Something is rotten

Something is rotten in the state of Denmark. Eller snarare i Valvet, den före detta gruvbas belägen på planeten K55, där Erika Oscarius debutroman utspelar sig.
Eddi Lorenz är ledare för grupp Bravo, en specialtränad elitgrupp vars uppdrag är att ge sig ut på planetens dödlig yta. Men under en träningsmatch inför publik går något väldigt snett och gruppen skadas allvarligt. Någon försöker sabotera för dem, hindra dem från att fullfölja sitt uppdrag. Men vem? Och varför? När Eddi och hans vänner börjar undersöka saken upptäcker de att Valvet döljer fler hemligheter än de någonsin kunnat ana.

Jag kom inte helt överens med ”K55: Lögnernas valv”. För det första hade jag väldigt svårt med bokens språk. Inte bara korrekturläsningen, som faktiskt är under all kritik och innehåller både stavfel, syftningsfel och anglicismer. Språket i sig är ganska svajigt, vinglar mellan en ganska teknisk pang på-prosa, slang och rätt stela uppstyltade resonemang. Tyvärr är det här ett ganska vanligt problem när det gäller små förlag, det märks tydligt att texten hade mått bra av en sträng redaktör.
Även själva handlingen gjorde mig lite tveksam. Jag gillar Oscarius idéer och stoff, men inte utförandet av dem. Romanen är bitvis ganska seg (jag fastnade helt mitt i och fick tvinga mig själv att läsa vidare efter några veckors paus) och intrigen lite rörig. Jag gillar den paranoida stämningen – att i princip alla karaktärer går omkring med dolda agendor – och då och då hettade det till när Oscarius vred upp spänningen några snäpp.

En annan sak jag hade problem med var personporträtten. De flesta karaktärer verkar antingen vara överjordiskt undersköna eller groteskt fula. Föraktet för avvikande utseenden (som piercingar) och fetma är stort. Överviktiga personer beskrivs genomgående som svettiga, äckliga, fega, med flottigt hår och obehaglig odör. Detta beskrivs varken som Eddis privata åsikter eller som något specifikt för Valvets människosyn, och blir därför ett ganska obehagligt inslag.

Mot slutet känns det som att Oscarius får ett bättre grepp om språket, men det känns som att det är lite för sent. Vid det laget har jag hunnit tröttna på Eddi, Valvet och en intrig som ständigt slår knut på sig själv. Det är lite som att romanen försöker vara som en rysk matrjosjka-docka, där varje ny lögn döljer ännu en lögn inuti, men inte lyckas hela vägen. Flera intressanta uppslag, som den mystiska pest som sägs härja på K55s yta, släpps helt utan någon vidare förklaring och större delen av romanen väntar jag på att handlingen ska komma igång på allvar. Det blir mest tröttsamt att läsa efter ett tag, och trots att slutet antyder att en fortsättning är att vänta sig så tvivlar jag på att jag kommer att återvända till K55.

Erika Oscarius – K55: Lögnernas valv (Foldspace media, 2011)

Annonser

4 comments

  1. Va knasigt, själv stäckläste jag boken, helt klart bästa svenska sci-fi berättelsen någonsin.. fick mig bara att längta efter mer mer mer !!! Sen personporträtten var inget jag lade märke till, jo, möjligtvis tvärtom, att nästan alla beskrevs som väldigt fula och lortiga och med saknade tänder ..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s