Månad: januari 2012

Ens egen vikt i böcker

Vissa saker kan få en att ifrågasätta det där lätt maniska samlandet av böcker som en håller på med. Som att tvingas flytta flera bokhyllor för att fast bredbandsnät ska installeras. Särskilt då bokhyllorna som flyttas innehåller de i särklass tyngsta böckerna i hemmet; fantasytegelstenarna, facklitteraturen, seriealbumen och makens alla svintunga och glansiga kokböcker.

Inte för att det här får mig att börja tänka i så hemska banor som köpstopp. Men lite börjar jag fundera över hur många kilo böcker det egentligen ryms i bokhyllorna och hur många kilo böcker jag köper per år.
Att köpa sin egen kroppsvikt i böcker under ett år borde väl vara helt normalt beteende, eller?

Annonser

Synopsis

Man skulle kunna tro att det vore den enklaste sak i världen att skriva (ett väldigt koncist) synopsis över en roman man redan har påbörjat. Det är det inte. Verkligen, verkligen inte.
Under vårens kurs i Kreativt skrivande III är tanken att vi ska jobba med längre skrivprojekt. Vilket för min del innebär att jag har tänkt fortsätta med mitt redan påbörjade NaNoWriMo-projekt och se om jag kan få det att fungera. Så nu sitter jag här en lördagseftermiddag och sliter mitt hår över att jag tänkt ut en så komplicerad historia istället för att göra mig i ordning inför kvällens festligheter.
Detta med att skriva, alltså. Ingen dans på rosor.

Vad gör ni i helgen?

Blodsprängt

Raylene är inte bara vampyr, hon är också en av världens mest eftersökta (och skickliga) tjuvar under täcknamnet Cheshire Red. Vanligtvis stjäl hon allt från dyra tavlor till pinsamma sexvideoband, men när hon blir anlitad av en annan vampyr för att leta upp några hemliga militära dokument så blir hennes liv plötsligt väldigt komplicerat. Inte nog med att Raylene tvingas fly staden, hon blir också jagad av en hel bataljon Men in Black. Raylene tvingas kämpa för sitt liv, eller vad man nu ska kalla hennes existens, för att ta reda på vem som ligger bakom den konspiration hon hamnat mitt i.

Jag hittade Cherie Priests ”Bloodshot” för några få euro på American Book Center i Amsterdam i somras. Om det inte vore för att jag länge varit sugen på Priests Clockwork Century-trilogi och författaren i allmänhet så hade jag aldrig köpt boken. För det första ser omslaget ut som en ganska ostig paranormal romance-bok. För det andra är varken titeln eller baksidestexten särskilt lockande.
Men ”Bloodshot” är mer än den standardmässiga paranormal romance-action jag hade befarat. För den första innehåller den knappt någon romance alls (vilket är en välkommen omväxling när det gäller genren). För det andra skriver Priest både underhållande och spännande.

Jag gillar Raylene. Hon är försiktig och ganska neurotisk, vilket är skälet till att hon har överlevt så länge som vampyr. Hon drar sig dessutom inte för att ta en slurk blod när nöden kräver det (en välkommen omväxling till humanvampyrernas ”vegetariska” diet). Storyn med militära konspirationer är kanske inte helt originell, men vampyrvinklingen gör att det ändå fungerar. Att Priest sedan stoppar in lite otippade karaktärer, som en kubansk ex-militär-transa och en uppkäftig hemlös tonårskille, är ett klart plus i kanten.

”Bloodshot” är ingen oförglömlig roman, men klart godkänd underhållning för oss som gillar vampyrer men är lite trötta på de eviga vampyrromanserna och emoangstandet bland humanvampyrerna.

Cherie Priest -Bloodshot (Bantam Spectra, 2011)

Apropå Lovecraft

Apropå mitt inlägg om Lovecraft härom dagen, ni har väl inte missat att biblioteken i Kulturhuset i Stockholm hyllar denna författare sista veckan i mars? Det är Serieteket, biblioteket Plattan och Bibliotek Film & Musik som ämnar bjuda in till bl.a. litteratursamtal, uppläsningar och filmvisningar. Det här bör ingen skräckälskare missa!

Tyvärr har jag själv både en salstenta och en inlämningsuppgiftsdeadline just den veckan, men håller tummarna för att även helgen kommer att vara fullproppad med lovecraftianska aktiviteter. När det fullständiga programmet annonseras så kommer jag garanterat boka in så mycket jag kan.

En liten smula förutsägbar

Dawn Frenchs debutroman ”En liten smula underbar” handlar om familjen Battle. Eller i alla fall om tre fjärdedelar av familjen, då fadern innehar en väldigt liten biroll i denna familj. Mamma Mo är en psykolog som tappat tron på sig själv, dottern Dora kämpar med både skolan, vänskapen och kärleken och sonen Peter vill helst kallas Oscar då han är övertygad om att han är Oscar Wilde reinkarnerad. Dessa tre berättarröster turas om att berätta sina synnerligen subjektiva versioner av vad som händer i familjen.

Jag gillar French som komiker (i alla fall i kombination med Jannifer Saunders, solo tycker jag att hon är lite mindre vass), men om hennes storhet som författare är jag inte övertygad.
”En liten smula underbar” är en hyfsat underhållande historia om en ganska vanlig familj som går igenom några kriser, som huvudsakligen består av att dottern Dora är naiv, impulsiv och ganska så skitjobbig. Förmodligen är tanken att man någonstans ska sympatisera med Dora, men jag tröttnar på henne redan efter det första kapitel där hon får ordet. Hon känns mest banal. Som en parodi på en dum tonårstjej, helt utan djup.
Tur att Peter/Oscar finns där som ett dekadent och volangförsett ljus i mörkret. Hans kapitel gillar jag skarpt. Jag menar, vem skulle kunna motstå en lillgammal, pretentiös och totalt narcisstistisk tonårskille som klär sig i volangblus och som helst av allt önskar sig en vacker rökrock? Just Oscars totala brist på självinsikt är vad som gör hans kapitel så fantastiska. Han påminner en smula om Sue Townsends Adrian Mole, men även om Inger Edelfeldts Georg Daniel Bratt i ”Breven till nattens drottning”.
Om Oscar fått berätta hela historien så tror jag att jag hade gillat den här romanen bra mycket mera.

Mitt största problem med ”en liten smula underbar” är dels att historien är så väldigt förutsägbar och dels att den ibland brister i trovärdighet. Direkt när en viss karaktär introducerades anade jag hur det hela skulle sluta, och blev mest otålig när ingen av de andra romankaraktärerna verkade inse detta.
Att Facebook har en så stor roll i boken är problematiskt. Mycket för att det verkar som att Dawn French själv aldrig varit i närheten av ett Fejan-konto och mest har gissat vilt hur det fungerar. Som att Dora mejlar alla sina vänner separat för att bjuda in till en fest istället för att göra ett event. Eller som att personer finns på FB med alias istället för riktiga namn. Det hade varit bättre om French skrivit att Dora hängt på någon hittepå-community som hon hade kunnat skräddarsy efter bokens handling istället för att försöka skriva om det existerande Facebook och misslyckas totalt. Det gör bara att trovärdigheten brister.

”En liten smula underbar” är inte dåligt skriven. French kan kombinera humor och allvar på ett bra sätt. Om man inte är den som stör sig på en förutsägbar historia så är det här en ganska underhållande läsning av det mer bagatellartade slaget.

Dawn French – En liten smula underbar (Printz Publishing, 2011)

Gotisk höst: Det omänskligas fasa

Jag har skrivit en hel del om monster i Gotisk Höst-temat. Både Frankensteins monster och Kingens Carrie handlar ju mycket om monstret inom oss, om det mänskliga monstret. Vilket är ett vanligt tema inom gotisk litteratur, men inte det enda sättet att närma sig monsterbegreppet.

I H.P. Lovecrafts litterära värld finns det knappast några mänskliga egenskaper hos monstren. Tvärtom är hans böcker befolkade av uråldriga och mystiska varelser som härstammar från andra dimensioner. Om det mänskliga monstret bygger på igenkänning och en förvridning av mänskliga egenskaper, så bygger Lovecrafts monstruösa varelser på motsatsen; de är skrämmande för att de är främmande. Så främmande att det mänskliga sinnet inte förmår uppfatta och förstå dem utan att gå i bitar.

Den mest kända av Lovecrafts alla varelser är Cthulhu, en tentakelförsedd gigantisk varelse som ligger i dvala på havsbottnen och som en dag kommer att vakna. Han förekommer första gången i novellen ”The Call of Cthulhu”, men nämns även i många andra av Lovecrafts texter som exempelvis ”At the Mountains of Madness” och ”The Dunwich Horror”. Cthulhu har även gett namn åt den mytologi som Lovecraft skapade tillsammans med sina lärljungar, the Cthulhu mythos.

Lovecraft har ofta beskyllts för att vara en dålig författare. Det är inte förrän på senare år som hans böcker nått (en något omdebatterad) klassikerstatus.
En sak som är säker är att Lovecraft inte är något för den som ogillar adjektivtäta beskrivningar, då dessa utgör huvuddelen av hans texter. Själv har jag alltid tänkt att detta överflöd av adjektiv, denna veritabla flod av detaljerade beskrivningar, går hand i hand med de lovecraftianska monstrens obeskrivbarhet. Det är ett famlande efter ord som försöker återställa tingens ordning, mota bort den existensiella ångesten, genom att beskriva något som inte går att beskriva. En språklig vansinneskamp, om man så vill.

Lovecrafts monster är inte onda. Inte i vanlig mening. De vill inte förgöra mänskligheten utifrån någon diabolisk plan, de bryr sig lika lite om oss som vi skulle bry oss om någon obetydlig insekt. Vi är ingenting för dem.
Vilket är exakt varför Lovecrafts texter är så skrämmande; i dem framstår mänskligheten som en mycket obetydlig liten parantes i ett enormt hav av okänt kaos. Inte konstigt att de som får en glimt av detta kaos blir galna, då de tvingas ifrågasätta hela sin begreppsvärld.

H. P. Lovecraft – The Call of Cthulhu and Other Stories (Penguin Clasics, 2002)

Ja och nej

Ord och inga visor-Jessica har skrivit ett inlägg om baksidestexter, vad som lockar och vad som avskräcker. Egentligen hade jag tänkt leta upp autentiska exempel, men insåg raskt att det skulle ta evigheter att hitta exempel (speciellt på avskräckande formuleringar, eftersom jag inte har såna böcker liggande hemma).

Yes please
mörker
dystopisk samhällsvision
vampyrer och monster
viktorianska London
postapokalyptisk värld
urban fantasy
steampunk
poetiskt språk
prestigefull internatskola/universitet
klaustrofobisk skräck
avskalat språk
storstad (verklig eller fiktiv)
melankolisk och sagoliknande
antihjälte
en mörk och blodig historia

No never
en mustig skröna
baserat på en sann historia
feel good
livspussel
humoristiskt skrivet
mysigt
grå vardag i svensk småstad
spännande deckare
historiskt romantiskt drama om förbjuden kärlek
chick litt
dråpligt
ger svar på livets stora gåtor

Vad blir ni lockade respektive avskräckta av?

Stormy weather

Efter att Elsas far dör i en tornado så vänds hela hennes liv upp och ner. Hon lämnar pojkvännen, jobbet och lägenheten i New York och reser till det avlägsna lilla Thunderstown. En plats där väder är mer än något man pratar om på fikarasten och där sagor blir till verklighet, men också en plats där fördomar och inskränkthet drabbar de som inte passar in. Något Elsa märker när hon lär känna Finn, en ung man som bor ensam utanför staden och som bär på en stor hemlighet; att han bär en storm inom sig.

”The Man who Rained” är Ali Shaws andra roman. Den delar många likheter med debuten ”The Girls with Glass Feet”; bägge böckerna är sagoliknande, drömska och ganska melankoliska kärleksromaner med fantastikinslag. Tyvärr tycker jag att de bägge romanerna delar lite väl många likheter. Den mystiska lilla staden med sina magiska omgivningar och den från början dödsdömda kärlekshistorien – har inte Ali Shaw redan skrivit om det här? Och gjorde han det inte lite bättre i ”The Girl with Glass Feet”?

Jag gillar hur Shaw skriver om besatthet. Både Elsas far och Elsa själv är så djupt fascinerade av väder – helst extremt sådant – att det gränsar till religion. Det ligger något både storslaget och djupt tragiskt över faderns karaktär, och de delar av romanen som handlar om honom hör till de allra bästa.
Jag blir påmind om hur Cat Valente skriver om besatthet i ”Palimpsest” (en fantastisk roman som jag ska blogga om så snart Elitistmörkerklubben har träffats och pratat om hennes böcker), hur den kan slita sönder en människas liv till spillror om man är oförsiktig.

Mitt största problem med ”The Man who Rained” är nog att det är lite för gulligt för min smak. För lite svärta – och smärta. Inte för att historien är solskenslycklig rakt igenom, här finns en hel del mörka stråk. Men kanske inte tillräckligt många för att överväga förekomsten av solstrålar som förvandlas till kanariefåglar. Antropomorft väder i all ära, men jag har inte så mycket till övers för de quirky fantastikinslag som Shaw verkar vara så förtjust i; solskenskanariefåglar och miniatyrkossor med vingar.

”The Man who Rained” är ingen dålig bok, men den känns tyvärr lite förutsägbar. Något som känns lite oroväckande med tanke på att det bara är en andra bok. Förhoppningsvis hittar Shaw på något helt nytt – och långt mindre gulligt – i sin nästa roman.

Ali Shaw – The Man Who Rained (Atlantic books, 2012)

Dark and deep and secret as a forest

”She often felt that she chased the ideal cup of coffee in her mind from table to table, the rich, thick, creamy coffee, spicy, bittersweet, that betrayed no hint of thinness or chemical flavoring, nothing less than total, fathomless devotion to the state of being itself. Every morning she pulled a delicate cup from its brass hook and filled it, hoping that it would be dark and deep and secret as a forest, and each morning it cooled too fast, had too much milk, stained the cup, made her nervous.”
ur Catherynne M. Valentes ”Palimpsest”

November har ungefär samma inställning till kaffe som jag själv har. Jag gillar kaffe, men jag blir nästan alltid lite besviken när jag väl dricker det. Som att tanken på kaffet är godare än själva kaffet i sig.
Jag antar att det är därför jag är en notorisk tedrickare som börjar dagen med en kopp Earl Grey istället för att söka efter den där ogripbara koppen med det perfekta kaffet.

I halvvampyrers sällskap

I Sofie Trinh Johanssons ”Halvblod” får vi lära känna Aveline, en ganska ensam tjugotvååring som lever ett skyddat liv i en sömnig semesterort tillsammans med sina föräldrar. Hon lider av en hjärtsjukdom som tvingar henne till ett liv i stillhet, tillsammans med sina älskade böcker. Plötsligt rasar hela hennes liv samman när hon får reda på att hon är en halvvampyr, ett halvblod, och att detta innebär livsfara för henne själv och alla omkring henne. Aveline tvingas fly för sitt liv – bokstavligt talat. En flykt som får henne att upptäcka nya och inte alltid särskilt trevliga sidor både hos sig själv och vampyren Billy som svurit att skydda henne.

Något jag verkligen uppskattade med ”Halvblod” är den genomarbetade vampyrmytologin. Vi får veta en hel del om vampyrernas förmågor, hur de organiserar sig och vad de har för regler – utan att precis varje detalj förklaras. Det märks att Sofie Trinh Johansson kan det här med vampyrer för hon lyckas skapa en komplex mytologi som både flirtar en aning med genrekonventionerna och samtidigt känns hyfsat originell.

Att Aveline är ett halvblod gör henne till något av ett wild card, eftersom det finns så få av hennes sort. Ingen vet vad hon egentligen har för krafter eller vad hon är kapabel till – inte ens hon själv. Upptäckandet av hennes dolda krafter är något av det jag gillar bäst i romanen, det är lite som en utvecklingsroman i vampyrform.
I början av boken irriterade jag mig på att Aveline var så barnslig, mer som en trulig tonåring än en ung kvinna. Vilket i och för sig är rätt trovärdigt, med tanke på att hon levt ett så skyddat liv att hon aldrig riktigt blivit vuxen. Hennes nya liv tvingar henne dock att snabbt bli vuxen, eller åtminstone tuffa till sig rejält.

Kärlekshistorien i ”Halvblod” är av ganska konventionellt snitt (åtminstone i denna första bok). Den stilige, farliga vampyren Billy och den oerfarna, extremt vackra Aveline – att de två dras till varandra är ingen överraskning direkt. Trots att det dröjer bra länge innan de själva inser saken. Det finns dock en tredje part i kärlekshistorien (som jag inte tänker beskriva närmare än så av spoilerskäl) som gjorde det hela lite mindre konventionellt. En ganska rolig part, i sin uppriktiga fånighet.
Jag är inte särskilt förtjust i det ständiga tjatandet om de olika karaktärernas spektakulära skönhet. Mycket för att det är så otroligt många fantastiska skönheter (alla vampyrer, till att börja med), men också för att jag i allmänhet bryr mig ganska lite om karaktärers utseende. Men jag antar att det är något som tyvärr hör till vampyrgenrens konventioner, i alla fall de delar som är lite mer åt paranormal romance-hållet.

”Halvblod” är den första delen i en planerad trilogi om halvvampyren Aveline. Den innehåller en del smärre korrfel, speciellt i början, och vissa märkliga detaljer (som u-båten, som fick mig att nästan säga ”WTF?” högt för mig själv), men är annars både genomarbetad och spännande. Som vampyrfantast kan jag inte annat än att glädjas åt att vi fått en ny svensk vampyrboksförfattare att räkna med.

Sofie Trinh Johansson – Halvblod (Mörkersdottir, 2011)