Månad: december 2011

Gotisk höst: Frankenstein

Vad vore väl ett gotiskt bloggtema utan ”Frankenstein”? Mary Shelleys skräckhistoria från 1818 är en av de allra mest kända gotiska romanerna och brukar dessutom räknas som en av föregångarna inom science fiction. Frankensteins monster har fått symbolisera Monstret i mängder av sammanhang och har blivit en populärkulturell ikon av gigantiska mått.

Victor Frankenstein är en ung man som reser till universitetet i Ingolstadt för att studera till läkare. Väl på plats blir an uppslukad av tanken på att skapa liv och börjar experimentera med elektricitet och döda kroppar. När Frankenstein slutligen lyckas med sitt experiment så känner han stark avsky inför sin skapelse, som han genast avvisar. Monstret lyckas fly och så småningom ta sig till Frankensteins hemort där han äntligen får konfrontera sin skapare.

Det finns ett otal filmatiseringar av ”Frankenstein” – och minst lika många parodier. Filmversionen av monstret skiljer sig i allmänhet mycket från Shelleys original, och framstår ofta som en mycket enkel varelse som varken är kapabel att tala eller förstå mänskligt beteende. Visst har originalmonstret ett skrämmande utseende, men det är långt ifrån den klumpiga och storväxta utseende (med eller utan halsskruvar) som tillhör filmkonventionen:
”His limbs were in proportion, and I had selected his features as beautiful. Beautiful! – Great God! His yellow skin scarcely covered the work of muscles and arteries beneath; his hair was of a lustrous black, and flowing; his teeth of a pearly whiteness; but these luxuriances only formed a more horrid contrast with his watery eyes, that seemed almost of the same colous as the dun white sockets in which they were set, his shrivelled complexion and straight black lips.”

Shelleys monster är inte bara intelligent, han är dessutom mycket vältalig. Den del av boken där monstret berättar för Frankenstein om hans erfarenheter och hans ensamhet hör till romanens allra starkaste. Precis som Carrie är inte monstret född ond, utan det är mänsklighetens avvisande som driver honom till mord. Hur mycket han än anstränger sig så kan inte människorna se bortom hans monstruösa utsida.
Monstret är uppbyggt av kontraster: hans obehagliga utsida och hans intelligenta och djupt mänskliga insida, hans status som både levande och död (eller snarare som ett slags odöd, en pånyttfödd varelse tillverkad av mänskliga kvarlevor). Mycket av det obehag som monstret väcker beror på att han just är så mänsklig. Inte bara för att han är tillverkad av likdelar, utan också för att hans hela existens är ett resultat av mänsklig ambition och hybris.

”Frankenstein” är en roman som handlar lika mycket om monstrets ensamhet som om vetenskapsmannen som leker gud. Namnet Prometheus i romanens undertitel ”The Modern Prometheus” syftar på den titan som stal elden från Zeus och gav den till människorna. Med detta syftas det på att det finns kunskap som mänskligheten inte är redo för, inte kan hantera. Som att skapa liv.
Temat med vetenskapsmannen som går för långt i sin strävan efter att finna nya svar – for science! – har blivit oerhört vanligt i film, spel, tv-serier och litteratur. Etiskt känsliga vetenskapliga områden som kloning, har blivit ett mycket vanligt inslag i dagens populärkultur. Tänk Jurassic Park, Bioshock, Battlestar Galactica, många zombiehistorier, samt ungefär alla onda superskurkar ever. Populärkulturen svämmar över av moderna Prometheus-karaktärer, eller snarare Frankenstein-diton. I vetenskapens namn fortsätter monstren att tillverkas, förutbestämda att vända sig mot sina skapare.

Mary Shelley – Frankenstein (Penguin classics, 2002)

Annonser

Litterära nyårslöften

Förra nyår gjorde jag tre litterära nyårslöften (eller snarare nyårsambitioner):
1. Läsa mer SF
2. Läsa fler äldre böcker, där jag räknade de utgivna före 1980.
3. Lämna trygghetszonen, där det gäller att läsa böcker jag inte brukar välja självmant.

Jag tänkte att det nu under 2011 års sista skälvande dagar är dags att utvärdera nyårslöftena. Gå tillbaka och se om jag lyckats uppfylla dem eller ej. Eftersom det bara blir drygt och tråkigt att gå igenom varje månad av årets läsning så tänkte jag istället göra en liten sammanfattning.

1. Läsa mer SF

Antal böcker lästa: 8 (plus några med SF-inslag som jag inte räknar. Som Hunger Games-trilogin.)
Betyg: väl godkänt
Jag hade egentligen tänkt läsa minst en SF-bok i månaden, men med tanke på att jag hade en rejäl lässvacka förra vintern så är jag ändå nöjd att jag kom upp i detta antal.

2. Läsa äldre böcker
Antal böcker lästa: 11
Betyg: väl godkänt
Om det inte hade varit för all kurslitteratur till Gotiska berättelser så hade jag aldrig ens kommit i närheten av detta antal. Så jag ger mig själv ett VG för antalet, men ett IG om man ser till antalet böcker jag läst som varken varit SF-klassiker eller skräck.

2. Läsa utanför trygghetszonen
Antal böcker lästa: 5
Betyg: med tvekan godkänt
Det här med att läsa utanför trygghetszonen resulterade att jag under året läste några deckare och s.k spänningsromaner. Med blandade känslor. Utan den fobiska duellen hade det knappt blivit några böcker lästa alls inom denna kategori och jag har ännu inte vågat mig på genrer som chick litt eller biografier.

Inför 2012 tänkte jag bara ha ett enda litterärt löfte; att läsa fler e-böcker. Nu när jag äger en surfplatta och allt. Minst en e-bok i månaden (kurslitteratur borträknad) låter genomförbart, plus lite serier.

Hade ni några litterära nyårslöften inför 2011? Eller har ni tänkt införa några lagom till nästa år?

Viktorianska varulvar & vampyrer

Alexia Tarabotti är född utan själ. Åtminstone är det så det kallas, hennes förmåga att kunna nollställa deras egna krafter. Hon är dessutom både ogift och obekväm, ett ständigt problem för sin socialt ängliga familj. När Alexia råkar ta död på en vampyr som attackerar henne så hamnar hon mitt i en utredning ledd av den aggressive och stilige lord Maccon. Alexias liv är i fara, men det verkar som att faran är större än någon hade kunnat tro.

Gail Carrigers ”Soulless” är en steampunkig, viktoriansk urban fantasy som doftar både Jane Austen och Charlaine Harris. I Alexia Tarabottis sällskap har man som läsare inte tråkigt en sekund, även om det ibland kan slå över och bli lite fånigt. Fast jag tycker att Carriger håller sig borta från skämskuddeträsket, mycket genom sitt torra och humoristiska språk. Hon har en välbehövlig distans till sin egen text, en distans som gör det lättare för läsaren att följa med i svängarna.

Alexia själv är uppfriskande framfusig och envis. Jag brukar vanligtvis ha svårt för karaktärer som går runt och klankar ner på sitt utseende precis hela tiden, men i det här fallet så fungerar det. Dels för att utseendet för en välbeställd kvinna under denna tidsperiod var så otroligt viktigt (då det avgjorde hennes chanser för äktenskap), men också för att det i Carrigers London är vampyrerna som satt skönhetsidealen. Följaktligen anses Alexia vara ful då hon inte är blek som ett lik, eller ja, en vampyr då. Jag uppskattar dessutom att Alexia är en mycket självständig och stark kvinna fullt kapabel att klara sig själv, så länge hon har med sig sitt parasoll som tillhygge.

Storymässigt så tycker jag att ”Soulless” fungerar bra. Det är en lagom balans av action, tedrickande och Alexias uppenbara problem med sociala konventioner och sin ganska förskräckliga familj. Möjligtvis höjdes det något ögonbryn eller två när det kom till kärleksförvecklingarna, då de kändes väldigt avancerade med tanke på tidsperioden. Mer Sookie Stackhouse än Jane Eyre, om man säger så. Men kanske har jag blivit härdad efter att ha läst lite för många vampyrromaner, för jag kände inte behovet av någon skämskudde här heller.

”Soulless” är kanske ingen oförglömlig roman, men det är en riktigt underhållande bok. Perfekt för den som gillar Patricia Briggs Mercy Thompson-böcker, tänker jag. För den som föredrar att läsa på svenska så kommer denna första bok i serien om Alexia Tarabotti ut på svenska hos Styxx Fantasy i vår.

Gail Carriger – Soulless (Orbit, 2009)

Läskoma och spelkoma

Att det är lite tyst i bloggen för tillfället beror inte – som man kanske kan tro – på att jag befinner mig i läskoma. Jag befann mig i och för sig i läskoma hela annandagen, då jag läste hela Hunger Games-trilogin i sträck. Dryga 1300 sidor senare kände till och med jag mig lite matt, något som har påverkat bloggandet. Jag har dock en hel hög böcker som ligger och väntar på att bli recenserade, så jag ska försöka ta mig ur min nuvarande koma som till största delen består av Portal 2-spelande, julmust och tv-serieknarkande.

Hur har er jul varit? Har ni hunnit läsa något?

Gotisk jul: Making Christmas

Dagen till ära kommer detta inlägg handla om en mycket gotisk julfilm; ”The Nightmare Before Christmas” från 1993. Filmen är en musikal gjord med så kallad stop motion-teknik, i regi av Henry Selick efter manus av Tim Burton. Danny Elfman har skrivit musiken.

I filmen centrum finns Jack Skellington, kung över Halloween Town. Jack är trött på Halloween – som firas på samma sätt varje år – och hittar ev en slump en port som för honom till en helt annan högtid; nämligen julen i form av Christmas Town. Jack blir fascinerad av julfirandet och bestämmer sig för att helt enkelt ta över julen. Invånarna i Halloween Town svårt för att greppa vad julen egentligen handlar om, de är ju alla olika slags monster som mest brukar skrämmas. Således blir julen i deras händer mer en mardröm än en fluffig juldröm och kaos bryter ut.

Invånarna i Halloween Town är alla tänkbara slags monster; vampyrer, sjömonster, spöken, häxor, en mycket Frankenstein-inspererad vetenskapsman och en ganska så gråtmild varulv. De flesta gotiska monster finns representerade här. Det fina med staden är inte bara att alla monster samsas på en plats, utan att Halloween är normen. Allt som är skrämmande, rysligt och äckligt är per definition något bra i Halloweentown, något som gör att deras tolkning av julen blir en totalt skräcklig sådan:

”How terrible our christmas will be!” säger stadens borgmästare nöjt när han övervakar förberedelserna.
”No!” svarar jack. ”How jolly.”
”Oh. How jolly our christmas will be.”
Det är uppenbart att varken borgmästaren eller någon annan i staden riktigt har någon uppfattning om vad ”jolly” egentligen betyder. Och varför skulle de? Som gotiska monster av olika slag är de vana att framkalla känslor av terror och horror, av vagt obehag och rädsla. Titelns mardröm är deras vardag och begreppet ”julefrid” är för dem helt främmande.
Det är alltså ganska symptomatiskt att Jack tror att tomten heter ”Sandy Claws” (istället för Santa Claus) och att han är en mäktig härskare med en slavarmé av små tomtenissar. En helt rimlig tolkning, ur Jacks synvinkel.

Jag har som tradition att se om ”The Nightmare Before Christmas” en gång varje jul, trots att jag har sett den så många gånger att jag numera kan sjunga med i alla låtar. Ett av skälen till att jag gillar den här filmen så mycket är att jag känner mig som något av Halloween Towns alla monster när det handlar om just jul. Artigt deltagande, men i grunden ett frågetecken inför julens glittriga överflöd av fryntlighet. Liksom dem känner jag mig mer hemma i Halloween Towns ödsliga hus och mörka kyrkogårdar än i Christmas Towns idylliska snölandskap. Inte konstigt att jag gärna nynnar på ”Making Christmas” när jag slår in julklappar, även om jag hellre ger bort böcker än huggtandsförsedda ankor och levande ormar som äter upp julgranen.

God gotisk jul alla bloggläsare!

Plattan

Jag skrev tidigare i höstas några inlägg om att läsa e-böcker. Sedan dess har det varit ganska tyst om saken i bloggen, trots att jag fortsatt med mitt e-boksläsande (särskilt när jag har läst kurslitteratur till Gotiska berättelser, där väldigt mycket funnits som gratis e-böcker). Jag bestämde mig nämligen, utan att ens nämna saken i bloggen, för att köpa den surfplatta som Feuerzeug så snällt lånade ut till mig tidigare i höstas.
Ja, trots Kindle-påtryckningar i form av julkort från bästa Bokbabbel så blev det alltså en Android-platta för mig istället. Visst har Kindlen bättre batteritid och lägre vikt, men surfplattan har något extra som för mig blev avgörande:
Möjligheten att kunna läsa serier!

Kindle i all ära, men är man sugen på att kunna läsa serier i e-format så är det surfplatta som gäller. Tidigare verkar i-paden ha varit helt dominerande när det gällt comics-apparna, men Android-plattorna verkar vara på uppgång. Bl.a laddade jag härom dagen hem den sprillans nya Dark Horse-appen och provläste ett flertal gratisnummer (På bilden syns en liten del av ”Mass Effect: Redemption #1”, en serie baserat på tv-spelserien, som utspelar sig mellan första och andra spelet. Med allas vår Liara i huvudrollen.).

Det lär med andra ord handla mer om e-litteratur i bloggen i framtiden – oavsett om det gäller serier, böcker eller enstaka noveller. Jag har fortfarande bara börjat nosa på formatet, så det finns mycket kvar att upptäcka och blogga om.

Fobiska duellen: The Death Pit

Den tredje titeln som ingår i den fobiska duellen är Tony Strongs ”The Death Pit”. Det här var egentligen en bonusbok, men jag kunde verkligen inte motstå baksidestextens utlovade ond bråd död och skotska häxprocesser på 1600-talet.

Jag hade ju en del problem med den andra boken som ingick i duellen, Elly Griffiths ”Flickan under jorden” med den viktnojande arkeologen Ruth Galloway. Jag fick chick litt-feeling och i min värld är det aldrig någon bra feeling att få.
Tony Strongs protagonist Terry Williams är precis som Galloway akademiker, men där slutar alla likheter. Terry är en bisexuell historiker med panikångest som inte är rädd för att varken trampa på några tår eller ta för sig av det hon gillar. Hon anländer till det skotska slottet Babcock för att forska om Catherine McCulloch, tidigare härskarinna på slottet som brändes för häxeri för fler ahundra år sedan. Tanken är att Terry ska gå igenom Catherines privata brev och ta reda på om det finns något fog för häxeridomen – och för de rykten som säger att hon egentligen brändes för att hon hade ett förhållande med sin sällskapsdam.
I samma veva som Terry kommer till Skottland så hittas liket efter en ung kvinna i en Death Pit, en grop där döda griskadaver förvaras, i närheten. Kvinnan visar sig tillhöra ett lokalt wicca-kollektiv som är knutet till efterforskningarna kring Catherines öde. Terry blir alltmer indragen i häxintrigerna – både de historiska och de moderna – och snart är även hennes eget liv i fara.

Jag har redan konstaterat att jag gillar Terry. Jag gillar även den historiska kopplingen till häxprocesserna – en otroligt intressant och obehaglig del av historien. Jag tycker att Strong lyckas väl med att infoga de historia elementen, som Catherines brev, i historien utan att de vare sig känns anakronistiska eller tråkiga. Det är otäckt att läsa om de olika tortyrmetoderna som användes för att få ”häxorna” att bekänna, speciellt eftersom dessa delar av berättelsen är baserade på sanna händelser.
Något som jag tyckte var oerhört intressant var den inte helt oproblematiska kopplingen mellan å ena sidan Catherines beskrivningar av väntande tortyr och å andra sidan Terrys intresse för S/M-sex. Strong lyckas beskriva sexscenerna mellan Terry och hennes partners utan bli varken spekulativ eller gubbsnuskig. Att Terry gillar rå och ganska våldsam sex är inte heller något som analyseras och problematiseras, det är en preferens bara. Om man inte ser till slutet förstås, som jag precis som Helena hade stora problem med (markera den vita texten nedan om du vill veta mer om slutet, men varning för spoilers!)
Terry blir på slutet kidnappad av mördaren. Han våldtar henne i syfte att göra henne gravid, något som i sig är rätt så vidrigt. Men vad som är mera vidrigt är att hela våldtäktsgrejen känns som ett sätt att straffa Terry för hennes lössläppthet och bisexualitet. Jag är så otroligt trött på våldtäkt-som-straff (Hej ”The Magician King”), det är något som enbart gör mig förbannad.

Vad det gäller själva mordgåtan så känner jag tyvärr att jag inte bryr mig så himla mycket om att få svar på vem mördaren är. Mordoffret själv framstår som en ganska osympatisk tjej och jag bryr mig faktiskt inte det minsta om vem som mördade henne. Skildringen av wicca-kollektivet är nästan lite karikatyrmässig ibland, men den utgör ändå en intressant kontrast i jämförelse med de historiska häxprocesserna. Mot slutet känner jag att deckarintrigen blir alltmer osannolik och märklig, bl.a tar den en långsökt omväg via några barnhus i Rumänien som jag gärna hade sluppit.

Strongs styrka ligger dels i de historiska skildringarna, dels i de allra mörkaste och obehagligaste inslagen. Beskrivningarna av tortyren och av bergen av ruttnande griskroppar i The Death Pit, till exempel, eller en uppenbarligen mycket störd ung mans besatthet av att dissekera döda djur. Trots den svaga deckarintrigen så gillar jag ändå det här, såpass att jag faktiskt överväger att läsa Strongs debut ”The Poison Tree” där Terry blir indragen i en mordhistoria med sexuella och pornografiska förtecken. Plus; utspelar sig i Oxford! Låter som något jag definitivt skulle kunna tänka mig.

Tony Strong – The Death Pit (Bantam books, 2000)

Ikonen King

Apropå mitt senaste inlägg om Stephen Kings ”Carrie” så har jag helt glömt bort att blogga om tidskiften Icons andra nummer, som jag läste på grund av en lång intervju med Kingen själv. Jag menar, det är inte varje dag en svensk tidskrift publicerar en lång intervju med Kingen – tydligen är det första gången på tjugo år.

Intervjun känns ganska fullmatad, men för mig som läste ”On Writing” för bara några månader sen är det inte mycket som känns nytt. Det handlar om hans genombrott, skrivprocess och den svåra olycka som nästan tog hans liv. Lite handlar det om läsning, men tyvärr mest om vad King tycker om specifika svenska författare (Vem bryr sig om vad skräckförfattaren King tycker om deckarförfattaren Stieg Larsson? Helt ointressant!). Diskussionen om King-filmatiseringar av skiftande kvalitet är intressant, även om det inte sades något nytt och revolutionerande här heller.
Icon har valt ut en del intressanta bilder till reportaget – den med hela familjen som poserar i en pool är fantastiskt bisarr – men jag irriterar mig på Gunnar Rehlins och Klas Ekmans uppenbara fixering vid Kings litterära status (eller snarare brist därpå). Det känns som en ganska trött vinkling, har inte den gjorts ungefär hundra gånger redan?

Överlag blev jag besviken på Icon. Jag vet att jag inte hör till målgruppen, då jag inte är en innerstadsboende medelklasshipsterman som gillar att äta märkliga djurdelar och klär mig i tvåtusenkronorsjeans. Men jag tycker att de längre reportagen känns ganska ytliga, som att de stryker alldeles för mycket medhårs. Speciellt när de olika ”inspiratörerna” ska presenteras. Dice-reportaget är ett av de mest intressanta, med åtminstone några kritiska reflektioner, men så är ju också Sam Sundberg en synnerligen kompetent speljournalist.

Någon annan som har läst King-reportaget i Icon? Vad tyckte ni?

Gotisk höst: Carrie och monstret

Nog för att Stephen King är en av världens mest framgångsrika författare, men det kanske ändå kan tyckas märkligt att ha med en av hans böcker i det gotiska hösttemat. Men ”Carrie” från 1974, den korta roman som Kingen slog igenom med, knyter an till en viktig del av den gotiska litteraturen; monsterskildringarna.

Carrie White är en ensam tonårsflicka. Hon är mobbad i skolan och styrd med järnhand av sin fantastiskt religiösa mor. Efter en traumatisk händelse i skolan, där Carrie hånats för att hon fått sin första mens i gymnastiksalens duschrum, så vaknar hennes medfödda telekinetiska krafter. Carrie får plötsligt en smula makt och är besluten att förändra sitt liv till det bättre. Men hennes nya beteende provocerar fram motreaktioner från de som vill hålla henne på plats, och när Carries krafter slutligen exploderar är katastrofen ett faktum.

Carrie må bära på fruktansvärda krafter, men är hon verkligen ett monster? Hennes krafter är framprovocerade av en omgivning som själv behandlat henne minst sagt monstruöst. Som modern, som tvingar dottern till lydnad genom att stänga in henne i en minimal garderob i timmar. Ett beteende som kan tyckas grymt och omänskligt, men när man skrapar på ytan så framstår snart även modern som något av ett offer. En psykiskt sjuk kvinna som avskyr sex mer än något annat och som därför inte kan ens se på sin dotter utan att påminnas om hennes tillkomst. En kvinna som är verklighetsfrånvänd och fanatisk, men liksom dottern kan hon ses både som ett offer och ett monster.
Carries skolkamrater, både de som mobbar henne och de som tigande ser på, kan även de ses som de verkliga monstren. Det är deras beteende som får Carries krafter att manifesteras och det är de som driver henne till mord. Men samtidigt är inte deras beteende särskilt mycket värre än vilka tonåringar som helst i vilken skola som helst. Visst är mobbningen grym, men inte mer extrem eller spektakulär än de som mobbas varje dag. Så om dessa ungdomar är bokens monster så betyder de i längden att det finns tonårsmonster överallt, i varje skola och i varje fotbollslag. Är inte det att späda ut begreppet aningen för mycket?

I förordet till min utgåva av ”Carrie”, från 1999, skriver King om hur han har baserat karaktären Carrie på två flickor han gick i skolan med. Två mobbade flickor. Den här boken handlar om ”what could have happened if the world was as fair to young girls as it is hard”. Hämnden som Carrie utkräver på den lilla staden Chamberlain är med andra ord, enligt författaren, rättfärdigad. Betyder det att det är hela staden som är monstret? Eller att de alla varit med och skapat monstret Carrie genom att blunda för allt hon varit utsatt för – mobbning, misshandel, uppväxt med en uppenbart psykisk sjuk mor.

”Carrie” handlar, precis som alla de bästa monsterberättelserna, om monstret inom oss alla. Om mänsklig ondska och vad den kan driva oss till. Om hur monstret nästan alltid vänder sig emot sin skapare och hur svårt det kan vara att egentligen avgöra vem eller vad monstret egentligen är.

Stephen King – Carrie (Pocket Books, 1999)

‘Tis the enkätseason

Jag hittade en enkät hos Bokhora:

Vilken är den första bok du minns du läste och tyckte om?
Jag skulle gissa på någon bok från Barnens Bokklubb som jag var med i. Eller Barna Hedenhös kanske, de böckerna älskade jag utan förbehåll.

Läser du serietidningar eller manga och isåfall vilka?
”Serietidningar”? Jag läser seriealbum och graphic novels så ofta jag bara har råd och de är för många för att jag ska kunna räkna upp dem alla. Jag gillar Neil Gaimans, Mike Mignolas och Alan Moores serier väldigt mycket. Manga läser jag sällan men kan rekommendera Kentaro Miuras ”Berserk” och Junji Itos ”Spiralerna”.

Läser du ”allt” – dvs gärna på mjölkpaketen och sånt?
Nej.

I vilka omgivningar läser du helst? På bussen, i bilen? Fåtöljen? Sängen?
Jag läser helst i soffan, fåtöljen eller sängen. Sommartid även på balkongen om det är fint väder men inte för varmt.

Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
En stor kopp te.

Är du med i någon bokklubb?
Givet. Bästa Elitistmörkerklubben ju!

Lånar du ofta på biblioteket?
Kurslitteratur; ja. Skölitteratur; extremt sällan. Men har tänkt börja låna e-böcker i större utsträckning.

Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Ja. Oftast Adlibris, ibland cdon.se eftersom de har billiga serier. Då och då Bokus eller utländska nätbokhandlar (men har oftast för dåligt tålamod för att orka vänta i flera veckor på leverans). Jag jämför alltid priser ety är fattig student.

Hundörar du? Skriver i marginalen?
Nej och nej.

Tjocka eller tunna böcker?
Jag gillar alla tjocklekar på böcker, det är ju innehållet som räknas. Men gillar ju tegelstenar och tycker att runt 600 välfyllda sidor är en bra längd.

Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?
Jag läste nyss om det första Sandman-albumet ”Preludes & Nocturnes”. Alltid lika bra.

Vad läser du just nu?
Alan Moores och Eddie Campbells Jack the Ripper-graphic novel ”From Hell” och H.P. Lovecraft-samlingen ”The Call of Cthulhu and Other Weird Stories”.

Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig! Eller värre ändå: tråkig!
Samuel Richardsons brevroman ”Pamela eller Dygdens belöning” är något av den värsta dynga jag har tvingats läsa. Litteraturvetenskapliga studier är inte bara fun and games.

Tvingade du dig igenom den ändå?
Ja. Det var ju kurslitteratur. Plus att jag lider av litterär FOMO och därför alltid läser ut böcker jag påbörjar.

Fem böcker du älskar?
Bara fem? Okej då:
1. Donna Tartt – The Secret History
2. Hjalmar Söderberg – Den allvarsamma leken
3. Dan Simmons – The Terror
4. George R R Martin – A Song of Ica and Fire (vilket tekniskt sett ju är fem böcker, men omöjligt att bara välja ut en ju!)
5. Lev Grossman – The Magicians

Favoritförfattare?
Är omöjligt att bara nämna en. Helt omöjligt.

Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Jag ska ju börja läsa Cat Valente nu, som jag länge varit nyfiken på. Cherie Priest och Patrick Rothfuss står på tur härnäst.

Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Jag läser faktaböcker som är kurslitteratur hela tider. Biblioteks- och informationsvetenskapliga sådana och litteraturvetenskapliga ibland. Annars kan det hända att jag läser genus eller litteraturvetenskap helt frivilligt, men det är sällan.

Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?
Alltid boken först.

Om du ”upptäcker” en bok via film, brukar du läsa den då? Alltså om du inte visste att den fanns som bok innan.
Det händer väldigt sällan. Ett undantag är fantastiska ”Winter’s Bone”, där jag älskade både filmen och boken. Men jag visste att det fanns en bok innan jag såg filmen.

Favoritfilm (baserad på bok)?
”Winter’s Bone” ligger ju bra till. Annars ”Timmarna”.

Läser du lyrik? (Ge gärna exempel)

Ganska sällan. Jag gillar Gunnar Ekelöf, Karin Boye, Aase Berg, Sylvia Plath och T.S Eliot.

Har du dolt vad du läser nångång? För att du kanske känt dig ”nördig” eller nåt sånt?
Jag skäms aldrig över vad jag läser.

Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?

Vem gör inte det? So many books, so little time.

Tycker du att det saknas nått i bokutbudet?

Bra svenska översättningar av engelsk genrelitteratur; fantasy, SF, urban fantasy, skräck, postapo.

Din relation till böcker i stort! Vad vore världen – & DU – utan böcker?
Både världen och jag vore bra mycket tråkigare utan litteraturen.