är det allra bästa Gillian Flynn har skrivit så är det fortfarande en mycket bra roman. Spännande, obehagligt och totalt sträckläsningsframkallande. Läs!

Gillian Flynn – Gone Girl (Orion, 2012)

Favorit-i-repris-sommar

Det börjar planeras sommarläsning i bokbloggarvärlden. Det ska läsas klassiker hit och bokserier dit och specifika författare och genrer av olika slag. Själv är jag inte så förtjust i att planera min läsning i för stor detalj. Förutom att jag försöker läsa och recensera recensionsböcker inom rimlig tid så går jag helt efter lust, känsla och plötsliga infall när det handlar om läsning. Annars blir jag uttråkad innan jag ens har börjat läsa.
Men läsutmaningar kan också vara ganska häsosamma. Ge lite struktur till ens läsande. Särskilt under sommaren kan det vara en god idé, eftersom jag annars har en tendens att enbart läsa fantasy så snart det börjar bli sommarväder ute (vilket alltså är min motsvarighet till den sedvanliga deckarläsningen).

Förra sommaren läste jag bl.a. om de fyra första böckerna i George R. R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire inför släppet av dem femte boken i bokserien.
I år tänkte jag göra det lite enklare för mig själv. Jag tänkte ta och läsa om några gamla favoriter jag inte har läst på många år, se om jag fortfarande älskar dem lika högt idag.

1. Richard Adams – Watership Down
Jag älskade filmen som barn. Grät Lille skutt-tårar varje gång jag såg den, men verkligen älskade. Boken lånade jag (på svenska) på skolbiblioteket för ungefär tjugo år sen, vilket var sist jag läste denna klassiker.

2. John Fowles – The Magus

En favorit jag läste för ungefär tio år sen. Jag håller den fortfarande högt, men känner att det börjar bli dags för en omläsning. Denna gång på originalspråk.

3. Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita
Jag hade en period i början av gymnasiet när jag plöjde en massa klassiker som jag tänkte skulle passa min något pseudointellektuella indiepoplook. Jag föll totalt för Hjalmar Söderberg och Sylvia Plath, men minns knappt något av den här boken. Förmodligen var jag för ung för den. Och i rättvisans namn förtjänar den alltså en omläsning.

4. Neil Gaiman – American Gods – The Tenth Anniversary Edition
En av mina absoluta favoritböcker som (förhoppningsvis, man vet ju aldrig med tv-bolagen) ska bli tv-serie med premiär nästa år. Vilket är ett utmärkt skäl för omläsning. Specialutgåvan innehåller lite extramaterial, så därför vill jag givetvis läsa just den.

5. William Gibson – Neuromancer

Egentligen hade jag velat läsa om ”Neuromancer” inför Tokyo-resan, med tanke på bokens kopplingar till staden. Tyvärr fanns inte tiden då, men i sommar lär jag hinna med den här cyperpunkklassikern som imponerade stort på mig när jag läste den sist under min syntharperiod i högstadiet.

Har ni några särskilda planer för sommarläsningen? Klassiker eller stranddeckare? Eller tänker ni göra som jag och satsa på omläsning för hela slanten?

Klichéfest

Vi är tillbaka i Shipcott, samma by som Belinda Bauers hyllade debut ”Mörk jord” utspelar sig i. Det har gått några år sen sist, men byn ter sig lika isolerad och dyster som alltid. När en äldre kvinna blir brutalt mördad upprörs hela byn och saken blir inte enklare när en bufflig kriminalinspektör kommer till byn och kastar misstankar åt alla håll och i synnerhet mot den lokale polisen Jonas Holly.

”Skuggsida” känns som ett typiskt exempel på hur svårt det kan vara att skriva uppföljaren till en väldigt populär debutroman. Jag läste ”Mörk jord” i höstas och tyckte att den var bra. Jag föll inte lika pladask som många andra bokbloggare gjorde, men den första halvan av boken var väldigt stark och spännande. Mot slutet började den däremot lukta alltför mycket deckare för min smak.
Vilket är ett av de stora problemen med ”Skuggsida”. Uppföljaren är mycket mer en renodlad deckare än ”Mörk jord” är. Än värre, det är dessutom en väldigt förutsägbar deckare. Karaktärerna känns klyschiga, särskilt den aggressive, arrogante och supande kriminalaren Marvel känns som skriven utefter något slags mall. Även den naive Jonas har jag svårt för. Jag tror att han är tänkt att väcka sympati, men jag blir mest förbannad över hans tafatthet och självupptagenhet.

Det största problemet är dock själva mordgåtan i sig. Ganska tidigt började jag ana hur det hela låg till och hann tänka ”Nej! snälla! Låt henne inte ha använt det långsökta och totalt uttjatade greppet!” Men tyvärr blev alla mina farhågor besannade. Upplösningen är inget annat än idiotisk och har dessutom gjorts förut på långt bättre sätt (som jag av spoilerskäl inte kommer närma, men varje kriminalserie värd namnet har haft med en liknande vändning).

Trots att Belinda Bauer är skicklig på att måla upp miljöer och teckna intressanta familjerelationer så tror jag att jag inte kommer läsa något mer av henne. Hon har tyvärr visat sig vara en ganska medelmåttig deckarförfattare istället för – som jag hoppats – en författare av mörka mångbottnade kriminalromaner.

Belinda Bauer – Skuggsida (Modernista, 2012)

Måndagsenkät à la Glory Box

En måndagsenkät, hopknåpad av Sara.

Just nu …

… nöjesläser jag: ”Stål” av Silvia Avallone. Jag har idag dessutom läst klart den helt mästerliga ”Beasts of Burden: Animal Rites” av Evan Dorkin och Jill Thompson, vilket gjorde mig sugen på att se om Buffy för hundrade gången eller så. Plus att skaffa hund. Och en rödtabby.

… nyttoläser jag: ”Epikanalys” av Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson.

… är jag exalterad över: Jag är fortfarande rätt exalterad över Tokyo-semestern och lär så vara ytterligare några månader.

… är jag stolt över:
Jag är faktiskt lite småstolt över min förmåga att reafynda. Shoppade loss i fredags och betalade inte fullt pris för någonting av följande: shorts, linne, två nagellack (mörkrött och illblått), svarta broguesskor samt pyjamasbyxor med kattmönster. Det sista inköpt för att bejaka min inre crazy cat lady.

… är nervös för:
Jag kan faktiskt inte komma på någonting jag är nervös för just nu. Förhoppningsvis är det ett gott tecken, inte ett bevis på att jag leder ett oerhört ospännande liv.

… längtar jag efter:
Jag kan inte låta bli att längta lite extra efter slutet på vårterminen. Inte för att jag längtar så väldigt mycket efter sommaren, utan mer för att jag vill bli klar med mina nuvarande kurser.

… planerar jag: Jag och maken har redan ögonen på nästa semesterresa. Vi tänker oss en weekend till Prag, men får se om det blir av redan i sommar eller om vi får vänta lite till.

Spela spelet, läsa boken

Jag har tid att spela igen för första gången på flera månader. Och nej, jag spelar inte Diablo III eftersom jag behöver uppgradera datorn för att kunna göra det.
Istället har jag tillbringat min tid tillsammans med Geralt of Rivia och RPG-spelet ”The Witcher 2: Assassins of Kings Enhanced Edition”.
Det här är andra gången jag spelar ett spel baserad på en bok (eller snarare på en karaktär/värld från en bokserie, om jag har förstått saken rätt). Det finns drivor av spel som baseras på filmer som baseras på böcker, s.k licensspel, och de är nästan undantagslöst usla. Spel som baserats direkt på böcker verkar hålla en högre kvalitet överlag, iaf om man ser till de knappa två spel jag har spelat.

Precis som när jag spelade ”Metro 2033” så har spelet fått mig sugen på att läsa böckerna. Därför har jag nu beställt hem den första boken om Geralt, novellsamlingen ”The Last Wish” av Andrzej Sapkowski. Jag är nyfiken på hur Sapkowskis fantasyvärld ser ut. Är den lika hård och skoningslös? Är makthavarna lika korrumperade? Innehåller den lika många östeuropeiska myter och monster? Visar kvinnorna brösten lika omotiverat ofta som i spelet (vilket inte riktigt är på GoT-nivå, men nästan)? Pratar Geralt även i boken med så ansträngt hård Batman-röst att man blir lite full i skratt?

Jag återkommer med en recension av både spelet och boken när jag har spelat klart och när jag har hunnit läsa boken.