Gotisk höst: On candy stripe legs

On candystripe legs the spiderman comes
Softly through the shadow of the evening sun
Stealing past the windows of the blissfully dead
Looking for the victim shivering in bed
Searching out fear in the gathering gloom and
Suddenly!
A movement in the corner of the room!
And there is nothing I can do
When I realise with fright
That the spiderman is having me for dinner tonight!

Quietly he laughs and shaking his head
Creeps closer now
Closer to the foot of the bed
And softer than shadow and quicker than flies
His arms are all around me and his tongue in my eyes
”Be still be calm be quiet now my precious boy
Don’t struggle like that or I will only love you more
For it’s much too late to get away or turn on the light
The spiderman is having you for dinner tonight”

And I feel like I’m being eaten
By a thousand million shivering furry holes
And I know that in the morning I will wake up
In the shivering cold

And the spiderman is always hungry

Robert Smith lär en gång ha sagt ”It’s only people that aren’t goths that think the Cure are a goth band”, men jag tänker inte låta det hindra mig från att skriva ett inlägg om The Cure i Gotisk Höst. För ”Lullaby” från skivan ”Disintegration” från 1989 är en perfekt gotisk godnattvisa, vars text tydligt knyter an till den gotiska berättartraditionen.

Robert Smiths ”The spiderman” har inget gemensamt med Marvel-superhjälten med samma namn. Istället är karaktären tydligen baserad på något som en släkting brukade berätta för honom när han var barn, ett slags spindelmonster som verkar vara förtjust i att äta upp människor i deras sängar.
Det finns en hel del tvetydighet i låttexten, något som är vanligt i gotiska texter. Finns The spiderman ens på riktigt eller är han bara en del av jagets febriga fantasi? Smith sjunger om att ätas levande av ”a thousand million shivering furry holes” (här skulle jag kunna göra en mycket freudiansk tolkning, men jag tror att jag låter bli), men samtidigt vet han att han kommer vakna nästa morgon. Är det en dröm eller ej?

Videon ger ytterligare utrymme för gotiska tolkningar. Kostymerna och rekvisitan – inte minst den tilltagande spindelväven som verkar täcka allt mot slutet av låten – inte minst. Men att The Spiderman i videon också spelas av Smith öppnar fören intressant tolkning; att monstret i själva verket är en del av honom själv. Ett motiv som är oerhört vanligt inom gotisk litteratur, där Robert Louis Stevensons ”Doktor Jekyll och Mr Hyde” är ett bra exempel.

Oavsett om The Cure är ett gothband eller ej, så går det inte att komma ifrån att ”Lullaby” är en gotisk liten novell i miniformat. Perfekt för den som behöver en smula gotisk inspiration i sitt liv.

12 kommentarer

  1. Som Kyle (eller är det Stan?) säger när han träffar Barbara Streisand-zilladödande Robert Smith i South Park: ”Disintegration is the best album ever, dude!” :-D Jag tröttnar aldrig på att lyssna på ”Lovesong”.

    1. Haha, jag brukar säga just den kommentaren själv (med pipig South Park-röst) ganska ofta. :D Hela det albumet hör till mina absoluta favoriter, så jag kunde inte låta bli att nämna det när jag ändå har gotiskt tema i bloggen.

  2. PS: Vad fantastiskt bra den gör sig i skrift, ”Lullaby”! Som ett litet poetiskt mästerverk. Jag gillar att läsa låttexter, har t ex Nick Caves King Ink hemma och läser i då och då.

      1. Verkligen! Kanske i synnerhet Birthday Party-eran… eller kanske de tidiga Bad Seeds-åren. Eller, tja, Henry’s Dream funkar ju också. Eller, åh, Murder Ballads! Hörde en snutt från ”Song of Joy” i reklamen till – the horror! – en Beckfilm häromdagen och började tänka på hur jag inte vågade lyssna på den låten när jag var ensam hemma. Den är mer effektiv än de flesta skräcknoveller jag läst. Det där Miltoncitatet i slutet i kombination med Caves ”Do you reckon me a friend? Are you beckoning me in?” och så Bad Seeds vansinneskör på det. Gud, får gåshud till och med nu!

        1. Nick Cave och Beck låter som en ohelig kombination! :O
          Men åh, nu blir jag mycket sugen på att lyssna på Murder Ballads. Samt skriva ihop ett blogginlägg om skivan till det gotiska temat… Btw så ingår faktiskt videon till ”Where the wild roses grow” i litteraturlistan till gotkursen. Har jag nämnt hur mycket jag gillar den här kursen? :)

  3. Det var tradition bland gotiska band att förneka sin identitet. Sisters of Mercy gjorde likadant. Det är bara för att deras fans ska känna sig ännu mer alienerade. ”I believe in god but god doesn´t believe in me” som Wayne Hussey i The Mission sjöng.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s