Hennes kurviga kropp

Jag har börjat läsa Emily Griffiths ”Flickan under jorden”, den andra boken i deckarutmaningen. Efter några få kapitel trivs jag riktigt bra tillsammans med arkeologen Ruth Galloway, om det inte vore för en enda sak: hon är fullkomligt besatt av sin egen vikt. På de knappt 30 sidor jag har läst har hon redan hunnit
1. konstatera att hon är för tjock för jeans
2. påpeka att hon endast bär svarta kläder för att hon är för tjock för färger
3. känt sig ful (och tjock, såklart) när hon bytt om till praktiska kläder
4. inbillat sig att hon skulle trigga något larm i bilen för att hon väger 80 kg.

Missförstå mig rätt nu, jag gillar Ruth. Och jag är väldigt mycket för att kvinnor i alla storlekar ska få utrymme överallt. Vilket faktiskt är skälet till att jag blir så provocerad av det här ständiga rantandet om vikten bland kvinnliga karaktärer. Det känns som ett så billigt sätt att få in en tydlig svaghet eller igenkänningsfaktor: ”Jag gör mitt geni överviktigt, så kommer hon kännas som en riktig kvinna!” Det vore befriande att en enda gång få läsa om en kvinnlig deckarkaraktär som inte bryr sig det minsta om vad hon äter eller har på sig eller om hennes läppstift är smetigt i de här sammanhanget. En kvinna som inte bantar och köper kläder i syfte att dölja magen (Ja, jag tittar på dig, Paddy Meehan!).
Glädjen över att få läsa om en cool, självständig, smart kvinnlig karaktär förtas när hennes vikt hela tiden tas upp och när det ständigt påpekas hur ovårdad hon är (Ja, Barbara Havers, det är dig jag syftar på!) Jag förstår mycket väl att det också är för att visa att karaktären är ”a brain, not a body” – men i så fall vore det ju bra mycket mer intressant om det skrevs karaktärer med alla typer av kroppar och kroppsuppfattningar. Kanske till och med – gasp! – en överviktig kvinna som inte hatar sin kropp. Utan som kan få ha kurvor och självförtroende på en och samma gång.

Vidare stör jag mig också en aning på hela attityden att kvinnor ”måste” bära svarta kläder för att de är överviktiga. Det är också en så billig poäng att plocka, en sådan total kliché. Jag är själv en stark förespråkare för att klä sig i fyra nyanser av svart, så jag absolut inget emot att karaktärerna i böckerna jag läser gör det (tvärtom sympatiserar jag oftast mer med en karaktär som är svartklädd än en som är klädd i pasteller). Men jag föredrar helt klart de karaktärer som klär sig i svart av populärkulturella, estetiska eller moraliska skäl framför de som läst i damtidningarna att svart gör en smalare.

25 kommentarer

  1. Jag störde mig också på hennes fokus på vikten och kanske ännu mer för att de antydningar om hennes längd i kombination med vikten åttio kilo gör att hon inte kan vara särskilt tjock. I och för sig har sällan upplevd tjockhet med faktisk tjockhet att göra, men det störde jag mig extra mycket på ändå + att jag inte tyckte att det passade till hennes karaktär i övrigt.

    1. Jag håller med om att upplevd tjockhet och faktiskt tjockhet sällan hänger ihop. Men det är så tråkigt att en annars så skärpt dam som hon hänger upp sig så väldigt mycket på sin vikt, och tjatar om den så väldigt mycket. Som om det vore viktigare än hennes jobb som hon ändå brinner för.

      Angående det där med 80 kg för övrigt: för mig som är 182 cm lång är det normalvikt. Bara för att sätta i perspektiv.

  2. Den där viktnojan stör jättemycket i en annars väldigt mysig/bra/läsvärd serie. Hade önskat att det vore mer okommenterat eller att hon faktiskt fick vara stolt över sin kropp. Möjligen har det där tjatandet mattats lite i den tredje boken som jag nyss läste ut men det kan också vara önsketänkande parad med selektiv läsning från min sida…

    1. Det är verkligen synd! Jag tror jag hade föredragit allra mest om hennes kropp inte varit en issue över huvud taget, förutom om den varit skadad, sjuk osv. Lite som Martina Lowdens fantastiska text härom veckan där hon skrev hur hon tänkt sig att kroppen bara är en behållare för hjärnan,just så tänker jag mig (vill jag!) att Ruth skulle kunna resonera.

  3. Håller med om att det är irriterande med det ständiga viktältandet, men det blir lite mindre av den varan i kommande böcker! Eller så vande jag mig helt enkelt… För mig, som ända sedan puberteten haft ett kompext förhållande till min kropp, oavsett hur jag sett ut eller hur mycket jag vägt, blir det lite tvådelat. För oavsett hur trist det är att Ruths vikt ska nämnas hela tiden så ÄR det svårt att separera sin kropp från hjärnan, även om Lowdens bild är fin. Det är deprimerande att så många kapabla, smarta kvinnor – däribland då jag själv, tyvärr – lägger ner så mycket tid och energi på att ogilla sina kroppar. Tala om förspilld kvinnokraft! Men nu ser tyvärr verkligheten ut så för många kvinnor, och om man tänker sig litteraturen som en spegel för samhället i stort är det väl – återigen tyvärr – bara logiskt att en hel del kroppsnojor smyger sig in.

    Kul att du verkar gilla i övrigt ändå!

    1. Det är ju extremt svårt att separera kroppen från hjärnan, även om man gärna skulle vilja. Men det är också lite tråkigt att det är så vanligt förekommande att så snart en kvinna ska ha dåligt självförtroende/inte vara snygg så handlar det om hennes vikt. Till slut blir det lika uttjatat som att de manliga deckarkaraktärerna har alkoholproblem.

      Jag tror att det här är skälet till att jag älskar Cass Neary så mycket. Hon är ju själva definitionen av en flawed character (kleptoman, alkoholist, agressionsproblem) – men trots att hon inte är någon skönhet så känns det inte som att hon ständigt går runt och nojar. Det är ju det minsta av hennes problem.
      Vilket är en ganska vanlig inställning för manliga karaktärer, men inte för kvinnliga.

      1. Ja, ÄLSKAR Cass! Så befriande! Även om hon är helt uppfuckad egentligen känns hon som en förebild, just därför att hon skiter i sådant som man ”ska” noja över. Hoppas jag får hem Available Dark snart!

        1. Jag tycker också att Gillian Flynn gör något eget av det här med skönhet/fulhet, kroppsuppfattning och självförtroende i ”Sharp Objects”. Där störde jag mig inte det minsta på Camilles ständiga nojande, det var en så viktig del av hennes personlighet och dessutom gestaltat på ett intressant sätt.
          Det är det här ständiga tjock = ful = nojig som jag är så vansinnigt trött på. Att inte ens komma undan det inom litteraturen heller, när det är ett budskap som trumpetas ut överallt annars.

          1. Tänkte faktiskt nämna Gillian Flynn i kommentaren här ovan. :)

            Och ja, det är sjukt enerverande och tråkigt att tjock = ful = nojig tycks vara en given ekvation överallt, till och med i litteraturen. Suck.

  4. Jag blev inte imponerad av den första boken och en av orsakerna är detta ständiga tjatande om vikten. Jag önskar mig mer karaktärer som skiter i vikten och fokuserar på andra saker.
    Själv gillar jag också svart (skor och accessoarer) men för mig är det för att svart är en praktiskt färg. Jag är alldeles för lat för att matcha skor med resten av kläderna. Svarta skor passar till allt.

    1. Jag har inte kommit så särskilt långt ännu, men om vikttjatandet fortsätter kommer jag nog inte heller bli helt imponerad…

      Svarta skor och kläder passar verkligen till allt. Mycket praktiskt. Och stylish.

  5. Åh vad jag brukar störa mig på sånt. Nu senast var det i nån kingnovell (som jag inte minns namnet på) där huvudpersonens fru ska vara så abnormt fet och stor och gigantisk så hon väger säkert 100(!!) kilo. 100 är inte gigantiskt, kanske om man är 130 cm lång men fasen inte annars. Kommer nog inte på nån bok där en kvinnlig karaktär får vara tjock och sen är det bra så, utan att det ska problematiseras och ältas. Väldigt synd. Min igenkänning är noll när ‘jag är så tjock och ful’-tjatet börjar.
    /Tjocka tjejen utan noja

    1. Och jag minns en Kay Scarpetta-deckare där man hade obducerat en kvinna som beskrevs som extremt överviktig. Tror att hon vägde någonstans runt 80 kg…

    2. Faktiskt, Annie (kommer ej ihåg efternamn) i P.J. Tracys deckare är väldigt tjock OCH sexig, en kvinna som alla män vänder sig efter. Det gillar jag. Hon är dock inte huvudpersonen.

      (Det är ju visserligen inte ”tjock och sen är det bra så”, utan ”tjock och förbannat snygg” men det funkar det med…)

  6. Det är en av sakerna som jag gillar med fantasy – att man slipper kroppsnojan. För även om (ex.) Sansa Stark är väldigt mån om sitt utseende så har hon inte en enda gång under de 3000 sidorna jag har läst tänkt en enda gång på sin vikt.

    Jag skulle faktiskt också vilja läsa en bok med en kvinna som är lite överviktig, men nöjd med sin kropp i huvudrollen. :)

    1. Fast Sam Tarly blir ju ganska mobbad pga sin vikt? Iofs är han man, så jag tycker att Martin ändå undviker klyschan där. Plus att vikten mer står för klenhet/feghet än att det är kopplad till att vara ful på något sätt.
      Robin Hobb gjorde ju något liknande i Soldier’s Son-böckerna (som jag inte har läst klart) där huvudkaraktären blir kraftigt överviktig och därmed blir utskrattad och plågad av hela sin omgivning. Speciellt av fadern, som ser sonens övervikt som en fläck på sin egen ära.

      1. Ja, just ja. Jag glömde helt bort Sam.

        Jag tycker att det är synd egentligen, just det där med kroppsnojan i litteraturen. Jag tror att de flesta författare nog faller i fällan genom att tänka ”hm, hur får man min huvudperson att verka mer mänsklig” och sedan får en snilleblixt ”ja, jag ger henne en skev kroppsbild/kroppsnoja/några extra kilon!”. Blir hemskt less på det, särskilt i chick lit där jag nog knappt har läst en bok inom genren med en huvudperson som inte tycker att hon är tjock.

        1. Fast det är ju EN person i ett persongalleri på sjukt många. Fast när jag tänker på det, är det inte någon lord uppe i norr som också är överviktig och som därför ses som en vekling av de andra lorderna?

          Ja, det är ett av skälen till att jag kom fram till att chick litt inte är något för mig. Det andra skälet var att de flesta böckerna verkar kretsa kring att hitta en man = meningen med livet. Plus lite shopping. Jag kan inte relatera alls till något av det.

  7. Det irriterar jag mig mycket på i Griffiths böcker (och när det gäller Paddy Meehan): varför måste det vara ett sånt jäkla problem hela tiden att vara tjock? Ruth Galloway är ju så otroligt smart och välutbildad och visst kan man ha lite kroppsnoja ibland men herregud, det kan ju inte ta över hela ens liv på det där sättet. Hon har ju bevisligen lyckats med lite allt möjligt här i livet ”trots” sin ”fetma” (som sagt, 80 kg är inte groteskt överviktigt om hon inte är 120 cm lång. Jag är 167 cm och väger betydligt mer än det, och jag är fortfarande inte groteskt fet). Kan hon inte bara ha svart för att hon gillar det och sen är det bra med det?

    Men det verkar ju vara mycket viktigt att alla kvinnliga karaktärer i böcker/filmer/whatnot måste noja över sin vikt. Boring!

    1. Verkligen boring! Det känns som ett så otroligt utslitet grepp att en kvinnlig karaktär nödvändigtvis ska ha tjocknoja och hela tiden jämföra sitt utseende med andra kvinnors. Det känns lite som ett förminskande av Ruths intelligens. Jag skulle verkligen önska att hon kunde ha fått vara ”tjock” och helt obrydd, det hade varit väldigt skönt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s