Att bli skriven på näsan

I Sarah Halls ”The Electric Michelangelo” får vi lära känna Cy Parks, en brittisk pojke som växer upp i badorten Morecambe tillsammans med en mor som tar hand om lungsjuka. När han blir äldre börjar han som lärling hos ortens alkoholiserade tatuerare. Cy förälskar sig i yrket och hamnar så småningom på Coney Isands berömda boardwalk, där han ägnar sin tid åt att tatuera sjömän, soldater, turister och diverse cirkusmänniskor. Det är också här han träffar Grace, en kvinna som delar lägenhet med en häst och som vill att Cy ska täcka hela hennes kropp med tatuerade ögon.

”The Electric Michelangelo” låter som en perfekt bok för mig i teorin. En bok om outsiders och karnevalsfreaks, om tatuerandets historia, om ensamhet och konstnärsskap. Men i praktiken så fick jag kämpa för att ens orka läsa ut boken. Den blev hänvisad till slalomläsandets limbo i flera veckor innan jag tröttnade och slarvläste igenom resten bara för att bli klar.

Det största problemet med romanen är att Sarah Hall bevisligen aldrig hört talas om begreppet ”show, don’t tell”. Den här berättelsen är så full av beskrivningar och utvikningar att det ofta känns som att berättelsen blir totalt stillastående. Då och då glimtar det till och blir lite intressant, speciellt under de (tyvärr ganska få) kapitel som utspelar sig på Coney Island. Men så börjar Hall orera om Livet och Universum och om hur New York är som en levande organism som ständigt utvecklas och växer och uppfinner sig själv på nytt och … Ja, ni fattar, va?
Det jag har svårast för med Halls övertydliga berättarstil är att hon ständigt skriver läsaren på näsan. Hon kan inte nöja sig med att antyda att tatueraren Riley blir som en fadersgestalt för Cy, utan måste skriva en scen där Cy sitter på en båt och filosoferar över Livet och om hur Riley blivit som en far för honom. Det blir otroligt enerverande efter ett tag, att ständigt få allting förklarat in i minsta lilla detalj.

Det enda jag faktiskt gillade med ”The Eelectric Michelangelo” är att Hall har ett öga för vackra formuleringar. Tyvärr så dränks de i den totala översvämning av beskrivningar som denna roman utgörs av, men i små doser är hennes språk väldigt njutbart. Synd bara att det inte leder någonvart i längden.

Sarah Hall – The Electric Michelangelo (Faber and Faber, 2004)

Annonser

5 comments

    1. Det var faktiskt mycket boktiteln som gjorde att jag köpte boken på bokrean. Synd bara att den visade sig handla mindre om tatueringar än om Högstämda Funderingar Om Livet …

  1. du skriver alltid så himla bra! inte ens när du berättar om en bok du inte alls gillade kan jag låta bli att bli nyfiken :)

    och det där med motsatsen till ”show, don’t tell”… urrgh… bland det värsta jag vet, när det gäller berättarstilar… släcker min läslusta på nolltid.

    1. Åh tack! :D Vad glad jag blir!

      Visst är det irriterande med författare som kör med ”tell” istället för ”show”?! Det blir helt omöjligt att sugas in i historien när den blir sådär övertydligt pratig hela tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s