Månad: november 2011

E-noveller med allhelgonakänsla

Jag skrev om att läsa elektroniskt för några veckor sedan, och lovade framtida rapporter om att läsa i e-format. Tanken var att jag skulle prova att låna e-böcker via biblioteket, något som tyvärr inte har blivit av. Däremot har jag faktiskt läst lite kurslitteratur på surfplattan; J. Sheridan Le Fanus vampyrklassiker ”Carmilla” (som är såpass gammal att den finns som gratis e-bok i en mängd olika format). Dessutom passade jag på när nystartade Mix förlag gav bort gratis e-noveller och lade vantarna på två stycken svenska skräcknoveller.

Johan Theorins nyskrivna novell heter ”Bengångarna”. När jag recenserade ”Blodläge” efterlyste jag ju lite mer renodlad skräck från herr Theorin, så valet av denna novell var en självklarhet för mig. Om Theorin lyckades med skräckformatet? Mitt svar är tyvärr nja.
Han har ett ganska intressant, om väl lite förutsägbart, upplägg där en synnerligen osympatisk man bokstavligt talat gräver en grop som han själv faller i. Novellens upptakt, där mannens avsikter förklaras, är skickligt skriven. Det är när själva skräcksekvensen tar över som det tyvärr blir lite fånigt. Det är lite för bisarrt, lite för konstigt för att kännas läskigt.
Men jag tror ändå att Theorin har potential som skräckförfattare, så jag hoppas verkligen att det här inte är hans sista försök i genren.
Johan Theorin – Bengångarna (Mix förlag, 2011)

Selma Lagerlöf har skrivit flera riktigt bra historier med skräckinslag, som ”En herrgårdssägen”. Novellen ”Frid på jorden” kom ut första gången 1917 och börjar som en klassisk spökhistoria. En familj får besök på självaste julafton, av en grå och risig varelse som mer liknar ett gammalt förtorkat träd än en människa. Varelsen visar sig vara en familjemedlem de trott de mist för länge sen, och dess historia en mörk och förvriden sådan, full av ångest och tankar på hämnd.
Den här korta novellen är ett utmärkt smakprov för den som är nyfiken på de mörkare delarna av Lagerlöfs författarskap. En arkaisk och skoningslös berättelse om utsatthet.
Selma Lagerlöf – Frid på jorden (Mix förlag, 2011)

Noveller är något som gör sig extra bra i e-format, speciellt om man läser enskilda noveller istället för hela samlingar. Mix förlags initiativ att ge ut 60 e-noveller (både nyskrivna och klassiker) i e-format är ett bra sätt att utnyttja e-böckernas potential tycker jag, att hitta nya alternativ till de analoga böckerna.
Tanken är att Mix förlag ska ge ut både e-böcker och trycka böcker i framtiden. Bl.a. kommer de att ge ut en ny svensk utgåva av en av mina absoluta favoritböcker, Neil Gaimans fantastiska ”American Gods”. Lagom till att tv-serien baserad på boken har premiär på HBO, får man hoppas.

Har ni läst någon av Mix 60 e-noveller? Vad tycker ni om initiativet?

En tiondel

Det blir mycket bloggande om NaNoWriMo för tillfället. Mycket för att jag tillbringar en ganska stor del av min tid med att skriva, men också för att jag inte kan blogga om det andra jag gör riktigt ännu (som att skriva examinationsuppgift om vampyrer), pga hårda regler kring fusk.

Idag passerade jag 5000 ord i mitt NaNoWriMo-projekt, som är en roman med inslag av både skräck och urban fantasy. En tiondel är alltså redan skriven. Det känns märkligt. Mycket för att jag tycker att jag knappt har blivit varm i kläderna ännu, att jag mest har tillbringat min tid med att etablera karaktärer, bygga miljöer och plantera detaljer inför resten av boken. Det känns som att det börjar bli dags att låta saker rulla igång på allvar med andra ord, och jag är mycket peppad på att börja skriva skräckinslagen!

Vad gör ni i helgen? Skriver, läser eller något helt annat?

Skamlöst underhållande

Lina Neidestams ”Maran” är det andra albumet i Kolik förlags bokserie Femisex, feministisk erotik. En bokserie med det namnet ger ofta upphov till en mängd frågor av vad feministisk erotik egentligen innebär, och varför det ett sådant projekt behövs. För min del är jag glad så länge projektet ger upphov till så snygga, fantasifulla och skamlöst underhållande serier som det här.

I centrum för handlingen finner vi den aspirerande författaren Nora. Hon har hyrt en fäbodvall över sommaren för att skriva Den Stora Generationsromanen. Men hennes musa vägrar att infinna sig och om nätterna drömmer hon märkliga, erotiska drömmar. Snart överger Nora generationsromanen för att istället skriva fäbodsporr och folkromantisk erotik, övervakad av en mystisk figur som skymtar i spegeln.

”Maran” är en berättelse som löst knuten till Noras historia rör sig mellan saga och myt, mellan nutid och dåtid, mellan uppsluppet snusk och flammande passion. Några av delarna, den om kolmilarna och den om Gösta Berling och varulven, har jag läst tidigare när de varit med i tidningen Utopi. Jag tyckte att de fungerade väl som fristående delar, men samtidigt blir de ännu bättre i albumform när de får ett sammanhang att höra hemma i.

Neidestams tecknarstil fungerar väldigt bra. Det är frodigt och frustande, med kroppsvätskor som dryper och stänker. Speciellt färgläggningen tycker jag är väldigt snygg, det känns som att Neidestams tecknarstil verkligen kommer till sin rätt i det här albumet.
Jag känner att jag borde varna pryda läsare för att det här är ganska explicit erotik, med könsorgan, orgier och diverse mytologiska varelser i erotiska situationer. Det är snuskigt, men det är ofta ganska absurda historier som flera gånger får mig att skratta. Jag gillar att Neidestam inte håller sig till enbart en läggning; här finns de flesta tänkbara kombinationer (och några mindre tänkbara, faktiskt). Jag blev lite extra förtjust i de lesbiska häxorna Elin och Singoalla och deras berättelses ganska oväntade slut.

Tyvärr tycker jag att ”Maran” tappar något mot slutet. Jag har inget emot hur det slutar i sig, men själva utförandet känns lite hastigt. Jag hade önskat mig ett par sidor till för att binda ihop historien lite bättre.

Det är intressant att se hur mycket Neidestam utvecklat sin tecknarstil sedan det första Zelda-albumet. Det syns i vilken ordning hon har tecknat de olika delarna av ”Maran”, hur mycket säkrare hon har blivit. Jag ser mycket fram emot nästa album av Lina Neidestam, en av våra starkast lysande serietecknarstjärnor just nu.

Lina Neidestam – Maran (Kolik förlag, 2011)

NaNoWriMo – it’s on!

Igår var första dagen av NaNoWriMo – National Novel Writing Month – som jag under en kort period av hybris anmälde mig till tidigare i höstas. Hög tid att sluta prokrastinera och börja skriva!

Tyvärr har jag kurslitteratur, inlämningsuppgifter och tentor upp över öronen just för tillfället. All den där skrivtiden som jag hade fantiserat ihop att jag skulle ha nu i november, vart tog den vägen? Förmodligen ligger den längst ner under högar av kursböcker, recex och flyttkartonger som fortfarande är ouppackade efter stambytet.
Med andra ord ligger jag efter med skrivandet redan andra dagen. Det krävs ett genomsnitt på 1667 ord per dag för att hinna klart i tid och jag lyckades igår endast klämma ur mig 1018. Vi får se om jag hinner skriva ikapp lite idag eller om jag tvingas tillbringa all min tid med att läsa om 1800-talsvampyrer istället.

Hur går det för er andra som är med i NaNoWriMo? Ligger ni i fas? Eller har ni precis som jag lite för mycket att göra för att kunna koncentrera er ordentligt på skrivandet?

Meet you at the cemetery gates

Det börjar med att en hel familj mördas. Eller nästan en hel familj, för den yngste lille sonen överlever genom att han lyckas ta sig till den närbelägna kyrkogården. Pojken Nobody (eller Bod, som han oftast kallas) blir adopterad av spökparet Owens och växer upp på kyrkogården. Det är en märklig och ibland ganska ensam tillvaro att vara den enda levande personen bland idel döda (och några gränsfall) och Bod blir alltmer nyfiken på omvärlden. Men att lämna kyrkogården betyder att riskera att återigen hamna i mördarens klor.

Neil Gaimans ”The Graveyard Book” är en ungdomsbok med inslag från såväl spökhistorier, urban fantasy, sagor och klassiska äventyrsberättelser. Precis som i hans fantastiska ”Coraline” så lyckas Gaiman kombinera dessa ingredienser på ett sätt som är både roligt, ruskigt och oerhört underhållande på en och samma gång.

Spökena i ”The Graveyard Book” är inte särskilt läskiga. De är ju Bods familj och vänner och eftersom det ur hans synvinkel vi möter världen så framstår de mer som en grupp kärleksfulla, bisarra och ofta ganska fåniga kufar. Jag påminns om Eva Ibbotsons ”Den stora spökräddningen”, en av mina favoritböcker när jag var i nioårsåldern.
Något som däremot är läskigt (åtminstone kan jag tänka mig det, om man är en lite mer lättskrämd tonåring istället för en luttrad gammal skräckläsarräv) är den mystiske mördaren som ständigt smyger omkring i utkanten av Bods liv och väntar på sin tur. En obehaglig karaktär, långt läskigare än alla de övernaturliga monster och varelser som annars befolkar boken.

Boken är episodiskt skriven, så att den känns lite som en blandning av en novellsamling och en roman. Det är ett format som fungerar väldigt väl, för du slipper tråkiga utfyllnadskapitel och transportsträckor. Vi får följa Bod under hans uppväxt från liten bebis till tonåring, ett antal nedslag i hans extraordinära men ändå ganska vardagligt inrutade liv.
Neil Gaiman har som författare ibland problemet att hans böcker kan bli lite för smarta. Att de nästan slår knut på sig själva med sina metalitterära referenser, sina berättelser i berättelsen. I ”The Graveyard Book” märks ingenting av detta. Det är en välskriven, välkomponerad och fin bok som samtidigt känns både originell och märkligt välbekant. Jag tycker att det är något av det bästa han har skrivit och ett måste för alla som behöver lite mysryslig ungdomsfantasy att förgylla höstmörkret med.

Neil Gaiman – The Graveyard Book (Harper, 2010)

Läsrapport oktober

Elizabeth George – Write Away
Denise Mina – The Field of Blood
Liv Strömqvist – Ja till Liv!
Sofia Nordin – Utanmyr
John Ajvide Lindqvist – Tjärven
Belinda Bauer – Mörk jord
Elizabeth Bear – Undertow
Anders Björkelid – Förbundsbryterskan
Bram Stoker – Dracula
Neil Gaiman – The Graveyard Book
Lina Neidestam – Maran

Antal omläsningar: 1
Antal böcker på engelska: 5
Antal graphic novels/seriealbum: 2
Antal fantasyböcker: 2 (om man även räknar The Graveyard Book)
Antal skräckböcker: 3
Antal postapokalyptiska böcker: 0
Antal tegelstenar: Ingen riktig
Antal tidskrifter: 0
Sammanlagt antal: 11

Litterära nyårslöften 2011

Antal sf-böcker lästa: 1
Antal ”äldre” böcker (dvs minst 30 år) lästa: 1
Böcker utanför trygghetszonen: 1 (deckarutmaningen ju!)

Sammanfattning av månadens läsning:

Oktober månad blev ganska dålig på läsfronten, åtminstone inte om man ser till antal sidor. Men två veckors sjukdom och allt som behöver göras i lägenheten efter stambytet har gjort att jag inte har kunnat läsa på långa vägar så mycket som jag brukar göra under hösten.
Månaden började med att jag läste Elizabeth Georges skrivarbok ”Write Away” som gjorde mig irriterad och provocerad. Ingen bok jag kommer att ta åt mig särskilt många råd från, med andra ord. Månadens absoluta bottennapp.
Månadens bästa böcker är ett dött lopp mellan Anders Björkelids ”Förbundsbryterskan” och Neil Gaimans ”The Graveyard Book”. Ungdomsfantasy med skräckinslag verkade med andra ord vara den perfekta oktoberläsningen för yours truly.

Hur har er läsmånad varit? Vad är det bästa/sämsta ni har läst?