Samhain

Eftersom jag egentligen är lite för feg för att lägga upp skönlitterära texter i bloggen så tänker jag bara blunda och göra det. Nu. Annars kommer det aldrig bli av. Och kommentera gärna, men lova att inte såga vid fotknölarna, okej?

Den här texten är en skrivuppgift till kursen kreativt skrivande II. Uppgiften gick ut på att researcha en miljö och skapa två karaktärer som ska vistas i miljön medan de talar om en tredje, frånvarande, karaktär. Mina två karaktärer är med i mitt NaNoWriMo-projekt, även om just den här texten är lite anpassad för att kunna fungera fristående. Indrag verkar inte fungera i bloggen tyvärr, men de finns där egentligen.

Samhain
Det hade redan börjat skymma när de klev av tunnelbanan. Den fuktiga novembereftermiddagen höll på att övergå i dimmig novemberkväll, och högt uppe i hösthimlen kunde stjärnorna anas som små nålprickar av ljus i ett oändligt mörker.
”Vilken del vill du gå till?” frågade Mirja när de följde strömmen av människor mot huvudentrén.
”Det spelar ingen roll”, svarade Astrid. ”Dit där det är minst folk.”
De promenerade in bland träden, bland gravstenarna, där ljusen flämtade i sina små plastbehållare. När de gick mot de äldre delarna av kyrkogården blev ljusen allt färre, luckorna mellan dem allt större. Vid en rad gravstenar där inget ljus alls lyste stannade Astrid. Hon satte sig på huk och grävde i sin otympliga väska tills hon fick fram ett gravljus som hon försiktigt placerade framför en av gravstenarna. Hennes vitsminkade ansikte lystes upp för en sekund när hon tände ljuset innan det föll i skugga igen.
”Det är så sorgligt med alla gravar som inte har några ljus,” sa hon. ”Vissa gravar har hur många som helst, andra är bara bortglömda. Fast det värsta är nog de gravar som är helt nya och ändå inte har några ljus.”
Mirja drog ett djupt bloss på den cigarett hon tänt samtidigt som Astrid tände ljuset.
”Hur många gravljus har du egentligen med dig? Den där väskan ser tung ut.”
”Många. Jag … var skyldig Wille pengar. Och jag visste inte vad jag skulle göra av dem, efteråt. Jag tänkte ge dem till hans mamma, men … jag tror inte att hon hade tagit emot dem. Och jag ville inte behålla dem.”
”Så du köpte gravljus för pengarna?”
”Ja.”
”Det tror jag att han hade gillat.”
Astrid log då, en smal liten skugga av ett leende över hennes svartmålade läppar. Men när hon gick bortåt längs gångvägen mot nästa gravsten att placera ett ljus vid, så kunde Mirja inte låta bli att lägga märke till hur smal hon blivit. Hon hade aldrig varit särskilt storväxt, men hennes svartklädda siluett var numera så tunn att den mer såg ut att tillhöra ett magert barn än en tonåring på väg att bli vuxen.
Mirja önskade att hon visste vad hon skulle säga till Astrid, vad hon skulle kunna göra för att få henne att må bättre. Men det fanns inget att säga. Hon, som inte ens kunde hantera kaoset i sitt eget liv, var inte rätt person att skänka tröst till någon annan. Hon, som knappt kunde hålla huvudet ovanför vattenytan de flesta dagar, kunde inte rädda någon annan från att drunkna. Så istället för att säga något hjälpte hon Astrid med att fördela ljusen bland de mest bortglömd gravarna.
När de var klara hade mörkret lagt sig över kyrkogården och dimmans fukt krupit in innanför Mirjas tunna skinnjacka. Hon tände en cigarett, inte så mycket för att hon var röksugen som för att fokusera på något annat än hur mycket hon frös för en kort stund.
”Kan jag få en?”
Astrid såg så bedjande ut att Mirja inte kunde låta bli att le.
”Okej. Men bara om du lovar att inte säga något till din mamma.”
”Lovar.”
”Och du vet att du kommer att få cancer och gula tänder och skitjobbig rökhosta?”
”Jag vet. Och jag röker inte vanligtvis. Men idag … det är samhain. Känns passande, på något sätt.”
”Samhain? Är det någon annan wicca-grej som jag inte känner till?”
”Det är en keltisk högtid. Grunden för Halloween och Allhelgona. Fast Samhain var också en skördehögtid, så den handlar inte lika mycket om döden. Mer om döden och livet. Kretsloppet.”
De rökte i tystnad i någon minut och Mirja kunde se hur Astrids spända axlar slappade av, för första gången på hela dagen.
”När är begravningen?” frågade Mirja.
”Måndag om två veckor. Samma dag som hans födelsedag skulle ha varit.”
”Verkligen? Känns inte det lite … makabert?”
”Det är Willes mamma som bestämmer. Hon tyckte visst att den dagen var passande. Hon har dessutom bestämt att begravningen ska vara i kyrkan, så hon verkar inte bry sig det minsta om vad Wille själv hade velat.”
”Hon är ju hans mamma. Hon vill bara väl.”
”Vad hon vill är att kontrollera honom. Fortfarande. Inte ens när han är död kan hon lämna honom ifred.”
Astrids röst lät hård och skör, som om den var på väg att spricka vilken sekund som helst.
”Jag vet inte ens om jag ska gå på begravningen.”
”För att den är i kyrkan?”
”Inte bara. Men det känns liksom meningslöst att vara med i en ritual som jag inte tror på, som han inte trodde på, bara för att hans mamma vill det. Och det är ju ändå inte han som kommer ligga där i kyrkan. Bara ett tomt skal av någon som han brukade vara.”
Mirja betraktade den den smala figuren bredvid sig, denna barnkvinna så full av ilska och sorg. Som en spegelbild av den tonåring Mirja själv varit. Så arg på livet, på de vuxna som inget förstod. Så självtillräcklig i sitt utanförskap och sin ständiga längtan bort.
”Du behöver inte gå på begravningen om du inte vill, Astrid. Han var din bästa vän. Alla vet hur viktig han var för dig oavsett om du kommer vara där eller inte.”
Hon gick några steg närmare och lade sin arm runt Astrids späda axlar. Lutade sin kind mot hennes blanka hår.
”Vi kan ha en egen ceremoni för honom efteråt. Det behöver väl inte vara samhain för det? Vi kan gå ut i skogen och ha en wicca-ceremoni. Spela hans favoritmusik. Vad tror du om det?”
Astrid svarade inte, men Mirja kunde känna mot kinden hur hon nickade, och hur hennes axlar började skaka lätt av snyftningarna.
Innan de lämnade kyrkogården gick de förbi minneslunden. Här trängdes så många ljus att lunden kändes som ett upplyst rum av ljus i den mörka omgivningen. Mirja följde Astrid till utkanten av lunden där hon ställde upp sitt sista ljus och tände det med något darrande fingrar.
”Glad Samhain, Wille. Hoppas att du sover gott, var du än är.”
De lämnade kyrkogården hand i hand. När de började närma sig tunnelbanan kastade Mirja en sista blick över axeln och såg hur en myriad av ljus skymtade mellan träden. Som om en hel stjärnhimmel hade landat mellan gravstenarna och trädstammarna i en sista hälsning till de döda.

Annonser

18 comments

  1. Jag tyckte det var en stämningsfull text. Det enda jag har att invända mot är slutmeningen. Jag tycker att det hade blivit mer kärnfullt att bara skriva: ”Som en hel stjärnhimmel hade landat mellan gravstenarna.” (Gillade meningen för övrigt :))

  2. Vad fint och vemodigt. Jag tänker lite på Juliane och jag (Inger Edelfeldt) när jag läser din text. Du har lyckats fånga den dystra stämningen på kyrkogården, och mörkret både utanför kroppen och inne; vanmakten att inte nå fram, konflikter med sig själv och dessutom ungdomsfrågor (vad tror jag? vem bestämmer över mig?).
    Dessutom var jag intresserad av Wicca som yngre, så jag känner mig lite hemma när jag läser din text :)

    Det är spännande att du gestaltar en äldre kvinna och en yngre, det gör att jag börjar undra vad de har för relation (inte mamma-dotter i alla fall, kanske en moster?). Att låta några frågor vara obesvarade i en text är ett bra knep för att få läsaren att fundera lite själv. :)

    Jag tycker också om att du har gjort det lite av en cirkelberättelse, då du har knutit ihop början och slutet väldigt fint med hjälp av en stjärnhimmel.

    Tack för att du delade med dig. Jag hoppas vi får läsa mer!

    1. Tack för de fina orden! Och vad glad jag blir av att du blir påmind om ”Juliane och jag” , det är en mina absoluta favoritböcker genom tiderna (jag läste den flera gånger om året när jag var yngre). :) Att bli jämförd med den boken – och med Edelfeldt i allmänhet tar jag som en väldigt stor komplimang.

      Jag ville inte skriva ut allt för tydligt vilken relation kvinnorna har till varandra, precis som du skrev så tänkte jag att det kan vara intressant att fundera över. Men jag kan avslöja att du har helt rätt i dina funderingar – Mirja är Astrids moster.

  3. Jättekul att läsa! Jag tänkte också mycket på Juliane och jag, faktiskt. Fin gestaltning. Och vad grym du är på dialog (min sämsta gren, jag skriver typ bara i dagboksanteckningar och fragment för att slippa dialog-angsta…)! Fortsätt skriv!

    1. Tack! Jag tycker att dialog är ungefär hur svårt som helst att skriva, så det är rätt bra med skrivuppgifter som tvingar en att skriva sånt man annars undviker. Utmanar en lite. Och så kan det göra att man inser att det inte är så svårt som man hade trott… :)
      Av någon anledning har jag ganska mycket dialog i mitt NaNo-projekt, jag vet inte riktigt hur det gick till. Men jag tror att jag gillar det.

  4. Instämmer med föregående talare och tack för att du delade med dig (modigt!). Fina karaktärer och melankolisk stämning. Gillade framför allt partiet när den äldre kvinnan ser på den yngre, och funderar över hur svårt det är att nå fram till henne

  5. Jag tycker helt klart att du ska lägga upp fler texter. Tyckte den var jättefin och stämningsfull och håller med ovanstående talare (I plural) till punkt och pricka. Jag vill läsa mer av texten, veta vad som händer och vad de kommer göra nu. Så skriv fort :)

    1. Tack tack! Jag har ju mer text om åtminstone en av ovanstående karaktärer, men inget som är fristående eller ens i närheten av att vara färdigt… :)
      Fast nu har jag fått en novellidé också som jag ska se om jag kan göra något av. Förhoppningsvis!

  6. Kan bara instämma med de övriga kommentarerna du fått! Jag läste texten för ett par dagar sedan men glömde skriva något då. Därför tror jag nog att jag kan glädja dig med att jag sedan dess gått och funderat lite på de två kvinnorna i texten sedan dess. Jag blir nyfiken och jag vill veta mer.
    Fortsätt med ditt skrivande!

  7. Anna du är grym! Skriv en bok, skriv flera!! Jag blev både lycklig och rörd och berörd av din text. Du har en fantastisk känsla för känsla. Long time no see, hoppas att allt är bra med dig & maken & katterna!
    /Mette

  8. Vad SKÖNT att se att du ju KAN skriva! Att du kan stava och formulera visste man ju sedan tidigare, men långtifrån alla kan ju faktiskt skriva skönlitteratur även om de VILL kunna. Jag håller med Pål om den sista meningen, och det säger en del om en text kvalitet, när man direkt hamnar i små funderingar kring enskilda meningar. Många gånger vet man ju inte ens var man ska börja gnälla! =)

    1. Haha, tack! :)
      Det är ju väldigt stor skillnad mellan att blogga och skriva skönlitterärt. Bloggandet går nästan automatiskt för mig numera, det händer nästan aldrig att jag fastnar i ett blogginlägg eller får såna där ”Allt jag skriver är värdelöst!”-tankar. Men att lägga ut den här texten var väldigt läskigt, faktiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s