Månad: mars 2012

På bloggfronten intet nytt

Mars 2012 kommer inte direkt gå till historien som den bästa månaden i bloggens historia. Inte nog med att jag knappt har hunnit blogga (enbart 11 inlägg skrivna, inklusive detta), jag har dessutom inte alls hunnit läsa i samma utsträckning som jag brukar. Visst har jag hunnit med en del titlar, men det har blivit mycket snabblästa serier och riktigt tunna böcker istället för de sedvanliga tegelstenarna. Att jag sedan inte har hunnit blogga om någon av dem är en annan historia …
Tyvärr misstänker jag att april inte kommer bli mycket bättre. Halva månaden kommer jag att vara på efterlängtad semester och den andra halvan lär gå åt till att fylla år, fixa saker inför resan och göra alla skoluppgifter som ska lämnas in medan jag är borta. Det är ju inte heller så att jag kommer ligga på en strand och läsa en bok om dagen när jag är bortrest heller, så frågan är om det ens kommer bli något (i bokbloggarkretsar närmast obligatoriskt) bokpackningsinlägg.

I maj ska jag se till att få bloggen på fötter igen, jag lovar. Tills dess får ni stå ut med sporadiska inlägg och ett överflöd av recensioner (då jag ligger back väldigt mycket på den fronten).

Hur har mars varit för er på läsfronten (eller bloggfronten)?

Att bli skriven på näsan

I Sarah Halls ”The Electric Michelangelo” får vi lära känna Cy Parks, en brittisk pojke som växer upp i badorten Morecambe tillsammans med en mor som tar hand om lungsjuka. När han blir äldre börjar han som lärling hos ortens alkoholiserade tatuerare. Cy förälskar sig i yrket och hamnar så småningom på Coney Isands berömda boardwalk, där han ägnar sin tid åt att tatuera sjömän, soldater, turister och diverse cirkusmänniskor. Det är också här han träffar Grace, en kvinna som delar lägenhet med en häst och som vill att Cy ska täcka hela hennes kropp med tatuerade ögon.

”The Electric Michelangelo” låter som en perfekt bok för mig i teorin. En bok om outsiders och karnevalsfreaks, om tatuerandets historia, om ensamhet och konstnärsskap. Men i praktiken så fick jag kämpa för att ens orka läsa ut boken. Den blev hänvisad till slalomläsandets limbo i flera veckor innan jag tröttnade och slarvläste igenom resten bara för att bli klar.

Det största problemet med romanen är att Sarah Hall bevisligen aldrig hört talas om begreppet ”show, don’t tell”. Den här berättelsen är så full av beskrivningar och utvikningar att det ofta känns som att berättelsen blir totalt stillastående. Då och då glimtar det till och blir lite intressant, speciellt under de (tyvärr ganska få) kapitel som utspelar sig på Coney Island. Men så börjar Hall orera om Livet och Universum och om hur New York är som en levande organism som ständigt utvecklas och växer och uppfinner sig själv på nytt och … Ja, ni fattar, va?
Det jag har svårast för med Halls övertydliga berättarstil är att hon ständigt skriver läsaren på näsan. Hon kan inte nöja sig med att antyda att tatueraren Riley blir som en fadersgestalt för Cy, utan måste skriva en scen där Cy sitter på en båt och filosoferar över Livet och om hur Riley blivit som en far för honom. Det blir otroligt enerverande efter ett tag, att ständigt få allting förklarat in i minsta lilla detalj.

Det enda jag faktiskt gillade med ”The Eelectric Michelangelo” är att Hall har ett öga för vackra formuleringar. Tyvärr så dränks de i den totala översvämning av beskrivningar som denna roman utgörs av, men i små doser är hennes språk väldigt njutbart. Synd bara att det inte leder någonvart i längden.

Sarah Hall – The Electric Michelangelo (Faber and Faber, 2004)

Hämnd till varje pris

Joe Abercrombies ”Best Served Cold” är en fristående uppföljare till First Law-trilogin som jag har skrivit en hel del om här i bloggen. Fast ”fristående” är egentligen inte riktigt det uttryck jag skulle välja att använda i det här fallet, då handlingen i denna bok är starkt sammankopplad med trilogin. Jag skulle alltså starkt rekommendera att man läser First Law-trilogin först, och ”Best Served Cold” efteråt, om man är nyfiken på Joe Abercrombie. Inte minst om man vill undvika spoilers.

Monzcarro ”Monza” Murcatto leder ett mycket framgångsrikt styriskt legosoldatskompani tillsammans med sin bror Benna. Så framgångsrika är The Thousand Swords att de utgör ett hot mot sin störste uppdragsgivare, Grand Duke Orso. Följaktligen inleds ”Best Served Cold” med att Monza misshandlas synnerligen grovt och kastas ut från en balkong för att dö tillsammans med sin bror. Men Monza överlever. Driven av envishet och ett förbrännande hämndbegär ger hon sig efter de som låg bakom mordet på hennes bror (och mordförsöket mot henne själv). På vägen hinner hon rekrytera en straffånge med tvångstankar, en nordisk krigare som flytt sin hemland för att försöka bli en bättre man, en före detta torterare, en giftmakare och hans lärling samt en alkoholiserad gammal legosoldat som också råkar vara den person som ledde The Thousand Swords innan Monza.

Hämndmotivet är den drivande kraften i ”Best Served Cold”. Men eftersom det är en Abercrombie-roman så är inte motivet så entydigt som man kan tro vid först anblicken. Hämnd till varje pris är inte direkt någon hälsosam livsfilosofi, något som inte minst Monzas allierade får erfara. Hur långt är hon beredd att gå för att hämnas? Och hur mycket av hennes oresonliga hat mot sina fiender handlar egentligen om ett hat mot henne själv, vad hon har gjort och vad hon har tillåtit hända? Är det viktigare att hämnas de döda än att se efter de som fortfarande lever?
Monza blir med sin sönderslagna och värkande kropp ett slags spegelbild till Glokta, den bittre torterare vi fick lära känna i First Law-trilogin. Båda har de fått dina liv slagna i spillror, men de väljer väldigt olika stategier för att handskas med återstoden av sina liv.

Trots att jag tycker att Monza är en oerhört intressant huvudkaraktär, så tycker jag att ”Best Served Cold” inte riktigt når upp till First Law-trilogins höga kvalitet. Mycket har det att göra med att den här boken känns lite osjälvständig. Den lutar alltför tungt på karaktärer som vi först bekantat oss med i trilogin och företeelser vi redan läst om där. Vissa karaktärer är jag visserligen glad över att de här har fått en större roll (spoilers ohoy! markera texten om du vill läsa ändå). Som Vitari, en intressant men något enigmatisk karaktärer i trilogin som här får lite mer utrymme och som framstår som en av bokens absolut mest sympatiska. Eller åtminstone vettigaste. Jag blev dessutom mycket förtjust i att åter få träffa Nicomo Cosca. En till synes överdramatisk och närmast tragikomisk karaktär, som visar sig vara listigare än något hade kunnat ana. Andra gästspel känns lite mer omotiverade, och faktiskt en smula oinspirerade.

Jag hade hoppats att ”Best Served Cold” skulle kunna införa lite nya teman och konflikter i Abercrombies värld, istället för att förlita sig på sådant han redan har skrivit. Så var inte fallet. Inte så att det här är en dålig bok, långt ifrån, men som en fristående roman håller den inte hela vägen. Som ett slags epilog till First Law-trilogin fungerar den dock väl, även om den inte riktigt når upp till samma höjder.

Livstecken i form av en liten enkät

Bloggen går på sparlåga för tillfället. Helt ofrivilligt. Så snart jag blivit klar med salstenta och inlämningsuppgift nästa vecka ska jag göra bättring! Tills dess får ni hålla godo med en liten enkät (som jag snott av Helena)

JUST NU

… läser jag: Det sprillans nya Utopi (nr 5) som kom i brevinkastet idag ligger bra till. Annars är jag så att säga ”between books” och har lite svårt att bestämma mig för vad jag ska läsa härnäst.
… väntar jag: Det finns inget, inte ens min kommande födelsedag, som jag längtar så mycket efter just nu som att om en månad få vara på sjukt efterlängtad semester (och ett år försenad bröllopsresa) i Tokyo.
… lyssnar jag på: Alldeles just för tillfället lyssnar jag enbart på fåglarnas kvittrande genom balkongdörrens glipa. I allmänhet har jag något slags synthpoprevival efter att ha sett den mycket underhållande BBC-dokumentären ”Synth Britannia” för någon vecka sen.
… tittar jag på: Det blir mycket anime nu. Som förberedelse inför resan.
… är jag nyfiken på: Hunger Games-filmen är jag väldigt nyfiken på. Jag önskar att jag hade tid att se den i helgen, men det får vänta några veckor.

Ett icke-inlägg om idag

Ingen lär ha missat att det är Internationella kvinnodagen idag. Jag hade någon tanke om att jag skulle blogga om Nina Björks ”Under det rosa täcket” som för mig var en stor ögonöppnare när jag blev feminist i tonåren. Men eftersom jag har en hemtenta att skriva klart (vilket måste vara en patriarkal konspiration på något sätt, att förlägga en dödslinje på en mycket kvinnodominerad utbildning den 9 mars) så hinner jag helt enkelt inte.

När jag var liten visste jag inget om den här dagen förutom att jag tyckte att det var helt hysteriskt roligt att min pappa fyller år på Internationella kvinnodagen. Ungefär lika roligt som jag tyckte det var att min storebror fyller år samma dag som Bror har namnsdag. Säga vad man vill om barn, men någon särskilt avancerad humor har de inte.

Vill ni läsa lite mer ingående och seriösa inlägg om idag tycker jag att ni ska kolla in Enligt Os bloggstafett. Många intressanta bidrag!

Tecknad skräck x2

Årets bokrea innebar att jag köpte en hel del för mig okända seriealbum och grafiska romaner till ett löjligt lågt pris. En av dessa var Todd Dezagos & Craig Rousseaus ”The Perhapanauts: First Blood”. Handlingen kretsar kring en grupp bestående av en telepat (med telekinetiska krafter), ett spöke, Bigfoot, en chupacabra och en mystisk typ som ingen riktigt verkar veta vad han är. Denna grupp har som uppgift att ta hand om diverse märkliga varleser och företeelser som tar sig in i världen på de ställen där barriärerna mellan dimensionerna är som allra tunnast. Organisationen de jobbar för kallas BEDLAM, vilket står för The Bureau of Extra-Dimensional Liabilities and Management.
Låter det en smula bekant? Eller mer en kanske bara en smula? Det är för att den här serien är mer än lovligt inspirerad av Mike Mignolas ”B.P.R.D”. Till och med namnen på organisationerna påminner om varandra (B.P.R.D står för Bureau for Paranormal Research and Defense). Trots inspirationen kommer inte ”The Perhapanauts” alls upp i samma klass som Mignolas serier. Intentionen verkar ha varit att blanda skräck, SF och humor, men resultatet faller mellan stolarna. Mycket för att ”humorn” mest verkar gå ut på att chupacabran Choopie uppför sig dumt eller säger något dumt. Buskisnivå, med andra ord.
”The Perhapanauts” är en ganska oinspirerad och ooriginell serie som inte heller är särskilt bra tecknad. Läs ”B.P.R.D” istället.

Todd Dezago m.fl – The Perhapanauts: First Blood (Dark Horse, 2006)

Tyvärr fanns det inga B.P.R.D-album på redan, men jag lyckades lägga tassarna på ett nedsatt Hellboy-album åtminstone. ”Hellboy 9: The Wild Hunt” är nummer nio i ordningen och här börjar det verkligen hända saker på allvar på de brittiska öarna. En gammal makt har vaknat och som vanligt är det upp till Hellboy att försöka stoppa den. Men den här gången verkar det som att Hellboys roll att spela är större än han någonsin kunnat ana.
Något jag gillar med Hellboy är att Mike Mignola verkligen lyckas hålla balansen mellan att göra de olika albumen fristående och att knyta samman dem till en längre enhet. Jag har inte läst alla album fram till ”The Wild Hunt”, men lyckas hänga med utan problem ändå eftersom jag ändå har koll på de stora dragen.
Något annat jag uppskattar är hur Mignola obehindrat rör sig från myt till myt och samtidigt lyckas knyta ihop dem till en någorlunda sammanhängande enhet. I ”The Wild Hunt” möter vi både häxor, demoner, jättar, talande (och beväpnade) igelkottar, spöken och ett stort antal småknytt av varierande slag.
Duncan Fegredos tecknarstil påminner en hel del om Mignolas egen, men lite mer detaljerad. Något som gör att i synnerhet många miljöer och bakgrunder är ovanligt färgglada för att vara ”Hellboy”, men samtidigt väldigt vackra.

Mike Mignola & Duncan Fegredo – Hellboy 9: The Wild Hunt (Dark Horse, 2010)

Liten appendix till snabbläsarskolan

Ni har väl inte missat Bokbabbels snabbläsarskola? Hon ger några tips om hur hon själv gör – och hur andra kan göra – för att hinna läsa fler böcker. Bra tips överlag, men jag kunde inte låta bli att komplettera med några egna råd från min hörna av snabbläsarklubben (27 lästa böcker i år and counting).

1. Lästid. Den första och viktigaste punkten går inte att komma ifrån. Om du vill komma upp i tresiffrigt antal lästa böcker under ett år måste du vara beredd att lägga tid på läsningen. Och med tid menar jag inte tio minuter på bussen, utan timmar och åter timmar. Oavbruten lästid ger bästa avkastningen.
2. Fokusera. Det går att läsa framför tv:n, när du lagar middag eller samtidigt som du halvhjärtat bygger lego med barnen, men den tiden är inte effektiv läsning. Det spelar ingen roll om du lägger tid på läsningen om du inte har fokus, då kommer du ändå bara läsa samma sida tio gånger.
3. Lägg bort mobilen. Jag vet att de flesta människor lever i ett slags symbios med sin smartfån och får hjärtklappning av blotta tanken på att tillbringa en timme utan den till hands. Men sanningen är att alla dessa timmar du tillbringar med att spela Angry Birds, twittra, instagramma och facebooka är lästid du aldrig får tillbaka.
4. Hoppa över ljudböckerna. Inte nog med att du inte tränar upp din egen läsning om du lyssnar på ljudböcker istället för att läsa, det går dessutom oerhört långsamt. För mig skulle det ta minst fyra gånger så lång tid att lyssna på en bok som att läsa den, så det alternativet går definitivt bort.
5. Välj bort tv:n. Ett av de bästa besluten jag tog förra året var att säga upp tv-abonnemanget helt. För tv-älskaren kan det räcka med att låta tv:n stå avstängd en hel kväll. Istället för att sitta och dega framför ännu en repris av Två och en halv män så hinner du läsa klart den där fantastiska boken.
6. Läs snabbt. Den här punkten är jag inte övertygad om att den går att påverka i någon större utsträckning. Jag vill inte uppmana någon att slarvläsa bara för att komma upp i fler sidor per timme, men jag tror inte att det går att komma ifrån att de flesta medlemmarna i snabbläsarklubben ligger i framkant när det gäller just läshastighet. Jag själv brukar landa på ca 100 sidor i timmen, lite beroende på omständigheterna. Men jag håller helt med Bokbabbel i hennes sista punkt om att övning ger färdighet, så läs på!

Saker man gör

Det känns ganska typiskt att när jag väl börjar få tillbaka lusten att blogga ordentligt igen så har jag inte tid. Åtminstone inte tid att skriva de där fantastiskt genomtänkta och djupsinniga inläggen som jag skulle vilja skriva.

Det är mars och den här månaden har jag två tentor. En hemtenta i statistik som får min hjärna att vilja fly ut genom öronen varje gång jag sätter mig ner med den (jag avskyr att plugga statistik av hela mitt hjärta) och en salstenta i teori & metod om några veckor som kräver sammanlagt 8 timmars tågresor och en heldag i Borås.
I Kreativt skrivande-kursen har jag äntligen skrivit färdigt mitt skelett och därmed i teorin bestämt vad som kommer att hända i hela romanen. 17 kapitel inklusive prolog och epilog. Det får mig att vilja skriva vidare mer än någonsin, men samtidigt fattar jag inte riktigt hur jag ska ha tid att göra något mer än de löpande inlämningsuppgifterna. Sluta läsa? Sluta blogga? Sluta sova?

På torsdag släpps dessutom årets för mig mest efterlängtade spel, Mass Effect 3. Jag ska lämna in statistiktentan på fredag och sen försöka spela så långt jag bara förmår innan det är dags för nästa tenta. Så om blogginläggen blir lite glesa under de kommande veckorna vet ni varför. Även om jag ska göra mitt bästa för att inte lämna bloggen helt åt sitt öde.

Vad gör ni i mars?

Systerskap

Systrarna Sarah och Emily Grimes växer upp med en kringflackande mor och en ganska frånvarande far. Medan Sarah gifter sig ung med den till synes perfekte mannen så satsar Emily istället på sin collegeutbildning och senare på sin karriär. Kärleksaffärerna avlöser varandra. Hon glider allt längre från sin familj. Men i takt med att åren går blir det allt tydligare för Emily att Sarahs liv inte är så perfekt som det verkar, och att systrarna kanske inte är så olika som de alltid trott.

Richard Yates ”The Easter Parade” kom ut första gången 1976 och räknas som en modern klassiker. Den prisbelönte författaren fick ett uppsving för några år sedan när hans debutroman ”Revolutionary Road” filmatiserades.

”The Easter Parade” är den första bok av Yates jag läser, trots att jag har haft den ovan nämnda debutromanen stående i hyllan i några år. Ett av skälen till att jag väntat så länge med att läsa någon Yates-bok, trots att de verkar vara exakt i min smak, är att jag fått intrycket av att de är så ångestfyllda att de blir lite svårlästa. Något som inte riktigt stämmer. För trots att ”The Easter Parade” är en rätt mörk historia, så finns det ändå ljuspunkter i mörkret. Däremot är romanen såpass tät att det tog mig ganska lång tid att ta mig igenom den trots sitt ringa omfång. Att läsa Yates kräver att man tar pauser för att boken ska komma till sin rätt.

Yates är väldigt skicklig på att beskriva olika typer av relationer med ganska små medel. Systrarna Grimes är inte så mycket motsatser som två personer med en gemensam bakgrund som alltid behandlats olika av både familj och omgivning. Systerrelationen är en röd tråd boken igenom, en tråd som ibland tunnas ut och smalnar av så mycket att den nästan blir osynlig, men som alltid finns med i bakgrunden. Bokens inledningsmening gör det klart för oss:
”Neither of the Grimes sisters would have a happy life, and looking back it always seemed that the trouble began with their parents’ divorce.”

”The Easter Parade” är en roman som kräver eftertanke. En melankolisk betraktelse över kärlekens och familjebandens betydelse. Ett utmärkt exempel på varför Richard Yates ansågs vara en av den allra bästa amerikanska nittonhundratalsförfattarna.

Richard Yates – The Easter Parade (Vintage Classics, 2008)

Trött vampyrklichésoppa

När jag hade kommit en bit in i Deborah Harkness debutroman ”Alla själars natt” kom jag på mig själv med att gång på gång tänka: ”Jag måste sluta läsa vampyrromaner. Jag måste verkligen sluta läsa vampyrromaner.” Fast vad jag egentligen menade var att jag måste sluta läsa mediokra vampyrromaner bara för att de råkar innehålla just vampyrer, för annars kommer jag snart inte kunna läsa de bra vampyrromanerna utan att bli en smula illamående. För ”Alla själars natt” tillhör tyvärr definitivt den förra kategorin, hur intressant boken än kan låta i teorin.

Diana Bishop tillhör en gammal häxfamilj och har magin i blodet sedan barnsben. Men efter sina föräldrars våldsmma död har hon valt bort sina krafter och koncentrerat sig på sitt arbete som historieforskare vid universitetet i Oxford. Under ett arbetspass på Bodleian Library råkar Diana få tag i ett manuskript som inte bara är förhäxat utan också drar till sig intresse från en mängd olika magiska varelser. Snart stöter Diana, som länge försökt värja sig från allt som har med magi att göra, på häxor, vampyrer och demoner vart hon än vänder sig. Och en vampyr i synnerhet, Matthew Clairmont, verkar intressera sig minst lika mycket för Diana sjäv som för det där mystiska manuskriptet.

Till en början är ”Alla själars natt” faktiskt inte så pjåkig. Oxford är alltid en tacksam miljö att skriva om för den författare som vill tilltala akaporrnördar som yours truly, och att Bodleian Library spelar en såpass stor roll skadar inte heller direkt. Diana är en självständig och skärpt typ och jag gillar det faktum att hon har valt sin egen väg.

När sen Matthew kommer in i handlingen på allvar så förvandlar historien tyvärr till en klichéfest utan dess like. Jag är så sjukt trött på alla dessa romaner där de manliga vampyrerna/kärleksobjekten i stöpta i samma trötta form:
1. Övernaturligt jättesnygg
2. Lång och mörk
3. Uråldrig dvs ett antal sekel äldre än den kvinnliga protagonisten
4. Rik
5. Supersmart och bildad dvs kan spela alla instrument/tala fjorton utdöda språk/ spela schack i sömnen osv osv.
För en gångs skulle skulle jag vilja träffa på en överviktig vampyr. Eller en urfattig osofistikerad vampyr som bor i en källarskrubb och mest spelar tv-spel hela dagarna. Eller någon som i alla fall har något slags personlighet förutom att uppfylla minimikraven i stil med ”Hej , jag är lång, mörk och mystisk och om jag inte håller tillbaka precis hela tiden så kan jag döda och äta upp dig på en sekund.” Mm, för en sådan karaktär har vi ju aldrig träffat på förut.

Det är lite synd att vampyrerna i ”Alla själars natt” känns så otroligt tråkiga. För jag tycker att Harkness häxvinkel funkar rätt bra. Särskilt mycket gillar jag det haunted house som tillhör Dianas familj och där generationer av häxor dyker upp som spökgestalter. Även demonerna känns ganska intressanta, här är de mer flummiga konstnärssjälar som lätt tappar kontakten med verkligheten än ondskefulla satansyngel.
Förutom den trista vampyrvinklingen så finns det ännu ett stort problem med ”Alla själars natt”; boken är alldeles för lång. Jag älskar tegelstenar i allmänhet, men i det här fallet känns det som att Harkness dragit ut historien alldeles för långt. 700 sidor är i det här fallet kanske 300 sidor för mycket (speciellt när rätt många av de sidorna utspelar sig i Matthews sjukt tråkiga familjeslott). Inte ens någon som vanligtvis gillar vampyrer orkar följa den här historien så länge, särskilt inte när det efter det hastiga ”slutet” står klart att flera delar är att vänta. Jag håller inte direkt andan i väntan på nästa del, om man säger så.

Deborah Harkness – Alla själars natt (Månpocket, 2011)