Elitistmörkerklubben: 2 X Valente

Jag har insett att jag ännu inte har skrivit om de senaste böckerna vi har läst i Elitistmörkerklubben. Kanske för att jag fortfarande är lite sur på mitt immunförsvar som tyckte att det passade bättre med förkylning och feber än med vindrickande och nördigt bokprat. Boken vi alla läste var den med världens ungefär längsta titel; Catherynne M. Valentes ”The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making”. Jag passade på att också läsa ”Palimpsest” av samma författare, eftersom jag länge varit nyfiken på den.

I ”Palimpsest” får vi lära känna fyra sinsemellan väldigt olika människor som binds samman då de alla hamnar i den mystiska staden Palimpsest samtidigt. Den unga japanska trainspottern Sei som älskar Sinkansen, kärlekstörstande biodlaren November, låssmeden Oleg som inte kan släppa sin döda syster och bokbindaren Ludovico. Det enda sättet att komma till staden är att ha sex med någon som redan har varit där. Något som kastar flera av besökarna in i en desperat jakt efter någon, vem som helst, som kan ge dem tillträde till staden igen.

”Palimpsest” handlar mycket om besatthet och om drömmar. Om hur det kanske inte alltid är särskilt nyttigt för oss att få våra drömmar uppfyllda, men hur det är omöjligt att sluta längta när vi väl vet vad vi vill ha. Det är en sorglig, solkig och andlöst vacker roman om att hitta sin plats i livet. Och om vad de olika karaktärerna vi får följa är beredda att ge upp för att få stanna där för alltid (för flera av dem är svaret: allt).

Cat Valente har ett språk som är myllrande, fantasifullt och oerhört vackert. Det märks att hon har en bakgrund som poet, hon har ett öga för formuleringar och metaforer som jag är väldigt förtjust i. Detaljrikedomen är närmaste Miévillesk, men jag måste säga att jag nog föredrar Valentes lite mer tyglade språk. I alla fall det jag hittills har hunnit läsa.

Jag gillar att i princip alla karaktärer som figurerar i ”Palimpsest” är så trasiga. Så ofullkomliga. Inte konstigt att de gör vad som helst för att få lämna den vanliga världen. En av mina favoritkaraktärer i boken är Hester, som motvilligt hjälper Oleg när hon märker hur desperat han är att ta sig tillbaka till Palimpsest. Hester, som egentligen hade bestämt sig för att aldrig mer ligga med någon och döma denna till ett halvt liv. Hon är Palimpsests svarta baksida, en representant för alla de som fått sina liv förstörda av stadens obevekliga lockelse även om de faktiskt vänt ryggen åt besattheten.

Catherynne M. Valente – Palimpsest (Bantam spectra, 2009)

”The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of her Own Making” är en bok som nämns flera gånger i ”Palimpsest”. Det är November som hänvisar till boken som hennes stora barndomsfavorit, en inspirationskälla som hon fortsätter att hämta kraft ur även i vuxen ålder.
”The Girl Who…” är en saga om en en orädd och äventyrslysten ung flicka som blir bortförd till Fairyland av en grön vind. Ett land som visar sig vara ganska farligt för små flickor, även om de skaffar sig flera vänner på vägen. Som exempelvis en wyvern, en marid, en pooka, en svävande lykta och ett flygande kattdjur eller två.

Jag måste erkänna att det kanske inte var helt rättvist mot The Girl Who…” att läsa boken så snart efter att jag hade läst ”Palimpsest”. För även om jag tycker att sagan är både underhållande och spännande så står den sig ganska slätt i jämförelse med Valentes roman. Den saknar helt enkelt svärta, även om den är långt ifrån så glättig och gullig som vissa medlemmar av Elitistmörkerklubben misstänkte när vi valde bok.

Kanske är det sagoformatet som jag inte riktigt kommer överens med. jag känner lite samma sak som jag gjorde inför Neil Gaimans ”Stardust”; en underhållande läsning för stunden, men jag saknar komplexiteten som författarens romaner innehåller. Sagoformatet blir lite för enkelt för mig, lite för förutsägbart, lite för whimsical. Med det sagt så är ”The Girl Who…” absolut ingen dålig bok. Den är rolig och innehåller många intressanta karaktärer. Men om du är nyfiken på Valente så borde du satsa på ”Palimpsest” istället, som jag tycker ger en bättre bild av både hennes fantastiska språk och känsla för karaktärer och miljöer.

Catherynne M. Valente – The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making (Feiwel and Friends, 2011)

Annonser

11 comments

  1. Palimpsest är en av mina absoluta favoritböcker och också den hittills bästa jag läst av Valente, men jag tyckte väldigt mycket om Fairyland också. Hon är mästerlig när det gäller språk och att skapa engagerande karaktärer.

  2. Visst är det så. Jag tyckte jättemycket om Fairyland, men den har ingen chans mot Palimpsest eftersom det är en mycket enklare sorts bok.

  3. Åh, jag måste läsa Palimpset, inser jag! The Girl var ju gullig och charmig men lite för mycket fairytale för mig. Palimpset låter ju hur fantastisk som helst! Mmm, trasiga karaktärer. :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s