Meet you at the cemetery gates

Det börjar med att en hel familj mördas. Eller nästan en hel familj, för den yngste lille sonen överlever genom att han lyckas ta sig till den närbelägna kyrkogården. Pojken Nobody (eller Bod, som han oftast kallas) blir adopterad av spökparet Owens och växer upp på kyrkogården. Det är en märklig och ibland ganska ensam tillvaro att vara den enda levande personen bland idel döda (och några gränsfall) och Bod blir alltmer nyfiken på omvärlden. Men att lämna kyrkogården betyder att riskera att återigen hamna i mördarens klor.

Neil Gaimans ”The Graveyard Book” är en ungdomsbok med inslag från såväl spökhistorier, urban fantasy, sagor och klassiska äventyrsberättelser. Precis som i hans fantastiska ”Coraline” så lyckas Gaiman kombinera dessa ingredienser på ett sätt som är både roligt, ruskigt och oerhört underhållande på en och samma gång.

Spökena i ”The Graveyard Book” är inte särskilt läskiga. De är ju Bods familj och vänner och eftersom det ur hans synvinkel vi möter världen så framstår de mer som en grupp kärleksfulla, bisarra och ofta ganska fåniga kufar. Jag påminns om Eva Ibbotsons ”Den stora spökräddningen”, en av mina favoritböcker när jag var i nioårsåldern.
Något som däremot är läskigt (åtminstone kan jag tänka mig det, om man är en lite mer lättskrämd tonåring istället för en luttrad gammal skräckläsarräv) är den mystiske mördaren som ständigt smyger omkring i utkanten av Bods liv och väntar på sin tur. En obehaglig karaktär, långt läskigare än alla de övernaturliga monster och varelser som annars befolkar boken.

Boken är episodiskt skriven, så att den känns lite som en blandning av en novellsamling och en roman. Det är ett format som fungerar väldigt väl, för du slipper tråkiga utfyllnadskapitel och transportsträckor. Vi får följa Bod under hans uppväxt från liten bebis till tonåring, ett antal nedslag i hans extraordinära men ändå ganska vardagligt inrutade liv.
Neil Gaiman har som författare ibland problemet att hans böcker kan bli lite för smarta. Att de nästan slår knut på sig själva med sina metalitterära referenser, sina berättelser i berättelsen. I ”The Graveyard Book” märks ingenting av detta. Det är en välskriven, välkomponerad och fin bok som samtidigt känns både originell och märkligt välbekant. Jag tycker att det är något av det bästa han har skrivit och ett måste för alla som behöver lite mysryslig ungdomsfantasy att förgylla höstmörkret med.

Neil Gaiman – The Graveyard Book (Harper, 2010)

Annonser

5 comments

  1. Neil Gaiman är verkligen ett geni! Att han lyckas vara så puttenuttigt sockersöt och samtidigt skrämma skiten ur mig gång på gång. Jag tycker han är som en modern Grimm, barnsagor för vuxna. Min kärlek till just denna bok är nästan obeskrivlig! Det var en helt annan känsla mot Coraline eller Stardust, men ändå same same good ol’ Gaiman.

    1. Ja! När Gaiman är som bäst är han alldeles oförliknelig! Jag är iofs väldigt förtjust i hans vuxenböcker också, i synnerhet American Gods, men det här hör till det allra bästa jag har läst av honom.
      Är mycket nöjd med att jag lyckades spara den här boken istället för att kasta mig över den direkt när den kom ut, måste jag säga. :)

  2. Jag håller absolut med dig, det här är det bästa han skrivit. Jag blev kär i boken och den tillhör förmodligen en av de få böcker jag kommer att läsaom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s