Gotisk höst: Carrie och monstret

Nog för att Stephen King är en av världens mest framgångsrika författare, men det kanske ändå kan tyckas märkligt att ha med en av hans böcker i det gotiska hösttemat. Men ”Carrie” från 1974, den korta roman som Kingen slog igenom med, knyter an till en viktig del av den gotiska litteraturen; monsterskildringarna.

Carrie White är en ensam tonårsflicka. Hon är mobbad i skolan och styrd med järnhand av sin fantastiskt religiösa mor. Efter en traumatisk händelse i skolan, där Carrie hånats för att hon fått sin första mens i gymnastiksalens duschrum, så vaknar hennes medfödda telekinetiska krafter. Carrie får plötsligt en smula makt och är besluten att förändra sitt liv till det bättre. Men hennes nya beteende provocerar fram motreaktioner från de som vill hålla henne på plats, och när Carries krafter slutligen exploderar är katastrofen ett faktum.

Carrie må bära på fruktansvärda krafter, men är hon verkligen ett monster? Hennes krafter är framprovocerade av en omgivning som själv behandlat henne minst sagt monstruöst. Som modern, som tvingar dottern till lydnad genom att stänga in henne i en minimal garderob i timmar. Ett beteende som kan tyckas grymt och omänskligt, men när man skrapar på ytan så framstår snart även modern som något av ett offer. En psykiskt sjuk kvinna som avskyr sex mer än något annat och som därför inte kan ens se på sin dotter utan att påminnas om hennes tillkomst. En kvinna som är verklighetsfrånvänd och fanatisk, men liksom dottern kan hon ses både som ett offer och ett monster.
Carries skolkamrater, både de som mobbar henne och de som tigande ser på, kan även de ses som de verkliga monstren. Det är deras beteende som får Carries krafter att manifesteras och det är de som driver henne till mord. Men samtidigt är inte deras beteende särskilt mycket värre än vilka tonåringar som helst i vilken skola som helst. Visst är mobbningen grym, men inte mer extrem eller spektakulär än de som mobbas varje dag. Så om dessa ungdomar är bokens monster så betyder de i längden att det finns tonårsmonster överallt, i varje skola och i varje fotbollslag. Är inte det att späda ut begreppet aningen för mycket?

I förordet till min utgåva av ”Carrie”, från 1999, skriver King om hur han har baserat karaktären Carrie på två flickor han gick i skolan med. Två mobbade flickor. Den här boken handlar om ”what could have happened if the world was as fair to young girls as it is hard”. Hämnden som Carrie utkräver på den lilla staden Chamberlain är med andra ord, enligt författaren, rättfärdigad. Betyder det att det är hela staden som är monstret? Eller att de alla varit med och skapat monstret Carrie genom att blunda för allt hon varit utsatt för – mobbning, misshandel, uppväxt med en uppenbart psykisk sjuk mor.

”Carrie” handlar, precis som alla de bästa monsterberättelserna, om monstret inom oss alla. Om mänsklig ondska och vad den kan driva oss till. Om hur monstret nästan alltid vänder sig emot sin skapare och hur svårt det kan vara att egentligen avgöra vem eller vad monstret egentligen är.

Stephen King – Carrie (Pocket Books, 1999)

15 kommentarer

  1. Mieville har skrivit om monster på ett sätt som jag tycker går att relatera till Carrie.

    ”Monsters are highly polysemic — you can use them to “mean” almost anything. And the same monster can have four or five contradictory meanings in the same film or book.

    Take Frankenstein’s monster for example. In Mary Shelley’s original book the monster does not simply represent knowledge beyond what people should know. It is not initially destructive — the violence only emerges after Frankenstein abandons his creation.

    So on the one hand, it’s a horrific expression of our anxiety about not taking responsibility for our investigations and actions. But on the other hand, Frankenstein’s monster is clearly a figure of sympathy.

    You see the same thing in King Kong — on the one hand he’s a nebulously colonial symbol, dark islands and dusky savages, but by end of film he’s very much the victim.

    So we have an ambivalent relationship to monsters, we’re attracted to them and repelled by them at the same time”

    Hela texten går att läsa här:
    http://www.socialistworker.co.uk/art.php?id=6936

  2. Det är något King är allra bäst på, manifestationer av ondska som på något sätt känns som olika grenar av samma murkna träd. I vissa böcker, som tex Det, är det tydligt. Ibland är det mer otydligt, som när ondskan återkommer i flera former, ibland som en sankt bernardshund, ibland som en vänlig poliskonstapel.

    1. Ja, verkligen. Speciellt med tanke på hur mycket hans böcker och hans mytologi hänger ihop, det gör det väldigt lätt att tolka ALLA hans böcker som olika manifestationer för samma primala ondska/monster.

  3. Jag tycker Carrie blir en projektion av de andras ondska. Hon blir monstret, men det är på grund av andra människors grymhet. Den lilla analysen är givetvis både uppenbar och banal, men liksom Frankensteins monster kommer ondskan till ytan av lusta eller liknande, utan som försvar, som hämnd, som frustration och besvikelse. Till skillnad mot t ex Dracula eller Bateman.

    1. Lite känns det som att Carrie adopterar monsterrollen också. Att hon blir provocerad, men att hon när hon får chansen omfamnar möjligheterna och makten som krafterna ger henne. Att hon väljer monstret lika mycket som att det väljer henne.
      Vilket såklart gör henne mer intressant än om hon enbart hade varit ett oskyldigt offer som tvingats in i rollen.

  4. Monstret är summan av alla händelser och personer som behandlat henne illa. Men betyder det att alla de som ”bara” sett bort en eller två gånger förtjänar att dö? Knappast. Jag har svårt för kollektiv bestraffning.

    Samtidigt så står jag otvetydigt bakom Carrie när hon utplånar staden.

  5. Ela: Monstret är tvetydigt. Man sympatiserar med det men finner det också frånstötande. Jag tycker att det blir en mer komplex skildring än en vanlig hämndhistoria där bara ”de skydliga” drabbas. Den som slår tillbaka mot förtryck/dålig behandling/whatever träffar fel ibland eller drar med sig oskyldiga/mindre skyldiga.

    1. Jag håller med Pål i det att berättelsen blir mer komplex just för att Carrie slår tillbaka mot hela staden istället för att välja ut vissa individer. I hennes ögon är ju alla skyldiga – även de som inte gjort någonting eller till och med försökt hjälpa henne (som gymnastiklärarinnan). Det känns också som att hon blir maktberusad när hon väl har kommit igång, att hon sveps med i känslan av att faktiskt få bestämma något för en gångs skull.

  6. Jag håller med om att människorna i Carries närhet som behandlar henne illa också i viss mån kan ses som offer. Inte bara mamman, som verkar hyperrädd av anledningar som verkar ligga i hennes förflutna, utan också Billy Nolan, som är den som gillrar fällan. Han beskrivs som en fattig outsider som hatar alla och aldrig har fått vara med i samhällets gemenskap.

    1. Ja, Billy är ju lika mycket en skapelse av sin omgivning som Carrie är det. Även om han framstår som väldigt osympatisk, så kan man ju som läsare ana att han är så hård för att han har haft ett hårt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s