Gotisk höst: Frankenstein

Vad vore väl ett gotiskt bloggtema utan ”Frankenstein”? Mary Shelleys skräckhistoria från 1818 är en av de allra mest kända gotiska romanerna och brukar dessutom räknas som en av föregångarna inom science fiction. Frankensteins monster har fått symbolisera Monstret i mängder av sammanhang och har blivit en populärkulturell ikon av gigantiska mått.

Victor Frankenstein är en ung man som reser till universitetet i Ingolstadt för att studera till läkare. Väl på plats blir an uppslukad av tanken på att skapa liv och börjar experimentera med elektricitet och döda kroppar. När Frankenstein slutligen lyckas med sitt experiment så känner han stark avsky inför sin skapelse, som han genast avvisar. Monstret lyckas fly och så småningom ta sig till Frankensteins hemort där han äntligen får konfrontera sin skapare.

Det finns ett otal filmatiseringar av ”Frankenstein” – och minst lika många parodier. Filmversionen av monstret skiljer sig i allmänhet mycket från Shelleys original, och framstår ofta som en mycket enkel varelse som varken är kapabel att tala eller förstå mänskligt beteende. Visst har originalmonstret ett skrämmande utseende, men det är långt ifrån den klumpiga och storväxta utseende (med eller utan halsskruvar) som tillhör filmkonventionen:
”His limbs were in proportion, and I had selected his features as beautiful. Beautiful! – Great God! His yellow skin scarcely covered the work of muscles and arteries beneath; his hair was of a lustrous black, and flowing; his teeth of a pearly whiteness; but these luxuriances only formed a more horrid contrast with his watery eyes, that seemed almost of the same colous as the dun white sockets in which they were set, his shrivelled complexion and straight black lips.”

Shelleys monster är inte bara intelligent, han är dessutom mycket vältalig. Den del av boken där monstret berättar för Frankenstein om hans erfarenheter och hans ensamhet hör till romanens allra starkaste. Precis som Carrie är inte monstret född ond, utan det är mänsklighetens avvisande som driver honom till mord. Hur mycket han än anstränger sig så kan inte människorna se bortom hans monstruösa utsida.
Monstret är uppbyggt av kontraster: hans obehagliga utsida och hans intelligenta och djupt mänskliga insida, hans status som både levande och död (eller snarare som ett slags odöd, en pånyttfödd varelse tillverkad av mänskliga kvarlevor). Mycket av det obehag som monstret väcker beror på att han just är så mänsklig. Inte bara för att han är tillverkad av likdelar, utan också för att hans hela existens är ett resultat av mänsklig ambition och hybris.

”Frankenstein” är en roman som handlar lika mycket om monstrets ensamhet som om vetenskapsmannen som leker gud. Namnet Prometheus i romanens undertitel ”The Modern Prometheus” syftar på den titan som stal elden från Zeus och gav den till människorna. Med detta syftas det på att det finns kunskap som mänskligheten inte är redo för, inte kan hantera. Som att skapa liv.
Temat med vetenskapsmannen som går för långt i sin strävan efter att finna nya svar – for science! – har blivit oerhört vanligt i film, spel, tv-serier och litteratur. Etiskt känsliga vetenskapliga områden som kloning, har blivit ett mycket vanligt inslag i dagens populärkultur. Tänk Jurassic Park, Bioshock, Battlestar Galactica, många zombiehistorier, samt ungefär alla onda superskurkar ever. Populärkulturen svämmar över av moderna Prometheus-karaktärer, eller snarare Frankenstein-diton. I vetenskapens namn fortsätter monstren att tillverkas, förutbestämda att vända sig mot sina skapare.

Mary Shelley – Frankenstein (Penguin classics, 2002)

14 kommentarer

  1. Jag måste läsa den här (liksom Dracula)!

    Gott Nytt År och tack för ett intressant bloggår! :D

  2. Jag tänkte på samma som du angående monster när jag såg King Kong inatt. Han vill ju också på något sätt väl fastän alla utom tjejen vill ha ihjäl honom. Och det är det som gör monsterberättelser så mänskliga och gripande. Alla vill vara med, oavsett hur ful och frånstötande man är. Min första insikt om det här var när jag som liten fjortis läste Väktare av Koontz och när den monstruösa hunden (eller vad det var, minns inte exakt) bad om att bli dödad. Ungefär som låt mig slippa lida.

    1. King Kong är verkligen besläktad med Frankensteins monster på många sätt. Och jag håller helt med om att det är en del om vad som gör monsterberättelser så gripande, längtan efter att få vara inkluderad och accepterad som finns hos alla människor (och människoliknande varelser).

  3. Jag tror att alla fulsnygga karlar jag dyrkat genom åren (fotnot: Kristoffer är inte en av dem, han blev undantaget som fick mig fast :)) har dyrkats delvis på grund av Frakenstein. När mina vänner mumlat nåt om ”men SER du hur ful karln är?” så har jag lett lyckligt över underbett och gropiga kinder, för högst därupe i ansiktet fanns ett par frankensteinsnälla ögon. Typ.

    Koontz serie (även om den är väldigt upp och ner i kvalitet) befäster kärleken. Man vill krama Decaulion. Eller åtminstone få vara hans bästis.

  4. Älskar den här boken! Älskade även filmen från 1931 som man såg som liten. Tror det snart är dags för både omläsning och omtittning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s