Fobiska duellen: Flickan under jorden

Den andra boken jag läste som en del i den fobiska duellen var Elly Griffiths ”Flickan under jorden”. En författare som jag har läst många hyllningar av på olika bokbloggare men som jag själv har undvikit fram tills nu på grund av den där deckarfobin som ligger till grund för hela utmaningen.

Det började ganska skakigt mellan mig och Ruth Galloway, Griffiths medelålders kattälskande arkeolog. Jag skrev ett inlägg när jag bara läst några få kapitel om hur jag störde mig på hennes ständiga viktnojande. Detta nojande gjorde att jag hade lite svårt att ta Galloway till mitt hjärta, även om hon annars kändes som en sympatisk kvinna.
Ett annat problem jag hade med boken var språket. Jag vet inte om det är översättningen som inte riktigt fungerar för mig, men jag hade särskilt svårt för de passager där Galloways tankar kommer fram. Tonen är ganska skämtsam, speciellt i början av boken, men jag har väldigt svårt för Galloways sätt att förminska sig själv. Som i exemplet jag nämnde i blogginlägget om viktnojandet, där hon tänker sig att bilen kommer gå sönder på grund av hennes vikt. Den typen av inlägg luktar lite chick litt (eller snarare mina fördomar om chick litt, då det enda jag har läst i genren är någon mycket tidig Marian Keyes och ”Bridget Jones dagbok” innan jag konstaterade att den typen av böcker absolut inte är något för mig).

Handlingen då? När kvarlevorna efter en människokropp hittas ute bland saltängarna i Norfolk tillkallas Ruth Galloway för att ta reda på hur länge kroppen legat där och om den eventuellt kan ha något samband med ett försvinnande tio år tidigare. Galloway bor i området och deltog i utgrävningen av platsen för många år sen. När så ännu ett försvinnande inträffar, en liten flicka från trakten, så dras Galloway in allt mer i utredningen samtidigt som hon själv börjar utsättas för hot.

Jag gillar verkligen de arkeologiska inslagen i ”Flickan under jorden”. Griffiths är påläst inom ämnet och lyckas förmedla sin kunskap utan att bli långrandig eller alltför teknisk. Teorierna om bronsåldersfolkets begravningstraditioner och tro är fascinerande, och jag kommer på mig själv med att önska att romanen skulle handla mer om detta och mindre om mordutredningar. För tyvärr tar polisutredningen över boken helt efter ett tag. Och själva deckarintrigen är jag inte genomförtjust i. Den känns förutsägbar (mördaren kunde inte ha varit mer uppenbar om han så hade haft en skylt runt halsen: ”mördare formulär 1A”) och jag stör mig på att den annars så smarta Galloway börjar handla helt irrationellt mot slutet av boken.
Slutet avskyr jag. Vad som händer med Galloway i slutet av boken gör mig mer förbannad än allt hennes viktnojande sammanlagt faktiskt (markera vittexten om ni vill veta slutet, men varning för spoilers galore!).
När Galloway räddar den kidnappade Lucy så övermannas hon av moderskänslor och verkar få något slags religiös modersupplevelse. Boken slutar med att hon är med barn. Hennes kroppsnoja är avblåst, för nu är hon ju inte bara tjock utan GRAVID. Heliga moderskänslor som något slags snabblösning för att få en mening med livet; jag betackar mig.

Nä, Elly Griffiths och jag kom inte helt överens. Inte nog med att hennes protagonist lyckades göra mig förbannad och hennes deckarintrig inte kändes så spännande, hon lyckas också trampa på min akilleshäl när det gäller hemskheter; kattplågeri. Jag tvivlar på att jag kommer att läsa något mer om Ruth Galloway, vill jag läsa en deckare med en svartklädd, viktnojande kvinna med problematiska familjerelationer i huvudrollen så vänder jag mig hellre till Denise Minas Paddy Meehan.

Elly Griffiths – Flickan under jorden (Månpocket, 2011)

Annonser

18 comments

  1. Jag läste den för några år sedan och jag håller verkligen med dig om viktnojandet. Det förstörde lite intrycket av modern, mogen kvinna. Men annars tyckte jag den var bra :)

    Förresten, vilket fiffigt sätt att skriva spoilers. Det har jag inte ens tänkt på att man kan göra så.

  2. Jag förstår definitivt dina invändningar, however tyckte jag att det var riktigt underhållande ändå. Jag brukar i vanliga fall hålla mig till böcker med rätt ordrika meningsuppbyggnader i långa utdragna scener och detta rusade fram för mig. I både handling och sidantal. Vips hade mordet lösts och jag var redo för en ny Ruth. Jag kommer definitivt att fortsätta läsa om henne men ska ta ditt tips om Denise Minas karaktär till heart.

    Kommer dessutom använda mig av din fiffiga spoilertext i vitt. Läser just en bok där jag vill prata om sluttampen och tänkte sorgset för inte mindre än en timme sedan hur synd att det är så svårt att prata om hela boken på en bokblogg (är nämligen inte med i någon bokcirkel och får aldrig utlopp för såna behov). Detta löser problemet galant. Clever!

    1. Jag läste också ut boken på nolltid, men jag tror att jag har lite för många invändningar för att vilja läsa nästa bok i serien faktiskt. :)

      Spoilertext i vitt är jättebra! Då kan man leka bokcirkel hur mycket som helst och diskutera slutet i böcker utan att behöva oroa sig för att någon ska få det förstört för sig.

  3. Den funkade inte alls för mig. Jag köpte den efter att ha läst ett antal hyllningar och när jag läst klart funderade jag på om det var samma bok som alla andra skrev om.

  4. Slalomläser den här vid sidan av två andra nu och kan inte mer än att hålla med. Stör mig på både viktnojande och plattityder. Är inte alls övertygad än när två tredjedelar är läst…

    1. Jag som trodde att precis alla andra älskade Ruth Galloway? :) Skönt att jag inte är ensam om att ha svårt för boken, jag började undra om det var deckarfobin som helt hade tagit över.

      1. Egentligen har jag ingenting emot just Ruth tror jag:) Jag gillar att hon bor ensam med sina katter, gillar arkeologi och historia och är ganska så tuff (även om hon gnäller på sin tjockhet hela tiden). Jag hade nog förväntat mig något mer i själva berättelsen. Tycker att den är stereotyp och för enkel. Stör mig på saker som att Nelson är ganska okunnig i historia (vet typ ingenting bara för att han är en hård polis), att en hippie måste vara barfota och har flummiga, blommiga kläder osv, hehe. Kan vara också att den inte var som jag trodde och att jag rent av blev besviken. Eller också kan det vara översättningen. Funderar på att läsa en till fast på engelska för att testa :)

  5. Hahahahahah, en sågning som heter duga som jag måste uppskatta även om jag ääääääääälskar Ruth Galloway och Elly Griffiths. Jag tycker visst hennes viktnojande (som jag upplever som minimal) går ihop med hennes personlighet, men att historien är förutsägbar jo, det kan jag hålla med om. Det enda jag egentligen störde mig på var dock språket så nästa tänker jag läsa på engelska av den enkla anledningen. Det blir inte bättre i det följaned böckerna då jag bara stör mig än mer på det.

    jag gillar ju miljöbeskrivningarna och karaktärerna och det är dem som gör att jag läser vidare, slukar med hull och hår och struntar i att jag kan räkna ut slutet. För ibland är inte det viktigast har jag insett, inte för mig. Beror lite på vad det är för typ av bok, dock, förstås. Men det kanske inte är en bok jag hade gett till någon med deckarfobi. Inte din typ av det i alla fall, även om sidohistorien är iktigare än själva morden

    1. Så det var översättningen som inte var helt bra alltså? Det är svårt att veta, jag kände bara att språket skavde lite för mig hela iden, men det var svårt att säga om det var översättningen eller författaren i sig.

      Jag tycker att miljöerna är väldigt bra beskrivna, men hade nog önskat mig lite mer aka-porr (Ruth jobbar ju ändå på ett universitet) och mindre sunkiga polisstation och klafsande ute på saltängarna. :)

  6. Du föll alltså inte för allas vår Ruth, hårdhjärtade kvinna? ;-) Damn, nu känner jag att jag förtjänar ett IG i deckarfobibotande! Tur att du gillade Paddy iaf. :-D

    Ang språket: jo, hon gör sig klart bättre på originalspråk.

    1. Jag föll mycket mer för Paddy än för Ruth, måste jag erkänna. Visst viktnojar hon också en del men come on, vilken tjugoåring gör inte det? Så där stör jag mig inte alls lika mycket. Plus att jag gillar Minas hårda miljöer mycket mer, så jag ska definitivt läsa fler av hennes böcker.
      Så absolut inget IG i deckarfobibotande, du har ju fått hälften rätt hittills iaf. :)

      1. Yay! Det finns ju två Paddyböcker till, och Minas andra böcker är lika läsvärda de. Sedan tror jag att du skulle gilla de Tana French-böcker du inte hunnit läsa än. Och om du suktar efter mer har du ju de medeltida tortyrredskapen och gore galore i din bonusfobibok The Death Pit! ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s