Viktorianska varulvar & vampyrer

Alexia Tarabotti är född utan själ. Åtminstone är det så det kallas, hennes förmåga att kunna nollställa deras egna krafter. Hon är dessutom både ogift och obekväm, ett ständigt problem för sin socialt ängliga familj. När Alexia råkar ta död på en vampyr som attackerar henne så hamnar hon mitt i en utredning ledd av den aggressive och stilige lord Maccon. Alexias liv är i fara, men det verkar som att faran är större än någon hade kunnat tro.

Gail Carrigers ”Soulless” är en steampunkig, viktoriansk urban fantasy som doftar både Jane Austen och Charlaine Harris. I Alexia Tarabottis sällskap har man som läsare inte tråkigt en sekund, även om det ibland kan slå över och bli lite fånigt. Fast jag tycker att Carriger håller sig borta från skämskuddeträsket, mycket genom sitt torra och humoristiska språk. Hon har en välbehövlig distans till sin egen text, en distans som gör det lättare för läsaren att följa med i svängarna.

Alexia själv är uppfriskande framfusig och envis. Jag brukar vanligtvis ha svårt för karaktärer som går runt och klankar ner på sitt utseende precis hela tiden, men i det här fallet så fungerar det. Dels för att utseendet för en välbeställd kvinna under denna tidsperiod var så otroligt viktigt (då det avgjorde hennes chanser för äktenskap), men också för att det i Carrigers London är vampyrerna som satt skönhetsidealen. Följaktligen anses Alexia vara ful då hon inte är blek som ett lik, eller ja, en vampyr då. Jag uppskattar dessutom att Alexia är en mycket självständig och stark kvinna fullt kapabel att klara sig själv, så länge hon har med sig sitt parasoll som tillhygge.

Storymässigt så tycker jag att ”Soulless” fungerar bra. Det är en lagom balans av action, tedrickande och Alexias uppenbara problem med sociala konventioner och sin ganska förskräckliga familj. Möjligtvis höjdes det något ögonbryn eller två när det kom till kärleksförvecklingarna, då de kändes väldigt avancerade med tanke på tidsperioden. Mer Sookie Stackhouse än Jane Eyre, om man säger så. Men kanske har jag blivit härdad efter att ha läst lite för många vampyrromaner, för jag kände inte behovet av någon skämskudde här heller.

”Soulless” är kanske ingen oförglömlig roman, men det är en riktigt underhållande bok. Perfekt för den som gillar Patricia Briggs Mercy Thompson-böcker, tänker jag. För den som föredrar att läsa på svenska så kommer denna första bok i serien om Alexia Tarabotti ut på svenska hos Styxx Fantasy i vår.

Gail Carriger – Soulless (Orbit, 2009)

32 kommentarer

  1. Intressant att få höra mer om den här – jag har varit nyfiken på den ett tag och nu tror jag bestämt att jag nog måste ta och skaffa mig ett ex. Tack!

    1. Jag var övertygad om att du hade läst och bloggat om den här boken redan, men det måste varit någon annanstans jag själv läst om den. :) Det låter onekligen som en Calliope-bok dock!

    1. Jag tror verkligen att du skulle gilla det här! Väldigt praktiskt att du har den liggande hemma också, då behöver jag inte ens få dåligt samvete när jag uppmanar till läsning. :)

  2. Jag tyckte boken var bra, även om det lades lite för många meningar och sidor på att beskriva hångel, i min mening. Men jag gillade verkligen karaktärerna – speciellt Alexia, lord Maccon och den fjolliga vampyr vars namn har fallit mig ur minnet, samt just humorn.

    1. Jag håller med om hånglet. Därav de höjda ögonbrynen, det kändes inte direkt viktorianskt att beskriva de scenerna i sådan detalj. Men det känns som att det hör lite till genren, att den typen av scener är med för att blidka paranormal romance-fansen.
      Åh, vampyren Lord Akeldama (tror jag han heter?) hör till mina favoriter också. Fjollig och fierce!

  3. Steampunk, viktoriana och urban fantasy – gimme, gimme, gimme! Ska se om SF-Bokhandeln har den, för det låter onekligen som ett måste. Har tänkt ägna januari åt lättsmälta saker pga högtflyende tränings- och skrivplaner och då passar ju det här alldeles utmärkt. PS: You had me at inläggsrubriken. :-D

    1. Så länge du är förberedd på att det förekommer en hel del mycket oviktorianska hångelscener! ;) Men som lättsmält sak är den här boken perfekt, mycket underhållande.

    1. Ska bi roligt att läsa om del 2 hos dig sen då! Jag funderar på att köpa den och spara tills när läslusten är låg och man vill ha lite underhållning, känns som en perfekt bok för såna tillfällen.

  4. Jag läste den här i höstas men har inte kommit mig för att recensera den förrän nu (imorgon). Jag vill minnas att jag verkligen gillade Alexia men jag störde mig på att det tjatades så mycket om hennes vikt. Jag köper ditt resonemang om saken men jag tyckte nog ändå det påpekades en gång för mycket. Och så blev jag väldigt trött på att minst ett ord var kursvierat i varenda en av Lord Akeldamas meningar. Jag fick huvudvärk.. Jag gillade hans karaktär men dessa kursiveringar.. Hu!
    I övrigt, himla bra bok :)

    1. Det blir mindre tjat om Alexias utseende i de andra böckerna (vilket har sin förklaring, om man ser till hur första boken slutar …). Tur det, vet inte om jag hade orkat läsa dem annars!
      Jag har alltid problem med vikttjat i böcker, men jag störde mig mindre på det här än jag brukar göra. Kanske för att det smala idealet framställs som så typiskt konstruerat, istället för som en allmängiltig sanning. Och då kan man ju alltid välja att tolka det som att Alexia egentligen är en kurvig snygging, men att hennes utseende bara inte passar in i rådande skönhetsideal. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s