Månad: februari 2012

Swords and sorcery

Jag känner att jag har ganska svårt att ta till mig kurslitteraturen vi använder i Kreativt Skrivande III. Inte så konstigt kanske, om man ser till följande citat av Christopher Noël ur essäsamlingen ”Words Overflown by Stars”. För övrigt den enda text i samlingen som handlar om fantastik:

”My own skin crawls not with fright but with prospective boredom at the very mention of swords and sorcery, of anything medieval (knights, wizards etc.). And then there are fairies, dragons, witches, warlocks, vampires; even most ghosts leave me cold, and not in the good sense. Plus, we have the usual treatments of the future – ”Captain Russell entered the chamber and sat down across from The Ohm. ‘You think the Jarts will oppose us?'” – or airy New Age tales, with mist, rainbows, soft light, transcendence everywhere you look.”

Sen ägnar sig författaren åt Gabriel García Márquez och Kafka i 10 sidor eftersom han anser att det minsann är riktig fantastik. Inte så konstigt kanske, att jag och kurslitteraturen inte kommer överens.

Annonser

The return of Zelda

Zelda är tillbaka! Och då syftar jag inte på den extremt framgångsrika tv-spelsserien utan på Lina Neidestams feministiska seriekaraktär med samma namn.
I detta andra album flyttar Zelda till Skåne för att gå på konstskola. Här träffar hon nya vänner, trasslar in sig i nya kärleksrelationer och hittar nya patriarkala väderkvarnar att slåss mot. När hon tröttnar på konstskolelivet så åker hon till Asien för att hitta sig själv, men går snarare vilse bland sönderbrända turister och aspackade backpackers.

Det har gått några år sedan det första Zelda-albumet kom ut. Det märks, inte minst för att Lina Neidestam tecknar bättre än någonsin. Hon är bevisar också än en gång att hon är en av Sveriges roligaste serietecknare.
Det jag verkligen gillar med Zelda är att hon får vara besvärlig på ett befriande sätt. Hon är egoistisk, lat, svamlig, kåt, gnällig och totalt omöjlig att ha i möblerade rum. Men samtidigt är hon inte rädd för att säga sanningen, eller åtminstone den sanning hon just för tillfället tror på.

Den nya rumskompisen Ester är på många sätt Zeldas motsats. Hon är intellektuell, fokuserad och elegant och citerar Judith Butler istället för att skrika antipatriarkala slagord. Seriestripparna med henne och Zelda som Spara & Slösa hör till albumets absoluta höjdpunkter. Överlag är Ester och Zelda ett klockrent komiskt team, som när Ester lackar ur på Zeldas fixering vid Twilight (Och själv avslöjar sitt engagemang i bokserien). Det är minsann inte lätt att vara feminist och ständigt konsekvent – eller som i Zeldas fall, konsekvent över huvud taget.

”Zelda 2” är ett oerhört underhållande album. Inte minst för oss som också är feminister och som ibland känner sig lite väl träffade av Zeldas (eller Esters) eskapader.

Lina Neidestam – Zelda 2: Kampen fortsätter (Kartago, 2012)

Bokrean – hela listan

Jag har lagt märke till att intresset för bokrean varit ovanligt ljumt bland bokbloggarna i år. För några år sen skrevs det otaliga inlägg om rean och postades bilder på bokpaket och inköpslistor åt både höger och vänster. Jag kan förstå tröttheten på likriktat utbud och trötta klassikerpaket, samt det tråkiga i att helt nya bästsäljare från förra året redan hamnat i reabacken. Själv går jag inte runt och hoppas på att rean ska försvinna helt, men jag skulle inte ha något emot om den återgick till att handla mer om att sälja ut restlager och udda titlar och mindre om att vara ett jippo för kommersiell litteratur.

Anyways, i fredags fick jag hem de sista av de förhandsbeställda reaböckerna och kan således presentera hela listan:

Serier:
Grant Morrison m.fl – The Filth
Mike Mignola – Hellboy 9: The Wild Hunt
Paul Hornschemeier – Mother, Come Home
Todd Dezago m.fl – The Perhapanauts: First Blood
Rob Rger m.fl – Emily the Strange: Lost, Dark & Bored
Matthew Forsythe – Ojingogo

Pockets:
Sarah Hall – The Electric Michelangelo
Tim Etchells – The Broken World
Paul Auster – Leviathan
Walter M. Miller Jr – A Canticle for Leibowitz
Jim Butcher – Fool Moon
H.P Lovecraft – Anteckningsbok
Stacia Kane – Unholy Ghosts

I år satsade jag enbart på bokreashopping hos nätbokhandlarna, av såväl bekvämlighet som snålhet. Jag har aldrig gillat den panikartade stämning som bokrean orsakat i de fysiska butikerna, så är mycket nöjd med detta beslut.

En liten utvärdering:

Från Adlibris beställde jag 7 böcker, varav 2 försvann ur beställningen innan den packats. Priserna var genomgående låga och böckerna kom fram i tid.

Från cdon.com beställde jag 5 böcker och jag fick allt jag beställt. Priserna var något högre än hos de andra bokhandlarna (inga 19 kr-pockets tyvärr), men det fanns en hel del unika titlar i lager. Böckerna kom fram i tid.

Från Bokus beställde jag 5 böcker, varav 2 gick ur lager. Ett ganska stort bortfall. Priserna var mycket låga, men böckerna kom fram en dag efter de andra.

Jag måste nog säga att cdon.com avgick som vinnare när det gällde årets rea för mig. Mycket för att deras rea innehöll unika titlar (Hellboy!) och för att jag faktiskt fick alla böcker jag beställde. Att böckerna sen var lite dyrare än hos de andra bokhandlarna kan jag ta, det var ju fortfarande oerhört billigt.

Nu lovar jag att inte blogga mer om bokrean förrän nästa år. Om jag inte går förbi sf-bokhandelns rea i veckan förstås …

Apokalyps i Maine

Corpus Christi är en idyllisk liten småstad i Maine. Många av ortens invånare jobbar vid det stora sjukhuset och både arbetslöshet och kriminalitet är låg. Inte ens den miljökatastrof som drabbade grannstaden Bedford har påverkat staden särskilt mycket.
När lågstadieläraren Lois Larkin gör en skolresa till grannstaden så försvinner en av eleverna, en illa omtyckt mobbare. Det visar sig att pojken funnit en begravd ondska i Bedfords skogar, en smitta som förvandlar människor till blodtörstiga monster. Och när smittan börjar sprida sig till Corpus Christi är det redan för sent …

Det är helt omöjligt att läsa Sarah Langans ”The Missing” utan att komma att tänka på Stephen King. För det första utspelar sig romanen i en småstad i Kingens älskade Maine. För det andra för vi följa ett flertal sinsemellan väldigt olika personer i staden medan skräcken kryper allt närmare och ordningen smulas sönder. Tänk ”Salem’s Lot” eller ”Under the Dome”.
Men trots att parallellerna finns så betyder det inte att Langan är en helt osjälvständig King-epigon. För det första skriver hon mer kortfattat. ”The Missing” känns som en riktigt fullmatad apokalyps men klockar in på endast 400 sidor (vilket med King-mått mätt är väldigt lite). Hon har också ett fokus på komplexa kvinnoporträtt som jag gillar.

När det gäller skräckmomenten så blandar Langan in både lite zombieinslag, virusapokalyps och uråldrig övernaturlig ondska med lite hivemind-känsla. Jag tycker att det fungerar. Mycket av skräckkänslan ligger hos karaktärerna som får se sina vänner, sin familj och sina grannar långsamt förvandlas till monster som gör vad som helst för att så sig en tugga människokött. Ingen verkar överväga att försöka stoppa smittan, här handlar det bara om att överleva.

”The Missing” är egentligen en fristående uppföljare till ”The Keeper” som utspelar sig i Bedford. Jag gick direkt på denna andra bok, efter att ha läst om båda böckerna hos Martina, och tycker att det gick utmärkt att hoppa över den första delen.
Sarah Langan känns som en skräckförfattare att hålla ögonen på. Inte minst har jag blivit väldigt sugen på att läsa hennes haunted house-roman ”Audrey’s Door” från 2009.

Sarah Langan – The Missing (HarperCollins, 2007)

Ond bråd död

Att kalla ”Avaliable Dark” av Elizabeth Hand för en av årets mest efterlängtade böcker vore ingen överdrift. ”Generation Loss”, den första boken om den åldrande, alkoholiserade gamla punkaren och fotografen Cass Neary tog mig med storm när jag läste den förra hösten. När så rykten började gå i höstas om att en ny bok var på gång så blev det för mig början på en lång och otålig väntan.

Höga förväntningar kan ofta få en efterlängtad bok att kännas som en besvikelse. Det är svårt för de bästa av böcker att leva upp till hypen. Men jag måste säga att jag tycker att Elizabeth Hand lyckas med ”Available Dark”.
Med tanke på allt som hände i förra boken är det inte konstigt att Cass gör vad som helst för att få lämna landet. Och med ”vad som helst” menas att åka till Finland för att träffa en världsberömd fotograf och undersöka om några foton är autentiska. En till synes enkel och välbetald uppgift, förutom att fotona visar sig vara av mordpoffer precis efter att de dödats. När Cass reser vidare till Island så märker hon snart att hon blivit indragen i den nordiska black metal-scenens innersta kretsar. En minst sagt mörk och våldsam plats där till och med en överlevare som Cass får svårt att navigera.

Det märks att Hand verkligen gjort sin research när det gäller black metal. Hon har koll på alla stora namn och viktiga händelser, liksom platser och jargong. Det känns som ganska självklart att den självdestruktiva Cass dras till den scenen (även om hon inte direkt verkar uppskatta musiken i sig).
Jag vet att Bokbabbel klagade på en del sakfel som smugit sig in i boken. Själv störde jag mig inte så mycket på det, faktiskt. Jag ser miljöerna som Hands tolkning av existerande platser, inte som en perfekt avbild av dem. Därför kan jag också acceptera de något märkliga nordiska namnen (isländskan Brynja och svenskan Dagny, till exempel), även om jag inte tycker att de är klockrena. Att Cass inte är den mest pålitliga av berättare hör lite till saken, jag tänker mig att hon tummar en hel del på sanningen när det gäller såna saker.

En sak som gjorde mig lite fundersam var hur stort fokus som ligger på asatro och odinism. Jag vet att många amerikanska författare är fascinerade av vår gamla nordiska kultur och religion (se bara på Neil Gaimans Amerikanska Gudar eller Marvels omtolkningar av Asgård och asagudarna). Men det känns som att Hand kanske inte riktigt har greppat kopplingarna mellan asatro och högerextremism i Norden och hur black metal-band med vikingainfluenser kopplas samman med nynazism. För en ej insatt amerikan kan asatro kanske förknippas med ett slags mörkare new age-sökande, en återgång till en mer ursprunglig och primitiv religion. Men för mig som svensk så skulle jag inte tolka en person fulltatuerad med vikingasymboler som asatroende utan främst som nynazist. Asatron har i det sekulariserade Norden inte så stort samband med religion, men desto mer med politik. Det blir lite märkligt att läsa ”Available Dark” utan att detta samband ens märks, eller problematiseras. Särskilt med tanke på att andra politiska dimensioner – som den ekonomiska situationen på Island – tas upp.

Nu när jag fått mina få invändningar ut vägen så kan jag konstatera att ”Avilable Dark” ändå är en lysande roman. Mörk, förvriden, full av helvetiska miljöer och trasiga människor. Nästa Cass Neary-bok ska utspela sig i London och jag antar att jag inte är den enda som redan har börjat se fram emot det med nästan fånigt stor iver.

Elizabeth Hand – Available Dark (Minotaur books, 2012)

Nästan hela fångsten

Idag fick jag hem nästan alla böcker i min ganska sansade bokreabeställning. Eller hem och hem, jag fick med insats för livet gå över regnblöt blankis för att få med mig böckerna från uthämtningsstället. Jag väntar fortfarande på två böcker (ett seriealbum, en till engelsk pocket), men sen får det vara nog med reashopping för min del.

En hög seriealbum, en hög engelska pockets och en mycket nyfiken katt.

Serier:
Grant Morrison m.fl – The Filth
Mike Mignola – Hellboy 9: The Wild Hunt
Paul Hornschemeier – Mother, Come Home
Todd Dezago m.fl – The Perhapanauts: First Blood
Pockets:
Sarah Hall – The Electric Michelangelo
Tim Etchells – The Broken World
Paul Auster – Leviathan
Walter M. Miller Jr – A Canticle for Leibowitz
Jim Butcher – Fool Moon
H.P Lovecraft – Anteckningsbok

Hur har det gått för er med bokrehandlandet? Har ni gjort några stora fynd eller har ni bojkottat rean helt i år? Eller har ni, som jag, helt struntat i trista högar med billig bokreautgåvor och istället satsat på era favoritgenrer?

Elitistmörkerklubben: 2 X Valente

Jag har insett att jag ännu inte har skrivit om de senaste böckerna vi har läst i Elitistmörkerklubben. Kanske för att jag fortfarande är lite sur på mitt immunförsvar som tyckte att det passade bättre med förkylning och feber än med vindrickande och nördigt bokprat. Boken vi alla läste var den med världens ungefär längsta titel; Catherynne M. Valentes ”The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making”. Jag passade på att också läsa ”Palimpsest” av samma författare, eftersom jag länge varit nyfiken på den.

I ”Palimpsest” får vi lära känna fyra sinsemellan väldigt olika människor som binds samman då de alla hamnar i den mystiska staden Palimpsest samtidigt. Den unga japanska trainspottern Sei som älskar Sinkansen, kärlekstörstande biodlaren November, låssmeden Oleg som inte kan släppa sin döda syster och bokbindaren Ludovico. Det enda sättet att komma till staden är att ha sex med någon som redan har varit där. Något som kastar flera av besökarna in i en desperat jakt efter någon, vem som helst, som kan ge dem tillträde till staden igen.

”Palimpsest” handlar mycket om besatthet och om drömmar. Om hur det kanske inte alltid är särskilt nyttigt för oss att få våra drömmar uppfyllda, men hur det är omöjligt att sluta längta när vi väl vet vad vi vill ha. Det är en sorglig, solkig och andlöst vacker roman om att hitta sin plats i livet. Och om vad de olika karaktärerna vi får följa är beredda att ge upp för att få stanna där för alltid (för flera av dem är svaret: allt).

Cat Valente har ett språk som är myllrande, fantasifullt och oerhört vackert. Det märks att hon har en bakgrund som poet, hon har ett öga för formuleringar och metaforer som jag är väldigt förtjust i. Detaljrikedomen är närmaste Miévillesk, men jag måste säga att jag nog föredrar Valentes lite mer tyglade språk. I alla fall det jag hittills har hunnit läsa.

Jag gillar att i princip alla karaktärer som figurerar i ”Palimpsest” är så trasiga. Så ofullkomliga. Inte konstigt att de gör vad som helst för att få lämna den vanliga världen. En av mina favoritkaraktärer i boken är Hester, som motvilligt hjälper Oleg när hon märker hur desperat han är att ta sig tillbaka till Palimpsest. Hester, som egentligen hade bestämt sig för att aldrig mer ligga med någon och döma denna till ett halvt liv. Hon är Palimpsests svarta baksida, en representant för alla de som fått sina liv förstörda av stadens obevekliga lockelse även om de faktiskt vänt ryggen åt besattheten.

Catherynne M. Valente – Palimpsest (Bantam spectra, 2009)

”The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of her Own Making” är en bok som nämns flera gånger i ”Palimpsest”. Det är November som hänvisar till boken som hennes stora barndomsfavorit, en inspirationskälla som hon fortsätter att hämta kraft ur även i vuxen ålder.
”The Girl Who…” är en saga om en en orädd och äventyrslysten ung flicka som blir bortförd till Fairyland av en grön vind. Ett land som visar sig vara ganska farligt för små flickor, även om de skaffar sig flera vänner på vägen. Som exempelvis en wyvern, en marid, en pooka, en svävande lykta och ett flygande kattdjur eller två.

Jag måste erkänna att det kanske inte var helt rättvist mot The Girl Who…” att läsa boken så snart efter att jag hade läst ”Palimpsest”. För även om jag tycker att sagan är både underhållande och spännande så står den sig ganska slätt i jämförelse med Valentes roman. Den saknar helt enkelt svärta, även om den är långt ifrån så glättig och gullig som vissa medlemmar av Elitistmörkerklubben misstänkte när vi valde bok.

Kanske är det sagoformatet som jag inte riktigt kommer överens med. jag känner lite samma sak som jag gjorde inför Neil Gaimans ”Stardust”; en underhållande läsning för stunden, men jag saknar komplexiteten som författarens romaner innehåller. Sagoformatet blir lite för enkelt för mig, lite för förutsägbart, lite för whimsical. Med det sagt så är ”The Girl Who…” absolut ingen dålig bok. Den är rolig och innehåller många intressanta karaktärer. Men om du är nyfiken på Valente så borde du satsa på ”Palimpsest” istället, som jag tycker ger en bättre bild av både hennes fantastiska språk och känsla för karaktärer och miljöer.

Catherynne M. Valente – The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making (Feiwel and Friends, 2011)

Äntligen Available Dark!

Äntligen har även jag fått hem Elizabeth Hands ”Available Dark”! (som synes fotad med nyvaken och lite förbannad katt i available dark, typ)

Ikväll ska alltså även jag få läsa om Cass Nearys äventyr i Nordens Black Metal-kretsar, precis som de andra coola bloggarna. Fast först ska jag fira 1½-årig bröllopsdag med vin och lyxsushi.
En perfekt tisdagskväll med andra ord!

En förolämpning av fansen

Det är sällan jag läser böcker som är så usla att jag blir förbannad. Kanske för att jag är ganska säker på min egen smak, kanske för att jag undviker sånt jag tror att jag kommer att ogilla. Men oavsett orsak så träffar jag då och då på en bok som är så vedervärdig att jag känner att det är min plikt att varna allmänheten för den. ”The Sookie Stackhouse Companion” av Charlaine Harris hör till denna kategori.

Den här boken utlovar, förutom en novell featuring Sookie, mängder av exklusivt material. Intervjuer, kartor och en närmare titt på Harris övernaturliga varelser. Synd bara då att allt material i boken förutom novellen är totalt skräp.

En hel sektion av boken går åt till att återberätta de Sookie-böcker som har gått ut och kalla det ”timelines”. Och det är inte ens Charlaine Harris som gör det, utan någon som heter Victoria Koski. När jag kom till denna del av boken blev jag ganska konfunderad. För vem är den här boken egentligen tänkt? Alla som gillar Sookie har ju redan läst alla böckerna om henne och torde vara helt ointresserade av en tråkig sammanfattning. De läsare som möjligtvis har några böcker kvar i bokserien vill väl inte heller läsa sammanfattningen innan de läser själva böckerna i sig? Och de som aldrig läst en Sookie-bok skulle väl för det första inte köpa den här boken och för det andra inte vilja bli tokspoilade?

Ett annat inslag i boken som jag ställer mig helt frågande inför är de s.k ”hemliga” konversationerna mellan Eric och Bill. Återigen består materialet av upprepningar av saker som hänt i bokserien (och som där beskrivs på ett mycket bättre sätt än de här platta och ganska pinsamma dialogerna).
När jag kom till den sektion som innehåller ”Bon temps-inspirerade” recept så övergick jag från att vara konfunderad till att bli heligt förbannad. Jag tycker att själv att Sookie-böckerna är underhållande, men är inget stort fan. Hade jag varit det hade jag känt mig förolämpad. För det Charlaine Harris har gjort (eller snarare inte gjort, utan bara satt sitt namn på) med ”The Sookie Stackhouse Companion” är att spotta sina fans i ansiktet. Det här får mig att undra lite över Charlaine Harris omdöme. En författare som ger ut flera böcker om året borde väl ha tillräckligt med pengar för att slippa ta till den här typen av billiga tricks för att fylla på plånboken?

”The Sookie Stackhouse Companion” är inte bara en usel bok, den är närmast ett skämt. En över 400 sidor lång förolämpning av Sookies trogna fans. Jag skulle inte rekommendera någon att läsa den här boken utom möjligtvis i avskräckande syfte i stil med: ”Hur du gör för att framstå som en riktigt girig och samvetslös författare”.

Charlaine Harris m.fl – The Sookie Stackhouse Companion (Ace Books, 2011)

I am become death


(Foto: Angelica Norgren)

Igår kväll var Death of the Endless och Rorschach från the Watchmen på fest hos Hamlet, Eric Northman och den röda drottningen från Underlandet. Tillsammans med bland andra V (for Vendetta), Herr Tumnus, Peter Parker, Arthur Dent, Kapten Haddock, Carrie, Hercule Poirot och Deaths lillasyster Delirium. Maskerad med tema litterära karaktärer med andra ord, vilket var precis lika roligt som det låter. Om inte roligare.
Hur har er helg varit?