Språkligheter

Mitt förhållande till China Miévilles böcker är något ambivalent. Å ena sidan älskar jag hans bisarra fantasier och märkliga världar, å andra sidan kan de ibland bli så fantasifulla att de blir lite fåniga. Å ena sidan blir jag förtjust i Miévilles språkliga krumbukter, å andra sidan vill jag ge honom en smäll när han för femte gången i samma roman klämmer in ordet ”palimpsest”. Ambivalent, minst sagt.

Jag skrev i recensionen av ”The Scar” att jag tycker att Miéville är som bäst när hans berättelser närmar sig science fiction. Att han är bra på att fånga den där svindelkänslan som man får av riktigt bra SF. ”Embassytown”, hans senaste roman, är den mest renodlade SF-bok jag har läst av honom. Visst känns boken typiskt miévillsk ändå, men jag för min del tycker att det här är ett steg i rätt riktning av flera olika skäl.

Avice växer upp i Embassytown. Det är en liten stadsdel i en värld belägen långt ute i den kända galaxens utkanter, just på gränsen mot det okända. Planeten är bebodd av varelser kallade the hosts, vilka är mycket skickliga på att arbeta med bioteknik och skapa levande fordon, hus, vapen och liknande. Att kommunicera med hosts är inte det lättaste, det krävs att två människor talar exakt samtidigt med två olika röster i perfekt samklang. De människor som klarar detta kallas ”ambassadors”, därav namnet på stadsdelen där de bor. En dag anländer en ambassadör utifrån till staden, något som får oanade konsekvenser för hela planeten.

Historien i sig känns inte helt originell. Språk, kultur och identitet är vanliga teman inom s.k ”mjuk” SF. Men jag tycker att Miéville i ”Embassytown” ändå lyckas få till en båda spännande och intressant historia.
För det första är miljöerna, som alltid när det gäller Miévilles böcker, oerhört väl skildrade. Det lilla skyddade Embassytown, där människorna lever, känns samtidigt som något av ett fängelse (de kan inte lämna stadsdelen under längre tidsperioder eftersom de inte kan andas den övriga planetens luft utan hjälpmedel), ett isolerat kloster och en inskränkt liten by. Den bioteknologi som hosts använder sig av är intressant, och spelar en viktig roll i berättelsen.

Det är intressant att Miéville i denna roman, som handlar så mycket om språk, är såpass återhållen när det gäller hans annars ganska överlastade språk. Eller kanske är det just därför? Jag gillar i alla fall denna nya återhållsamhet (ordet ”palimpsest” förekommer exempelvis bara en gång i hela romanen!) mycket. Språket flyter på lättare utan lovecraftianska mängder av komplicerade adjektiv och det är lätt att höra Avices egen röst i berättelsen.

Angående Avice förresten så måste jag skriva hur mycket jag uppskattar att Miéville så ofta använder sig av kvinnliga protagonister. Tyvärr är det inte särskilt vanligt att manliga författare skriver om kvinnliga huvudkaraktärer (särskilt inte i förstapersonsperspektiv). Miéville gör det inte bara ofta, han gör det även väldigt bra. Hans kvinnliga protagonister känns alltid intressanta, unika och med den där kombinationen av styrka och skörhet som jag är så förtjust i.

”Embassytown” känns som en ganska enkel och rak roman, för att vara Miéville. Vilket gör den en gnutta förutsägbar, men jag tycker ändå att den hör till något av det bättre han har skrivit. Inte minst språkligt sett.

China Miéville – Embassytown (Macmillan, 2011)

Annonser

5 comments

  1. Jag som gillar Miévilles överbelamrade, smått labyrintiska språk. Och ordet palimpsest borde definitivt användas mer. ;) Nejmen, nu blev jag jättesugen på att läsa den här. Får nog prioritera upp den några snäpp på att-läsa-listan. :]

  2. Försökte mig på Kraken tidigare i år (http://abibliofobi.blogspot.com/2011/04/viktorianska-odjur-blev-mib.html) och det är faktiskt en av få böcker jag till slut skummade mig igenom för att sedan överge helt. Detta var tyvärr inte min grej, men intressant att höra att det sker en utveckling inom hans författarskap – kanske hittar vi tillbaka till varandra i framtiden. För mig är det bara lite too much just nu. Det kanske är en utveckling inom mitt läsande som krävs…

    1. Jag kan förstå de som inte klarar av Miévilles böcker, han brer onekligen på med tjocka lager av precis allt. Jag har inte läst Kraken själv. Har hört att den ska vara ganska ojämn men bitvis bra, så jag lär säkert ge mig på den någon gång i framtiden trots din varning. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s