They came from the deep

Jag skrev härom dagen om e-böcker och att jag skulle avslöja senare i veckan vilken e-bok det var jag läste på surfplattan. Det var alltså John Ajvide Lindqvists zombieroman ”Tjärven” som lyckades locka mig över till den mörka sidan. Inte nog med att JAL är en av mina favoriter bland svenska författare, jag fick ju även boken gratis via Bokbussen. Omöjligt att motstå!

Det är midsommarafton och återträff för avgångsklassen -86. Eller åtminstone delar av klassen; ett gammalt kompisgäng och några udda typer som aldrig riktigt var med på den tiden. Glidaren Mackan, som arrangerat återträffen, kör ut med hela gänget till den ensligt belägna ön Tjärven för grillning, lyssnande på gamla blandband och intag av diverse alkoholhaltiga drycker. En idyllisk skärgårdsmidsommar, om det inte vore för att Mackans båt blir stulen strax innan en hord hungriga zombies anländer till ön.

”Tjärven” är i jämförelse med JALs andra böcker en ganska enkel och rättfram historia. Jag tycker att det är en styrka, för den här typen av historier gör sig bäst när de håller ett högt tempo. Zombierna består i denna skärgårdsversion av drunknade – allt från en stekare med seglarskor till sönderfallna lik efter försvunna sjömän. Det ger zombierna en extra obehaglig dimension att det är så lätt att bli en av dem – du behöver inte ens bli biten eller smittad på något sätt, du behöver bara dras ner i havets djup.
Jag gillade inte Lilla stjärna särskilt mycket, delvis för att jag tyckte att splatterinslagen inte riktigt fungerade. I ”Tjärven” passar de tvärtom perfekt in. En zombieapokalyps utan våld, blod och hjärnsubstans är ingen riktig zombieapokalyps!

”Tjärven” är en både rolig och ganska sorglig roman. Rolig, för att den mentala bild man får av attackerande zombies till tonerna av ”Modern Talking” är obetalbar. Sorglig, för att JAL som vanligt lyckas porträttera några ganska ensamma och lätt misslyckade människor. Som bussföraren Karl-Erik vars musikerkarriär aldrig riktigt kom igång och som aldrig kunnat glömma kärlekshistorien med den numera lyckligt gifta Pia. Scenen när han sjunger och spelar Bryan Adams ”Summer of 69” på sin medhavda gamla gitarr är bokens sorgligaste i all sin patetik.

Om jag ska klaga på något i ”Tjärven” så är det förutsägbarheten. Det är en zombieroman utan krusiduller, men också utan överraskningar. Det är tydligt från första sidan vem som kommer att dö först, vem som kommer att fega ur, vem som kommer att dö en heroisk död för att rädda någon annan och vem som kommer att överleva. Men det här är egentligen inget stort problem för mig som tycker att det är ganska underhållande när de gamla klasskompisarna går i fällan en efter en (på samma sätt som jag kan tycka att det är underhållande att i slasherfilmer kunna förutsäga exakt vad som kommer att hända i hela filmen).

”Tjärven” finns enbart att läsa som e-bok eller att lyssna på i mp3-format. Inget för teknofober med andra ord, men ett måste för den som tycker att skärgårdsidyll à la Pripps Blå-reklamfilmer gör sig bäst tillsammans med en blodtörstig (eller snarare hjärnhungrig) zombiehord.

John Ajvide Lindqvist – Tjärven (Rigmondo, 2011)

Annonser

21 comments

  1. Håller med dig om att den är rättfram och rätt lätt att förutsäga, men precis som du säger gjorde det inte så himla mycket. Jag var fascinerad av hur många ord som typ ”hjärnsubstans”, ”sönderslitna stämband”, ”blod” och ”förruttnelse” det faktiskt går att trycka in i en enda mening… Jag lyssnade på den och föll faktiskt totalt för AJL även som berättare. Tror till och med jag ska försöka skaffa fler ljudböcker av honom.

    1. Nä, det hör liksom till genren, tycker jag. Haha, tänk då att läsa in alla de där orden! Kul att JAL var bra som uppläsare, det är det långt från alla författare som är.

  2. Jag gillade scenen med zombien som satt och försökte banka upp en skalle likt en apa som öppnar en kokosnöt. Jag gillar Tjärven mycket, men förundras lite när jag läser att den gjort folk JÄTTERÄDDA?! Jag uppfattade den mer som allt möjligt bra förutom just läskig.
    Bra val av första e-bok!

    1. Jag fattar inte heller att folk blivit så rädda för Tjärven. Det är så mycket humor och splatter och fåniga detaljer (zombie med seglarskor!) i den, så jag tyckte inte heller att den var det minsta läskig. Men bra ändå, såklart.
      Jag tänkte nog att du skulle gilla mitt val av första e-bok. :)

      1. Jag tror faktiskt ljudboken var läskigare än e-boken, JAL läste så otroligt kyligt och nästan helt känslofritt men av någon anledning var det så himla bra ändå.

  3. Jag vill verkligen läsa den här! Men det är det här med e-bok jag kan tycka är lite jobbigt för ögonen (läste en del e-böcker i svenskan förra året). Vi får se när jag tar tag i detta! :D

    1. Det var e-boksformatet som fick mig att vänta så länge innan jag läste boken själv. Men jag har faktiskt ännu svårare för ljudböcker, så då blev valet inte så svårt ändå. ;)

      1. Ja, ljudböcker har jag testat några gånger, men det låter inte som jag tänkt mig på något vis, så för mig funkar det inte så bra! ;P ^^

  4. Jag gillade också Tjärven, inte minst för att den var så komprimerad och rättfram vilket gjorde att jag för en gångs skull upplevde att JAL fick till slutet (det brukar ju annars kunna bli lite för utdraget och upprepande). Och jag har också svårt att förstå vad som kan vara så skrämmande bland allt det humoristiska i Tjärven, men det kanske är återuppväckandet av Modern Talking som skrämmer i största allmänhet ;)

    1. Hahaha! Ja, det är ju onekligen ganska läskigt! :)

      Jag tycker att det vore väldigt intressant om han skrev fler romaner av den här längden, det kändes som ett väldigt bra format för hans sätt att skriva. För jag håller helt med, han har en tendens att tappa mot slutet (även om jag tycker att han håller stilen i både ”Låt den rätte” och de flesta av sina noveller).

      1. Låt den rätte har ett bra slut och novellerna funkar också för det mesta, jag tänker mest på Lilla stjärna som har kanske tre slut (känns det som) och Människohamn som flippar och blir smått obegriplig på slutet. Håller med om att Tjärven-formen funkar väldigt bra och hoppas också att han verkar mer inom den.

        1. Mm, jag håller med fullständigt. Vilket är synd, för jag gillade åtminstone Människohamn väldigt mycket och om slutet varit bättre hade den boken nog varit min absoluta JAL-favorit.

  5. Gillade den också! Det höga tempot gjorde mig glatt överraskad, personporträtten var klara och tydliga trots avsaknad på långt intro (som jag kan tycka att t.ex. Stephen King har för mycket av) och det känns som att JAL liksom blinkar lite med ena ögat till en med humorinslagen. Favoriten bland äckelscenerna är nog när en av karaktärerna får en sten bankad mot sitt huvud under vattnet och läsaren får en ganka explicit beskrivning av det hela. Gillar även hans berättarröst på MP3’n. Inte det bästa från honom, men klart läs-/lyssningsvärd!

    1. Jag gillade också humorinslagen. Delvis för att jag alltid har varit svag för kombinationen humor och skräck (är stort Buffy-fan, till exempel), men också för att jag tycker att JAL gör det så bra. Hade det varit en gravallvarlig historia så hade den förmodligen inte alls varit lika underhållande.

    1. Mm, har man läst/sett/spelat ett antal olika zombiescenarion så har det en tendens att bli ens mula förutsägbart. Vilket iofs inte gör något om det görs bra, tycker jag. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s