Om sorg och förlust

Ingen skriver om sorg som Joan Didion.
Hennes fantastiska ”Ett år av magiskt tänkande” handlade om sorgen efter maken John, som gick bort helt plötsligt utan förvarning. En stark skildring om dödens obegriplighet och ogreppbarhet. Hennes senaste bok, ”Blå skymning” handlar om dottern Quintanas sjukdom och död. Och även i förlängningen om författarens egen dödlighet.

Jag brukar undvika böcker som baseras på sanna händelser eller som är uttalat självbiografiska. Autencitet har för mig inget att göra med om något är självupplevt eller ej, kanske snarare tvärtom. Men trots denna aversion mot det självbiografiska så kan jag inte låta bli att falla för Didions båda böcker om hennes livs stora sorger och förluster.
Kanske har det att göra med hur hon skriver? Personligt, men aldrig sentimentalt. Vackert, men aldrig smetigt. Med knivskarpa detaljer, men utan att fastna i allt för ingående beskrivningar.

Didions berättande rör sig i ”Blå skymning” i ständiga cirklar, precis som det gör i ”Ett år av magiskt tänkande”. Hon återkommer gång på gång till de där smärtpunkterna, de hon inte kan släppa. Det är ett grepp som i en mindre kompetent författare kanske hade blivit tjatigt, men som här fungerar mycket väl. Det knyter ihop berättelsen, förankrar den i den ständigt närvarande sorgen och i det vakuum som Didion hamnar i efter familjens död.
De avsnitt jag gillar allra mest i boken är de som handlar om Quintanas adoption. Om hur den gick till, hur de tänkte och kände. All tvivel kring hennes egen modersroll och alla funderingar över om Quintana fått det bättre i en annan familj.

”Blå skymning” är lika bra som allt annat jag har läst av Joan Didion. Hon är helt enkelt en väldigt bra författare och om ni inte har läst något av henn så borde ni verkligen göra det. Börja förslagsvis med ”Ett år av magiskt tänkande”.

Joan Didion – Blå skymning (Bokförlaget Atlas, 2012)

Annonser

3 comments

  1. Fantastisk bok. Har aldrig tidigare stött på en författare som skriver om sorg på ett sådant igenkännligt sätt, som beskriver alla de där fula och förvirrande tankarna som kan dyka upp. En bok som gör att man inte anser sig vara så galen som man först trodde.

    1. Jag håller med helt! Just att hon får vara lite självisk och missunnsam sin sorg, det känns väldigt äkta. Inte det minsta tillrättalagt.
      De här böckerna borde alla som har förlorat någon läsa tänker jag. Kanske inte just då, men sen, när man orkar ta till sig dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s