Hur du lär dig att skriva deckardravel

Min skrivkurs är i full gång och jag har därför läst terminens andra bok om att skriva. Den första boken vi läste var Stephen Kings mästerliga , som jag har skrivit om här. Den andra boken var Elizabeth Georges ”Write Away”, en bok som inte ens är i närheten av att vara mästerlig.

Jag måste börja med ett avslöjande: Ni bloggläsare vet ju om att jag är en deckarfobiker av rang. Det har inte alltid varit så. Ända upp i gymnasiet läste jag ganska många deckare faktiskt, där ibland Elizabeth Georges första böcker. Såhär i efterhand misstänker jag att just Georges böcker (och Henning Mankells, som jag också läste då) kan ha bidragit till min fobi.
Jag tycker nämligen att Elizabeth George är en dålig författare. Hennes deckare är förutsägbara och bär med sig en unken moraliserande ton, hennes syn på det brittiska klassystemet känns omodern och exotiserande. Hennes karaktärer är oftast platta som pappdockor.

Att jag alltså inte gillar ”Write Away” kommer kanske inte som någon överraskning. Tvärtom gjorde boken mig mest förbannad och övertygad om att jag inte tänker lyda ett enda av Georges råd när det gäller skrivande.
För att ni, kära bloggläsare, ska slippa läsa den här boken så tänkte jag lista de saker som jag ogillade allra mest i den:

1. Miljöer. George tycker att man ska besöka och närstudera en miljö för att kunna skriva om den. Vilket kanske är ett bra råd om man a) vill skriva diskbänksrealistiskt och b) tycker att det är en litterär förtjänst att beskriva en existerande miljö in i minsta detalj. För mig, som gillar fantasy och sf, är det här rådet närmast skrattretande. Vem bryr sig om hur många meter det är mellan en viss lantkyrka och ett visst brofäste?

2. Högra och vänstra hjärnhalvan. George skriver vid flera tillfällen att hon sysslar med meditation och ”stream-of-conscousness”-skrivande för att ”öppna upp” höger hjärnhalva så att hon blir kreativ. Hon är så himla styrd av vänster hjärnhalva, förstår ni, så annars vill hon bara organisera och inte SKAPA text. Jag har svårt för den här typen av mumbo jumbo i allmänhet, den ligger farligt nära idéer om kvinnligt vs manligt skapande och liknande obehagligheter.

3. Navelskådandet. George verkar tycka att deckare och klassiker är de enda typer av böcker som finns. Hon skriver om att konstruera plots och lägga ut ledtrådar och om mord som pådrivande händelser. Väldigt formulär 1A över det hela. Är man som jag inte det minsta intresserad av att någonsin skriva en deckare så känns hennes råd och tips som en liten skola i hur man skriver värsta sortens klichétyngda, förutsägbara deckardravel.

4. God-given gift. Elizabeth George verkar se sitt författarskap som något slags ”God-given gift” och skriver en hel del i sina små dagboksutdrag om hur hon måste ha ”faith” och hur skrivandet är hennes gåva. Inte för att klanka ner på eventuellt troende bloggläsare, men är det något jag är allergisk mot så är det den här typen av deterministisk bullshit.

5. Exemplen. George plockar väldigt många och väldigt långa exempel från sina egna böcker för att beskriva hur man skriver dialog, etablerar en berättarröst osv. Problemet är att jag inte tycker att något av utdragen är särskilt bra. De är alldeles för långa och ser ungefär likadana ut oavsett vilken bok hon tagit dem från – och oavsett vad det är hon vill ge exempel på.

Det är kanske orättvist mot Elizabeth George att jämföra hennes bok med Kings. Men skillnaden är verkligen enorm. King berättar öppet och personligt om sitt skrivarliv och sina demoner, medan George lite förnumstigt berättar några få sidor om sin helylleuppväxt och sitt superdisciplinerade författarliv. Att läsa om King var spännande och gripande, att läsa Georges manual om hur du skriver en standarddeckare var mest plågsamt.
Visst är jag partisk i den här frågan, deckarfobiker som jag är, men om jag ska vara ärlig så har ”Write Away” fått mig att bli mindre sugen på att skriva. Och min deckarfobi har hon inte heller direkt hjälpt till att minska, om vi säger så. ”Write Away” är kanske användbar för den som aspirerar att bli nya Läckan. För alla oss andra är boken totalt onödig.

Elizabeth George – Write Away (Hodder, 2004)

Annonser

40 comments

  1. Merde, här sågas det längs fotknölarna! Mycket underhållande! Nu har jag inte läst Write Away och det är väl kanske möjligt att den är just så vedervärdig som du vill göra gällande. Däremot läser jag alltjämt Elizabeth Georges Lynley-böcker med stor behållning! There, I said it, so sue me :)

    1. Jag blev så provocerad att jag inte kunde låta bli!
      Jag har ju själv ett förflutet med Lynley & Havers så jag dömer ingen. :) Men jag har numera ganska svårt att sätta fingret på vad det egentligen var som jag gillade med hennes böcker då, även om det ju *måste* ha varit någonting.

  2. Jag blev faktiskt lite besviken när jag läste ‘Det blödande hjärtat’ som du beskrev som en inte-deckare utan en spänningsroman som ofta togs för en deckare. Jag är ledsen att säga det men det ÄR en deckare. Det är ett försvinnande, misstänkt mord, som någon (en journalist på köpet) försöker lösa. Efter allt du skrivit mot deckare…

    1. Var drar du själv gränsen mellan deckare och spänningsroman? Det är väldigt svårt tycker jag.
      Jag gillade Det blödande hjärtat och även Tana Frenchs böcker TROTS att de rör sig i deckarland. Samma sak med Gillian Flynn, vars böcker beskrivs som spänningsromaner men som säkert kan kallas för deckare också. Väldigt många böcker handlar ju om försvinnanden och mord: Den hemliga historien är ett exempel, Winter’s Bone ett annat. Var drar man gränsen?
      Jag själv brukar ogilla när en polisutredning/journalistisk utredning av ett brott står i centrum. Om den är en liten del av historien känns det mer okej. Tana French är med andra ord väldigt nära gränsen för mig, eftersom hennes böcker ändå har poliser i huvudrollerna (vanligtvis ett big no-no för mig).

      1. Ja, jag kanske är lite onödigt känslig för alla journalister och poliser som brinner sanningen trots att de borde ta hand om sina egna liv.

        Och den är ju i alla fall bättre än ‘det svenska deckarundret’. :)

        1. Haha, jag förstår det!

          Jag tror att jag blev så positivt överraskad av Det blödande hjärtat för att jag hade förväntat mig en renodlad deckare. Och det är den ju inte direkt. Men om jag, som du, hade börjat läsa och inte förväntat mig några som helst deckarinslag så hade jag förmodligen också blivit besviken.

          Oh ja! Miljön och karaktärerna väger upp för deckar/spänningsinslagen tycker jag.

  3. Jag måste säga att det här nog är min sämsta skrivuppgift o min största utmaning eftersom jag gärna läser genren hellre än försöker mig på den sj! ;P Jag är inte jättenöjd med mitt första utkast till er stackare i kursen… ;P Huhu…

    1. Varken litteraturen och skrivuppgiften för den här perioden var i min smak! Jag hade väldigt svårt att skriva uppgiften, just för att den var upplagd som något slags deckarscen, det är så himla långt från allting jag brukar skriva annars. Så du är verkligen inte ensam om att inte vara nöjd. :S

      1. Jag håller med som tusan! ;P Usch. Mår nästan dåligt av just den här uppgiften… Det var så mkt att ta med också, inte alls lika öppet för tolkning!

        1. Ja, det var så himla detaljerade instruktioner! Svårt att tillföra något eget kändes det som.
          Jag håller tummarna för att nästa uppgift blir lite friare, så att man får tillbaka självförtroendet igen. :)

  4. Jag har tittat lite i den. Det finns lite basictips som inte är fel att ta till sig. Men jag orkade inte med att läsa alla utdragen ur hennes egna böcker (jag försökte läsa dem, men tyckte mest de var för långa och för tråkiga). Det där med att skriva streamofconsiousness kan jag först, även om hennes teori om hjärnhalvor är lite hobbypsykologisk. Man vill skriva loss hjärnan för att hålla kontakten med andra delar av skrivarvarandet som kanske uppslukas när man stirrar sig blind på exempelvis plotten. Jag misstänker att Stewe till exempel skriver loss när han skriver sina dikter och lägger ut dem på bloggen. Leker med och därmed utvecklar sitt språk.
    Vad gäller miljöskildringar så är enda sättet inte att skriva om platser man varit på. Jag har fått mycket beröm för miljöskildringen (Guatemala) i min novell ”Den nostalgiske guden” men jag har bara gjort grundlig reserach. Men då läste jag reseböcker, fackböcker, poesi och romaner om guatemala och relaterade ämnen.

    1. Det enda jag tyckte var något att ha var de kapitel som handlade om POV och och röst. Det mesta andra kändes… mest blaha. Och utdragen ur hennes böcker ÄR verkligen långrandiga, de är på tok för långa!

      Jag förstår varför man vill streamofconsciousness-skriva, det gör jag verkligen.Jjag har märkt att min egna skrivande går mycket bättre och lättare sen jag började blogga, jag har mycket lättare att försätta mig i ”skrivläge” och verkligen få ner idéer som text om jag skriver blogginlägg först. Men Georges förklaringar om hjärnhalvor och liknande är det verkligen hobbypsykologvarning på.

      En annan sak jag reagerade på var att George påstår att man absolut inte kan jobba heltid och skriva en bok. Speciellt inte som lärare. Jag tror att Mr King skulle ha några invändningar mot det …

      1. ”George påstår att man absolut inte kan jobba heltid och skriva en bok”

        George är en vekling…. Golding var lärare när han skrev ”Flugornas herre”

        1. Väldigt många författare jobbar väl heltid medan de skriver? Känns som en väldigt märkligt inställning överlag det där, att inte *kunna* skriva för att man jobbar som lärare.

            1. Jag har också för mig att Rowling skrev första Harry Potter-boken på tåget när hon pendlade till och från jobbet?

              Svammel indeed. Dessutom privilegierade medelklassfasoner om hon anser att en författare dels måste besöka alla platser den skriver om och dels inte kan jobba heltid och skriva samtidigt.

  5. Men hjälp, den här verkar ju riktigt dålig! Synd, för läser George i allmänhet även om hennes senaste varit lite sisådär (har inte läst den nyaste)

    1. Jag tror att det känns lite extra dålig just för att jag jämför så mycket med Kings bok, som jag gillade väldigt mycket. Men det är väl lite så med skrivarböcker, att man måste hitta just den som tilltalar en själv.

    1. Har du läst Göran Häggs ”Författarskolan”? Om inte: gör inte det. Den fick mig att tappa skrivlusten totalt! Han är endast negativ och menar att det inte är någon idé att försöka skriva, för du kommer aldrig att lyckas ändå.

      Bra att ha lite varningsinlägg så man vet vad man inte ska råka läsa för att få skrivsvacka. ;)

      1. Haha, jag HAR faktiskt läst den boken! Och jag minns den också så, att den kändes väldigt negativ och att det skrevs mycket om hur oerhört svårt det är att skriva en bok. Inte direkt så att jag rusade bort till datorn för att påbörja en episk roman efter att jag hade läst den boken. ;)

        Men bra med en extra varning, jag hade faktiskt helt och hållet glömt bort (eller förträngt) att jag hade läst den boken.

  6. Tack för den ingående sågningen!

    För några år sedan läste jag en Amelia där Camilla Läckberg gav ett par enkla tips på hur man skriver en deckare. Tipsen fick plats på en sida. Det näst sista (eller sista, minns inte), var att man skulle lägga in en twist mot slutet, så att något som läsaren trott hela tiden skulle visa sig vara fel.

    Innan det trodde jag inte att mina fördomar mot deckare och Läckberg kunde bli djupare. Men det kunde de.

    1. Det där med twists i slutet är ju verkligen det äldsta tricket i boken. Borde inte aspirerande deckarförfattare redan känna till det…?

      George har med ett långt avsnitt om ”clues” och ”red herrings” (dvs vilseledande ledtrådar) och förklarar att det måste finnas en balans mellan de båda. Det får inte vara för lätt att klura ut slutet, men det är inte heller god ton att föra läsaren bakom ljuset helt (och här tar hon upp Christies ”The Murder of Roger Ackroyd” som exempel). Ett rätt vettigt avsnitt, faktiskt, om man jämför med resten av boken. ;)

  7. NU har jag inte läst Write away och ämnar inte göra det heller. Vad jag retar upp mig mest på i alla deckare är känslopjunket. För mig gäller att om jag vill ha spänning à la deckare, vill jag ej bli informerad om bovens, snutens, utredarens, vittnets eller busschaufförens känsloliv. Har hittills inte stött på någon decakre som kommer undan med det. Däremot, de som vågar utelämna det helt = hurra för dem!

    1. George skriver tydligen hela psykoanalsyer på alla sina karaktärer, så det blir ju väldigt mycket känslopjunk. ;)

      Jag är helt ointresserad av polisutredningar och liknande, så det är oftast där jag tröttnar. Själva brottet är ganska ointressant för min del, vilket är skälet till att jag undviker genren antar jag.

      Hm, man tycker att det borde finnas fler hårdkokta deckare som skriver a la Hemingway?

  8. Jag har inte läst något av Elisabeth George och inte heller henne Write Away men vill ändå kommentera lite.
    Ang punkt 4.
    Oavsett om man är religiöst troende eller inte så tror jag nog ändå att förmåga att skriva är en gåva, eller kanske hellre talang (för den som inte tycker om ”det religiösa snacket”), precis som en del är musikaliska eller konstnärliga eller bra på matematik. Eller bra på att undervisa eller jobba med små barn.
    Min pappa kan inte rita en teckning, tex. Kan inte. Inte ett enda streck.
    Jag är urusel på att jobba med barn. Kan inte. Helt omöjligt. visserligen har uppfostran av egna barn gjort mig lite bättre på det, men talang har jag inte. Inte alls. Noll.

    En gåva eller talang kan man utveckla och bli ännu bättre på.
    Jag tror inte riktigt på epitetet ”alla kan läsa sig skriva”.

    1. Jag föredrar uttrycket talang framför gåva. Gåva känns ju som något man får – helt oförhappandes – medan en talang är något man utvecklar. Visst har människor kanske olika fallenhet för olika saker, men jag tror att miljö och uppväxt spelar minst lika stor roll som eventuella medfödda egenskaper. Oavsett om det gäller att skriva, spela fotboll eller skulptera så tror jag inte att det handlar om någon gåva.
      Visst kan (nästan) alla människor lära sig skriva, om man menar att göra sig förstådd i skrift. Men skriva bra tror jag inte alla kan göra, även om jag inte tror att det är någon gåva eller medfödd talang som avgör saken.

  9. ÅH vilken roligt diss! Tack för att du muntrade upp mig i min annars så stressade dag av fix och trix inför bröllop! Blev också nu väldigt sugen på att ta tag och läsa On writing som jag egentligen skulle ha läst för ett tag sedan :) Blev däremot INTE så sugen på att läsa denna bok, hehe.

    1. Tack och varsågod! Uppmuntring behövs när man är mitt i bröllopsstress, det minns jag väldigt väl. :)

      On Writing är riktigt bra, så den rekommenderar jag verkligen!

  10. Varför skulle att jobba heltid som just lärare vara extra problematiskt? Alltså i jämförelse till andra jobb? Jag fattar verkligen inte det.

      1. Det är väldigt märkligt. George skriver också något i stil med att det åtminstone är omöjligt att vara en BRA lärare och skriva en bok samtidigt. Som att alla författare som har sysslat med undervisning per automatik skulle ha varit dåliga läsare?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s