Hämnd till varje pris

Joe Abercrombies ”Best Served Cold” är en fristående uppföljare till First Law-trilogin som jag har skrivit en hel del om här i bloggen. Fast ”fristående” är egentligen inte riktigt det uttryck jag skulle välja att använda i det här fallet, då handlingen i denna bok är starkt sammankopplad med trilogin. Jag skulle alltså starkt rekommendera att man läser First Law-trilogin först, och ”Best Served Cold” efteråt, om man är nyfiken på Joe Abercrombie. Inte minst om man vill undvika spoilers.

Monzcarro ”Monza” Murcatto leder ett mycket framgångsrikt styriskt legosoldatskompani tillsammans med sin bror Benna. Så framgångsrika är The Thousand Swords att de utgör ett hot mot sin störste uppdragsgivare, Grand Duke Orso. Följaktligen inleds ”Best Served Cold” med att Monza misshandlas synnerligen grovt och kastas ut från en balkong för att dö tillsammans med sin bror. Men Monza överlever. Driven av envishet och ett förbrännande hämndbegär ger hon sig efter de som låg bakom mordet på hennes bror (och mordförsöket mot henne själv). På vägen hinner hon rekrytera en straffånge med tvångstankar, en nordisk krigare som flytt sin hemland för att försöka bli en bättre man, en före detta torterare, en giftmakare och hans lärling samt en alkoholiserad gammal legosoldat som också råkar vara den person som ledde The Thousand Swords innan Monza.

Hämndmotivet är den drivande kraften i ”Best Served Cold”. Men eftersom det är en Abercrombie-roman så är inte motivet så entydigt som man kan tro vid först anblicken. Hämnd till varje pris är inte direkt någon hälsosam livsfilosofi, något som inte minst Monzas allierade får erfara. Hur långt är hon beredd att gå för att hämnas? Och hur mycket av hennes oresonliga hat mot sina fiender handlar egentligen om ett hat mot henne själv, vad hon har gjort och vad hon har tillåtit hända? Är det viktigare att hämnas de döda än att se efter de som fortfarande lever?
Monza blir med sin sönderslagna och värkande kropp ett slags spegelbild till Glokta, den bittre torterare vi fick lära känna i First Law-trilogin. Båda har de fått dina liv slagna i spillror, men de väljer väldigt olika stategier för att handskas med återstoden av sina liv.

Trots att jag tycker att Monza är en oerhört intressant huvudkaraktär, så tycker jag att ”Best Served Cold” inte riktigt når upp till First Law-trilogins höga kvalitet. Mycket har det att göra med att den här boken känns lite osjälvständig. Den lutar alltför tungt på karaktärer som vi först bekantat oss med i trilogin och företeelser vi redan läst om där. Vissa karaktärer är jag visserligen glad över att de här har fått en större roll (spoilers ohoy! markera texten om du vill läsa ändå). Som Vitari, en intressant men något enigmatisk karaktärer i trilogin som här får lite mer utrymme och som framstår som en av bokens absolut mest sympatiska. Eller åtminstone vettigaste. Jag blev dessutom mycket förtjust i att åter få träffa Nicomo Cosca. En till synes överdramatisk och närmast tragikomisk karaktär, som visar sig vara listigare än något hade kunnat ana. Andra gästspel känns lite mer omotiverade, och faktiskt en smula oinspirerade.

Jag hade hoppats att ”Best Served Cold” skulle kunna införa lite nya teman och konflikter i Abercrombies värld, istället för att förlita sig på sådant han redan har skrivit. Så var inte fallet. Inte så att det här är en dålig bok, långt ifrån, men som en fristående roman håller den inte hela vägen. Som ett slags epilog till First Law-trilogin fungerar den dock väl, även om den inte riktigt når upp till samma höjder.

12 kommentarer

  1. Hmm, vissa menar ju att det här är den bästa boken. Jaja, jag lär läsa den i vilket fall, förr eller senare. En inte fullt så bra bok av Abercrombie är förmodligen bättre än rätt mycket annat.

    1. Jag har också hört att det här skulle vara en av hans bästa. Men kanske läste jag den lite för tätt in på ”Last Argument”? Jag kan tänka mig att den här boken tjänar på att man tar en Abercrombie-paus innan man börjar med den. För jag blev lite besviken på att så många karaktärer från First Law dök upp precis hela tiden, istället för att få lära känna fler nya karaktärer.
      Och ja, Abercrombie har ju en oerhört hög lägstanivå. Det var fortfarande väldigt bra, även om jag föredrog trilogin.

  2. Kan bara instämma, tycker också den var svagare än böckerna i First Law-trilogin. Även om den fortfarande är bra och temat och karaktärerna är intressanta. Tycker dock hans nästa ”fristående” bok The Heroes var betydligt bättre och den levde upp mer till mina förväntningar, även om jag inte är säker på att man kan kalla den helt fristående heller.

    1. Utspelas inte The Heroes upp i the North också? En miljö jag gillar mer än Styria, måste jag erkänna.
      Jag har tänkt att jag ska hinna läsa The Heroes innan Kontrast i höst, men jag tror att det får dröja några månader. Vill inte utsätta mig själv för Abercrombie-överdos så att jag slutar uppskatta hans böcker.

      1. Jo, det gör den. Kan nog vara skönt att vänta lite med den och då har du ju något att se fram emot senare också.

  3. Nu vet jag ju inte var ni fått det där med att det var hans bästa bok ifrån.
    Jag tyckte den var ganska mycket en stilövning; Abercrombie tog den hårdkokta dialogen från First Law och verkligen utforskade den på djupet och på bredden, han gick också allt längre i jobbet att vända ut och in på karaktärerna och deras moraliska brister.
    Det var underhållande mestadels av vägen, vilket är ett jävligt bra betyg för en tegelsten, men nådde knappast upp till trilogin i läsvärde.

    1. Dels fick jag bloggkommentarer som framhöll den här boken som denbästa, dels verkar en del random folk på Goodreads dela den uppfattningen. Jag tycker att karaktärerna var väldigt intressanta, jag gillar hur Abercrombie verkligen driver dem så långt det bara går. Men själva storyn känns inte lika stark eller komplex som i trilogin.
      Som sagt, ändå bra. Bara inte lika bra.

      1. Ja det låter som vi är himla ense då. Speciellt monza och friendly var urstarka karaktärer, och han giftmästaren jag glömt namnet på.

  4. Blev också lite besviken när jag läst den här – den är bra och den är väldigt mycket Abercrombie, men The First Law var bättre. Fast det beror nog också till stor del på att han inte leker lika mycket med fantasyklichéerna i den här boken.

    1. Avercrombie leker med fantasyklichéer, helt klart. Samtidigt så ser jag honom också som en återvändare, en som går tillbaka till fantasylitteraturens början där det kunde se lite annorlunda ut. Jag har för mig att jag läst att han egentligen inte gjort det rent praktiskt, utan att han helt enkelt tyckte att det fattades något i de serier av episk fantasy som han läste. Men när jag läser honom så kommer jag att tänka på sådant som Conan, Leibers Fafhrd och Graymouser och Moorcocks eternal championböcker. Det finns förmodligen fler exempel. Hans stil är absolut inte något slags pastich, och bär tydliga drag av den mer episka fantasytraditionen, men hans stil har många drag som finns/fanns inom ”sword and sorcery”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s