Tecknad skräck x2

Årets bokrea innebar att jag köpte en hel del för mig okända seriealbum och grafiska romaner till ett löjligt lågt pris. En av dessa var Todd Dezagos & Craig Rousseaus ”The Perhapanauts: First Blood”. Handlingen kretsar kring en grupp bestående av en telepat (med telekinetiska krafter), ett spöke, Bigfoot, en chupacabra och en mystisk typ som ingen riktigt verkar veta vad han är. Denna grupp har som uppgift att ta hand om diverse märkliga varleser och företeelser som tar sig in i världen på de ställen där barriärerna mellan dimensionerna är som allra tunnast. Organisationen de jobbar för kallas BEDLAM, vilket står för The Bureau of Extra-Dimensional Liabilities and Management.
Låter det en smula bekant? Eller mer en kanske bara en smula? Det är för att den här serien är mer än lovligt inspirerad av Mike Mignolas ”B.P.R.D”. Till och med namnen på organisationerna påminner om varandra (B.P.R.D står för Bureau for Paranormal Research and Defense). Trots inspirationen kommer inte ”The Perhapanauts” alls upp i samma klass som Mignolas serier. Intentionen verkar ha varit att blanda skräck, SF och humor, men resultatet faller mellan stolarna. Mycket för att ”humorn” mest verkar gå ut på att chupacabran Choopie uppför sig dumt eller säger något dumt. Buskisnivå, med andra ord.
”The Perhapanauts” är en ganska oinspirerad och ooriginell serie som inte heller är särskilt bra tecknad. Läs ”B.P.R.D” istället.

Todd Dezago m.fl – The Perhapanauts: First Blood (Dark Horse, 2006)

Tyvärr fanns det inga B.P.R.D-album på redan, men jag lyckades lägga tassarna på ett nedsatt Hellboy-album åtminstone. ”Hellboy 9: The Wild Hunt” är nummer nio i ordningen och här börjar det verkligen hända saker på allvar på de brittiska öarna. En gammal makt har vaknat och som vanligt är det upp till Hellboy att försöka stoppa den. Men den här gången verkar det som att Hellboys roll att spela är större än han någonsin kunnat ana.
Något jag gillar med Hellboy är att Mike Mignola verkligen lyckas hålla balansen mellan att göra de olika albumen fristående och att knyta samman dem till en längre enhet. Jag har inte läst alla album fram till ”The Wild Hunt”, men lyckas hänga med utan problem ändå eftersom jag ändå har koll på de stora dragen.
Något annat jag uppskattar är hur Mignola obehindrat rör sig från myt till myt och samtidigt lyckas knyta ihop dem till en någorlunda sammanhängande enhet. I ”The Wild Hunt” möter vi både häxor, demoner, jättar, talande (och beväpnade) igelkottar, spöken och ett stort antal småknytt av varierande slag.
Duncan Fegredos tecknarstil påminner en hel del om Mignolas egen, men lite mer detaljerad. Något som gör att i synnerhet många miljöer och bakgrunder är ovanligt färgglada för att vara ”Hellboy”, men samtidigt väldigt vackra.

Mike Mignola & Duncan Fegredo – Hellboy 9: The Wild Hunt (Dark Horse, 2010)

3 kommentarer

  1. Mignola är suverän, även om jag föredrar BPRD framför HB.
    Bra avrådan från den urlakade kopian, verkligen bara trist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s