Månad: april 2012

Psykologisk spänning

Daniel har inte särskilt bra kontakt med sin tvillingbror Max. Men när brodern skickar ett brev från den exklusiva schweiziska klinik där han är inlagd och ber Daniel hälsa på så tar han chansen att fly från sin trista vardag för en stund. Väl på plats visar det sig att Max befinner sig i ekonomisk knipa som enbart kan lösas om Daniel lär ut sig till honom och tar hans plats på kliniken under några dagar. När Max inte kommer tillbaka blir Daniel mer och mer panikslagen. Kliniken och den till synes så idylliska dalen den är belägen visar sig ruva på många mörka hemligheter.

Marie Hermansons ”Himmelsdalen” är en psykologisk spänningsroman med betoningen på psykologisk. Hon målar skickligt upp Himmelstal och dess bländande vackra omgivningar. Personporträtten är som vanligt skarpa, även om jag inte kunde låta bli att irritera mig en smula på Daniels totala naivitet. Jag menar, han vet att tvillingbrodern Max är en manipulativ mytoman och en skitstövel av stora mått. Men ändå går han med på att ta broderns plats. Och dessutom verkar han faktiskt bli förvånad när brodern inte kommer tillbaka till dalen. Tanken är förmodligen att Daniels naivitet ska vara en del av hans ”godhet”, men jag har svårt att köpa den, cyniker som jag är.

Det är svårt att skriva om ”Himmelsdalen” utan att avslöja för mycket. Dalen döljer på så många hemligheter och mysterier, i olika lager, att läsningen känns lite som att läsa en litterär motsvarighet till en rysk docka. Jag påminns om såväl John Fowles ”Illusionisten” som Dennis Lehanes ”Shutter Island”. Dock kan jag känna att Daniel är en lite för pålitlig berättare för att berättelsen ska kännas riktigt klaustrofobisk och kafkaesk.

Hermanson kan konsten att skriva spännande, att bygga upp stämningsfulla miljöer och lägga in intressanta karaktärer i sin historia. I ”Himmelsdalen” finns även flera intressanta resonemang om ondska, moral och människosyn. En klart spännande och mycket läsvärd roman.

Marie Hermanson – Himmelsdalen (Bonnier pocket, 2012)

Innanför väggen

I avdelningen ”Bokstävlarna läser böcker som hon rimligtvis borde ha läst för länge sen, men nu kommer det ju en film så hon fick äntligen ändan ur vagnen” har vi inte bara Susan Hills ”The Woman in Black” utan även Marlen Haushofers postapokalyptiska roman ”Väggen” (”Die Wand” i original). Denna roman från 1963 räknas som en modern klassiker och Haushofer själv till en av de största österrikiska författarna.

I ”Väggen” får vi lära känna en namnlösa medelålders kvinna som är på besök i några vänners alpstuga. Vännerna är nere i byn när kvinnan upptäcker att hon blivit instängd bakom en osynlig och till synes oförstörbar vägg. Utanför väggen ser hon döda djur och människor, förstenade i de positioner de befann sig i innan väggen dök upp.
Kvinnan måste använda all sin list och alla sina krafter för att kunna överleva. Till sällskap har hon en hund (som tillhörde vännerna), en ko (som hon hittar i närheten av stugan) och en ganska egensinnig katt (som dyker upp efter ett tag). Livet i stugan är både hårt och ensamt och ofta undrar kvinnan hur hon ska orka och vad hon ska göra om hon blir sjuk eller bryter ett ben. Historien återberättas av kvinnan med stöd av anteckningar hon har gjort och vi vet redan från början att något har hänt, en andra katastrof som fått henne att börja nedteckna sin historia.

Något som är fascinerande med ”Väggen” är hur lite vi får veta om väggen; var den kommit ifrån och varför. Vi får heller inget veta om hur situationen utanför väggen och om det där finns några överlevare, det enda vi vet är vad kvinnan berättar. Om hur hon på långt håll ser stillastående bilar, vägar och fält som långsamt växer igen, döda kroppar som täcks av växtlighet.
Fokus ligger istället på överlevnad. Det känns som att kvinnan medvetet lägger all sin energi på att ta hand om djuren, odla potatis och hugga ved för att slippa tänka på möjligheten att hon kan vara den sista människan i världen. Tanken skyggar för avgrunden.

”Väggen” är en minst sagt klaustrofobisk historia, både sorglig och spännande. Att läsa om kvinnans vedermödor, hennes tankar och oerhörda ensamhet är något som sätter spår. Jag märker att jag ännu några veckor efter att jag läst ut boken har svårt att släppa den.

En liten varning bara: alla som liksom jag tycker att det är ganska jobbigt att läsa om djur som skadas/plågas/dör, ni kommer att få ont i hjärtat av att läsa den här boken. Garanterat. Men jag avråder absolut inte från läsning. Tvärtom tycker jag att ”Väggen” är såpass bra att den borde vara obligatorisk läsning för alla som intresserar sig för postapokalyptiska scenarion av något slag.

Marlen Haushofer – Väggen (Alba, 1983)

Stämningsfull gotisk spökhistoria

Det är egentligen väldigt konstigt att jag inte har läst Susan Hills ”The Woman in Black” tidigare. Jag menar, en klassisk gotisk spökhistoria som utspelar sig i en synnerligen stämningsfull brittisk miljö, det låter ju som skrivet för Bokstävlarna! Men märkligt nog har denna moderna skräckklassiker inte blivit läst förrän nu, och det för att jag kände att jag faktiskt måste läsa boken om jag ska kunna se filmen. En ursäkt så god som någon.

I klassisk gotisk spökhistorieanda – tänk ”The Turn of the Screw” – så har ”The Woman in Black” en ramhistoria där det berättas spökhistorier. Detta leder till att vår protagonist, juristen Arthur Kipps, skriver ner sin egen historia. Här berättas om hur han som ung advokat begav sig till en avlägset belägen by för att å yrkets vägnar vara med på en begravning. Den döda visar sig ha varit ägare till Eel Marsh House, ett mycket ödsligt hus belägen långt ute bland saltängarna. Ett hus som inte bara är ständigt belägrat av fukt och dimma, utan också är avskuret från land så snart tidvattnet drar in. På plats i huset börjar otäcka saker hända och Arthur börjar frukta för sitt liv. Vem är egentligen den svartklädda kvinna som han skymtat vid ett flertal tillfällen och vilken är hennes koppling till Eel Marsh House?

Första utgåvan av ”The Woman in Black” kom ut 1983, men romanen ger den där tidlösa känslan som är förknippad med riktigt klassiska spökhistorier. Här finns mängder av gotiska influenser, i allt från miljöer och karaktärer till Arthurs eget sätt att uttrycka sig och romanens hela uppbyggnad. Men ändå känns inte romanen som en pastisch eller kopia av en gotisk spökhistoria, snarare en elegant och välskriven påminnelse om att riktigt bra spökhistorier inte har något bäst-före-datum.

Susan Hill briljerar när det handlar om miljöbeskrivningar. Inte bara när det gäller det ogästvänliga Eel Marsh House, utan hon lyckas genomgående skapa det som är så viktigt när det gäller krypande skräck; stämning. Bara hur hon lyckas få den så vanligt förekommande London-dimman att kännas som en försmak av helvetet är oerhört skickligt gjort.

”The Woman in Black” bjuder kanske inte på några överraskningar för den som är välbekant med gotisk skräck. Men den lyckas på sina drygt tvåhundra sidor med att bjuda på en berättelse som är både läskig, vacker och mycket suggestiv. Ett måste för alla som uppskattar en god spökhistoria!

Susan Hill – The Woman in Black (Vintage Books, 2007)

Sayonara!

Nu åker jag och maken till Tokyo!
Det kommer dyka upp några tidsinställda recensioner medan jag är borta och jag kommer förmodligen att hinna skriva några korta blogginlägg på plats. Men det kan hända att det tar ett tag för mig att svara på kommentarer och mejl. Så att ni vet.
Om inte annat så hörs vi om två veckor igen! Sayonara!

Bokpackningen

Det är ett ständigt dilemma, det här med hur många böcker man bör packa inför en semester. Jag har en del abibliofobiska tendenser, men jämfört med resten av bokbloggarmaffian så är de ytterst milda. Det händer exempelvis – gasp! – att jag lämnar hemmet utan att ha en bok med mig i väskan. Jag tycker inte heller om att släpa med mig saker i onödan, så för tillfället lägger jag alldeles för mycket tankemöda på att räkna ut vilka böcker jag ska ta med mig till Tokyo.

Fakta:
1. Jag kommer att vara borta i två veckor.
2. Flygresorna är långa.
3. Jag kommer inte ligga vid någon pool/på någon strand och läsa hela dagarna, utan lästiden kommer begränsas till kortare stunder.
4. Jag kommer ha dator med mig och internetz på hotellrummet.
5. Min man kommer ha med böcker jag redan har läst (Hunger Games-trilogin – yay!), så jag kan inte låna dem om mina tar slut.
6. Det finns bokhandlar med engelska böcker i Tokyo.

Frågan är nu om det räcker med tre böcker av ganska ordentlig tjocklek eller om jag ska ta med fyra? Mina toppkandidater består av:
China Miévilles ”Kraken” (481 sidor) – för att jag gillar tentakler
Patrick Rothfuss ”The Name of the Wind” (722 sidor) – för att jag gillar fantasy
Margaret Atwoods ”The Year of the Flood” (575 sidor) – för att jag gillar Atwood och postapokalyps
Bubblare: Walter M. Miller Jr – A Canticle for Leibowitz (338 sidor) – för att jag, som sagt, gillar postapokalyps

Vad tror ni, kära läsare? Räcker det med de tre förstnämnda böckerna eller ska jag ta med den fjärde för säkerhets skull? Jag tror på tre, men kan inte riktigt bestämma mig.

Söta monster

Tycker du att du läser för få noveller? Känner du dig sugen på spännande och lite lätt absurd YA/crossover? Tycker du att fantastik gärna får röra sig från skräck till fantasy via det bisarra och sagolika utan att du tappar tråden? I så fall är Kelly Links novellsamling ”Fel grav och andra berättelser” verkligen något för dig!

”Fel grav” är del ett av två i översättningen av novellsamlingen ”Pretty Monsters”. Samlingen består av fem noveller av varierande längd, som alla på något sätt har en fantastisk anstrykning. I höst kommer den andra halvan ut på svenska, ”Askungeleken”. Jag kan undra lite varför man väljer att dela en novellsamling i två, då hela samlingen med sina dryga 400 sidor inte ens kommer upp i tegelstenstjocklek. Men det verkar ju tyvärr vara legio när det gäller översatt fantastik i Sverige att kapa böckerna i två halvor (särskilt när det gäller YA-fantasy), så det är inget jag ska uppehålla mig vid.
”Fel grav” är nämligen både bra översatt – trots att jag misstänker att det inte är helt lätt att översätta Links språk som är späckat av populärkulturella referenser och halsbrytande vändningar – och glädjande nog har både originalets snygga omslag och illustrationer av Shaun Tans illustrationer behållits.

Min favorit bland novellerna i samlingen är den längsta novellen, ”Trolleri för nybörjare”. Här får vi följa femtonårige Jeremy och hans kompisgäng som alla är besatta av en tv-serie som heter ”Biblioteket”. Jag förstår dem. Bara beskrivningarna av serien – de flesta roller spelas av olika skådespelare, ingen vet vem som har gjort serien eller när den kommer att sändas nästa gång, den utspelar sig i ett enormt magiskt bibliotek, inslag av både skräck, fantasy och SF – får mig att önska att jag kunde följa serien! Den låter som en totalt anarkistisk och genreöverskridande mashup av Doctor Who och Buffy samt Neil Gaimans och China Miévilles böcker. Novellen är dessutom späckad av metainslag och dessutom en ganska sorglig familjesituation som ligger i bakgrunden.

Även om de andra novellerna inte är lika fantastiska som ”Trolleri för nybörjare” så är de fortfarande underhållande. Jag menar, vem kan motstå citat som dessa?
”Jag hatar filmer och böcker där killar får ge sig ut på äventyr medan tjejerna får stanna hemma och vänta. Jag är feminist. Jag prenumererar på tidskriften Bust, och ser på ”Buffy”-repriser. Jag accepterar inte sådan skit.”
(ur ”Sagohandväskan”)

Det enda jag egentligen inte är så förtjust i är att Links noveller har en tendens att bli lite pratiga och ofokuserade. Då och då förekommer ett du-tilltal som kan kännas lite forcerat och jag tycker att vissa av novellerna kan kännas lite onödigt röriga då de växlar mellan olika ämnen, tidsnivåer och röda trådar. Men allt som allt är det här en mycket underhållande och lite lätt bisarr novellsamling som gör mig mycket sugen på att läsa mer av författaren.

Kelly Link – Fel grav och andra berättelser (X-publishing, 2012)

Neko to hon

Mina senaste bokinköp – två japanska parlörer & phrasebooks – är kanske ingenting jag skulle rekommendera hela bokbloggosfären att köpa. Lite smalt intresseområde. Men katten verkar uppskatta dem i alla fall. Själv antar och hoppas jag att de kommer till användning om bara några dagar när den här bloggaren styr kosan mot en av världens mest intressanta städer.
Stay tuned för obligatoriskt bokpackningsinlägg inom några dagar!

Respektlöst roligt

Nanna Johanssons senaste seriealbum ”Välkommen till din psykos” börjar med ett kaiptel hon kallar Överjaget, i form av ett brev hon skrivit till sig själv. Här uppmanar hon sig själv att skriva Smart Satir, teckna snyggt och undvika ordet hora till varje pris. Detta brev är humor på hög nivå för alla som någonsin läst Johanssons roliga, plumpa, gulliga och samtidigt helt respektlösa serier. Och ärligt talat så skulle det vara väldigt synd om serierna plötsligt blev Smarta och Snygga istället, för det skulle innebär att de följande kapitlen Jaget och Detet skulle se helt annorlunda ut.

Mycket av humorn i Johanssons serier går ut på att vända på normer och maktförhållanden. Det kan låta simpelt, men Johansson gör det på ett sätt som både är roligt och en smula överrumplande. Som när en snubbe berättar att han ska ägna sig åt öl och fotboll och får kommentaren: ”Åh, ska ni ha ett sånt härligt KILL-MYS!?”
Allra roligast – och mest tänkvärd – är Johansson när hennes serier bryter totalt mot sociala regler och förväntningar. Som brevet till ett nygift par där det visserligen tackas för ett fint bröllop, men också i detalj klagas på hur tråkiga bordsgrannarna var under middagen och hur orimlig bordsplaceringen i sig var.

”Välkommen till din psykos” kommer kanske aldrig vinna något Urhunden-pris (om inte juryn plötsligt börjar gilla bisarra små collage där söta djur häver ur sig totalt olämpliga saker), men jag tror inte någon av oss läsare bryr sig om den saken. Vi lär fortsätta roas och oroas av Nanna Johanssons respektlöst roliga serier och hoppas att hon aldrig någonsin får för sig att på allvar börja ”teckna snyggt”.

Nanna Johansson – Välkommen till din psykos (Galago, 2012)

Magiskt

Le Cirque de Rêves är ingen vanlig cirkus, det står klart från första början. Inte nog med att den dyker upp och försvinner utan förvarning, att den enbart har öppet om natten och att dess färgskala är fullkomligt monokrom. Här finns även inslag av äkta magi. Cirkusen är nämligen skådeplatsen för en tävling på liv och död mellan två magiker, Celia och Marco. Eller snarare mellan de som lärt upp dem, två äldre magiker som inte bara är mäktiga bortom allt förnuft utan även totalt hänsynslösa.

Erin Morgensterns ”Nattens cirkus” är en del sorglig kärlekshistoria, en del magisk cirkusbeskrivning och en del otyglad fantastik. Morgenstern har förmågan att mål upp sin nattliga cirkus på ett sätt som gör att man verkligen kan se den framför sig, känna doften av varm äppelcider och popcorn, höra ljuden från de olika tältens föreställningar. Hennes kombination av fantastik och konkret vardaglighet påminner mig en aning om Ali Shaws böcker, även om här finns mycket mer magi.

Både Celia och Marco är egentligen ganska tragiska karaktärer. Utnyttjade som pjäser på ett schackbräde eller som väldresserade djur i en föreställning. Det är svårt att inte sympatisera med dem, även om jag kan irritera mig på att de inte gör mer motstånd mot den situation de har försatts i.
Något jag gillar är Morgensterns beskrivningar av hur magin fungerar. Samtidigt som hon visar de mest fantastiska magiska händelser och antyder att fantasin avgör magins inneboende möjligheter, så sätter hon även tydliga gränser för vad som inte kan göras. Magins frihet och begränsningar beskrivs på ett elegant sätt, inte minst då den ser olika ut för varje utövare.

”Nattens cirkus” är en fin och lite sorgesam berättelse. Det enda jag saknade var lite mer svärta. Romanen balanserar – precis som Ali Shaws böcker – ständigt på gränsen till att bli lite för gullig. Trots den ganska grymma grundhistorien saknar jag en smutsighet som jag tror hade behövts för att uppväga den svartvita cirkusens quirkiness. Men trots bristen på svärta så är det här en oerhört njutbar roman som rekommenderas till alla som behöver lite mer magi i sina liv.

Erin Morgenstern – Nattens cirkus (Norstedts, 2012)

Boknördiga presenter

Påsken är slut för den här gången och precis som jag misstänkte så blev det inte mycket läsning för min del. En ynka bok i form av Marie Hermanssons ”Himmelsdalen” var det enda jag hann läsa under hela helgen.

Däremot hann jag med en massa annat som exempelvis att ha födelsedagsfest. Ovan på bilden ser ni två av tre boknördiga presenter jag till min stora glädje fick. Närmare bestämt en Moleskine Passions Book Journal (som jag önskat mig hur länge som helst) och Lovecraft-brädspelet ”Mansions of Madness” som jag är mycket sugen på att spela. Den tredje boknördiga presenten jag fick var Andrew Kaufmans ”Alla mina vänner är superhjältar”. En bok som det skrivits om mycket bland bokbloggarna och som inte är med på bilden för att för tillfället befinner sig i min käre makes väska.

Har ni haft en bra påsk?