Månad: oktober 2011

Man’s brain

”Ah, that wonderful Madam Mina! She has man’s brain – a brain that a man should have were he much gifted – and woman’s heart. The good God fashioned her for a purpose, believe me, when He made that so good combination.”
(ur Bram Stokers Dracula, s.250)

Professor Van Helsing ger mrs Mina Harker den största komplimang han kan tänka sig; att hon har en manshjärna. Självklart kombinerat med ett kvinnohjärta, så att ingen kan få för sig att hon är någon New Woman som bryter mot den dåtida kvinnorollens alla förhållningsregler och begränsningar. Gud förbjude.

Annonser

The tide is turning

Novo Haven är en flytande stad belägen på en avlägsen och obskyr planet i utkanten av universum, Greene’s World. En planet som är styrd med järnhand av Charter Trade Company, ett företag som tjänar otroliga summor på naturtillgångar som råkas finnas på endast denna planet. Planetens amfibiska urinvånare ranidfolket blir hänsynslöst utnyttjade och missnöjet börjar pyra under ytan på denna vattentäckta värld.
Yrkesmördaren André Deschênes får i uppdrag att mörda en kvinna som råkar vara bästa vän till hans älskarinna, hackaren Cricket. Men innan mordet utförs så får Cricket en krypterad överföring med vännens minnen, något som försätter henne och alla hon känner i livsfara. Vilka hemligheter är det egentligen som Cricket bär på? Vad innehåller de krypterade filerna? Och vad kommer hända när raniderna slutligen gör uppror mot de inkräktande människorna?

Elizabeth Bears ”Undertow” är en SF-roman med miljöpolitiska undertoner. Charter Trade Companys uppträdande påminner om de stora oljebolagens, inte minst sättet de behandlar lokalbefolkningen på. Ranidfolket, vilka nedlåtande kallas ”froggies” av många människor, är för övrigt det allra mest intressanta i boken. De delar som handlar om Gourami, en ranid som hamnar i händelsernas mitt, är det bästa i boken. Bears beskrivningar av ranidernas kultur och biologiska egenheter är faktiskt såpass bra att jag under läsningen kom på mig själv med att önska att hela boken vore skriven ur hens synvinkel.
För ärligt talat så bryr jag mig inte särskilt mycket om varken André eller Cricket. Yrkesmördaren André känns som en ganska klichéartad karaktär. Lite som en tråkigare version av Richard K. Morgans Takeshi Kovacs, utan hans identitetsförvirring och intressanta bakgrund.

Vad det gäller SF-inslagen så är de inte särskilt tunga eller tekniska. Tekniken känns inte så väldigt innovativ, bl.a. är de flesta människors hjärnor uppkopplade direkt mot något slags internet och det förkommer både teleportering, kloning och rymdresor.
André har en fallenhet för ”conjuring”, vilket är förmågan att kunna manipulera sannolikheter. Det är ett intressant inslag (om än inte heller särskilt unikt), som jag tycker fungerar väl till en början. Men mot slutet spårar det ur lite. Utan att spoila så kan jag nämna att en sannolikhetsstorm drabbar Greene’s World. När en hel massa osannolika saker inträffar i princip samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka på Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen”, där skeppet Hjärtat av guld ju drivs med osannolikhetsdrift. Att hela tiden vänta sig att en val ska dyka upp i atmosfären ovanför planeten förtar lite av stundens allvar, om man säger så.

”Undertow” är en bra bok, även om den inte tillhör det allra bästa jag har läst. Jag blir sugen på att läsa mer av Elizabeth Bear, och funderar på om jag inte ska sätta tänderna i ”New Amsterdam” härnäst. Någon som har läst? Är det något ni kan rekommendera?

Elizabeth Bear – Undertow (Bantam books, 2007)

This is Halloween

Nu börjar det dra ihop sig till både Halloween och Alla helgons dag (den förstnämnda infaller på måndag 31 oktober, den andra nästa lördag 5 november). Två helger som förknippas med döden, skräck och spöken (och en hel del godisätande) för många av oss.

Helgen till ära så läser jag två sinsemellan ganska olika, men ändå mycket passande böcker:

Bram Stokers ”Dracula” är en omläsning jag gör till gotikkursen. Det nuvarande kursmomentet handlar om vampyrer, och ”Dracula” är ju den största vampyrklassikern av dem alla. Det är några år sedan jag senast läste den här boken, men den är minst lika intressant nu som den var första gången jag läste den.

Den andra boken jag läser för tillfället är Neil Gaimans ungdomsroman ”The Graveyard Book”, en bok som handlar om pojken Nobody som växer upp på en kyrkogård efter att hans familj blivit mördad.
Det känns väldigt passande att läsa en Gaiman-bok just till Halloween, med tanke på att författaren har varit med och dragit igång projektet All Hallow’s Read som går ut på att ge bort en läskig bok till Halloween. Ett fint projekt kan jag tycka, som hellre skulle ge bort ett exemplar av ”Coraline” till eventuella barn som kom och trickortreatade.

Apropå ”Trick or treat” så håller Sf-bokhandelns blogg just nu en omröstning om vad företeelsen ska kallas i Sverige. Själv håller jag nog mest på ”snask eller spratt” eller det brutalt ärliga ”muta eller egenmäktigt förfarande”.

Vad läser ni såhär i Halloween-tider? Blodisande skräck eller mysrysare?

Dålig bokbloggare!

Jag har varit en dålig bokbloggare på senaste tiden. Inte så att jag skrivit särskilt usla inlägg (även om det blivit ganska få), utan för att jag inte har bloggat en enda rad om alla de snälla bloggare som förärat mig en Liebster Blog Award. Förlåt! Jag är väldigt glad över varje utmärkelse och alla fina motiveringar, men jag har varit så upptagen med stambyte och mina tre parallella universitetskurser att jag inte riktigt har hunnit svara.

Nu misstänker jag att jag bryter mot reglerna en smula, men jag tänkte passa på och ge tillbaka awarden till alla bloggare som har gett den till mig. Det är de värda!

Bokmalande – En underhållande och alltid lika vass blogg som främst handlar om fantastik av olika slag.
Feuerzeug – För en blogg som är initierad, intressant och intensiv.
Det mörka tornet – Fellow King-diggare och skräckfantast, en mycket läsvärd blogg.
Abibliofobi – Gillar tegelstenar, viktoriana och litterärt mörker – en kombination jag verkligen uppskattar.
I Elinas hylla – Min bokbloggande skrivkurskamrat Elina har inte bara en bra blogg, hon är en jäkel på att skriva också!

Jag hoppas att jag inte har missat någon utmärkelse nu, i så fall beror det enbart på mitt egna usla minne och min stambytesrelaterade förvirring. Påminn mig gärna om jag skulle ha glömt någon.

Underjordiskt

Sunia och Wulf är på väg mot sommarlandet och Nolafolket. De har ett uppdrag; att bryta det förbund som en gång upprättades mellan människorna som liksom de båda syskonen tillhörde Blodet och underjordens folk. Det är deras enda chans att stoppa Kylan och hindra den från att sprida sig. Men deras vandring blir svårare och tyngre än de hade förväntat sig, och deras vägvisare är inte alltid att lita på. Dessutom verkar de underjordiska avsky alla som är av Blodet, och har bestämt sig för att stoppa dem till varje pris. Ändå är det till underjorden syskonen måste bege sig om de ska kunna fullfölja sin uppgift.

”Förbundsbryterskan”
är den tredje delen av fyra i ”Berättelsen om blodet”. De första delarna heter ”Ondvinter” och ”Eldbärare” och är något av det allra bästa jag har läst inom svensk fantasy. Med denna tredje del befäster Anders Björkelid sin plats som en av de allra mest intressanta svenska ungdomsboksförfattarna.

I den första boken fick vi först möta tvillingarna Sunia och Wulf i första person plural, ett ovanligt berättarperspektiv som fungerade mycket väl. Så småningom bröts tvillingbandet och syskonen fick sina egna röster. Den andra boken berättades till största del ur Wulfs perspektiv, även om det fanns några delar ur vi-perspektiv.
I ”Förbundsbryterskan” är det Sunia som står i centrum. Hon känner både sorg och skuld efter händelserna i slutet av den andra boken, men är för upptagen med att hålla sig vid liv för att orka bry sig om sina känslor. Men färden hon och Wulf ger sig ut på är ingen vanlig resa från en punkt till en annan, utan en färd långt in i deras minnen och drömmar och hjärtan. Hon tvingas till konfrontation med allt det hon helst hade velat glömma, om och om igen.

”Förbundsbryterskan” är på många sätt mer än saga än en fantasyroman. Eller kanske en metasaga, en berättelse som lånar sagans form för att bygga upp sin struktur och logik, men som går mycket djupare än så. Det finns så många lager i den här boken att det är omöjligt att göra dem rättvisa genom att försöka beskriva dem. Det räcker med att säga; det är en berättelse om en berättelse. Om att skriva sin egen berättelse och inte låta sig styras av ett förutbestämt öde.

De underjordiska får stort utrymme i denna bok. Sådant som tidigare bara skymtat förbi eller anats får här sin förklaring. Något som inte bara ger berättelsen mer djup utan också binder samman de första två delarna i bokserien med denna tredje del. Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna när syskonen beger sig ner i underjorden, men det blir aldrig någonsin tråkigt eller det minsta förutsägbart.
Nolafolket, som är inspirerat av Malåsamerna, är ett annat inslag som jag tycker att Björkelid lyckats väldigt väl med. Detta folk skiljer sig mycket från Sunia och Wulf, men samtidigt verkar de ändå ha en hel del gemensamt med de båda syskonen. Inte minst sagorna och berättelserna om allt som varit och som kommer att hända.

”Förbundsbryterskan” är den hittills bästa delen i en ständigt omväxlande, fascinerande och fantasieggande bokserie. Att säga att jag ser fram emot den sista delen i tetralogin vore en rejäl underdrift.

Anders Björkelid – Förbundsbryterskan (Natur & Kultur, 2011)

Still ill

Det är lite stiltje här på bloggen för tillfället.
Det beror dels på att jag fortfarande är sjuk, dels för att jag är tillbaka i mitt hem efter stambytet och således har tusen saker att packa upp, fixa eller köpa nytt. Förutom att jag måste agera fredsmäklare mellan katterna som tydligen inte är kompisar längre efter fem veckor ifrån varandra.

Jag hoppas på att åtminstone få lite tid över till bloggen snart, även om jag kanske inte får mera ork förrän jag blir frisk (vilket verkar dröja). Bland annat hägrar en recension av en mycket efterlängtad bok; Anders Björkelids ”Förbundsbryterskan”.

Hur har ni det i höstmörkret?

Gotisk höst: Gotik och patetik

Horace Walpoles ”The Castle of Otranto” från 1764 räknas till ett av de första stora gotiska verken. Ett portalverk, som påverkat mängder av författare och vars teman blivit vardagsmat inom den gotiska litteraturen. Att läsa ”The Castle of Otranto” idag är tyvärr en ganska plågsam upplevelse. Texten framstår som en parodi, en överspänd och sentimental historia, som knappast uppfyller oss med några sublima känslor.
Vilket inte är så konstigt. Gotik är granne med patetik (för att parafrasera Stagnelius*). Eller snarare granne med patos. Båda orden betyder egentligen i princip samma sak, men där det första har fått en starkt negativ klang så känns det andra ordet en aning mer neutralt värdemässigt. Och en aning närmare dess betydelse för de gotiska texterna.
* Vars dikt ”Vän, i förödelsens stund” som slutar med den välkända raden: ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud”.

Patos och det sublima
Enligt SAOL definieras patos som lidelse, stark känsla, högstämdhet. Detta är en beskrivning som passar väl in på såväl romantiska som gotiska litterära verk. De romantiska författarnas mål var att framkalla starka känslor hos sina läsare genom att bryta mot de klassiska idealen och stränga reglerna. Att framkalla starka känslor var inte bara viktigt, det var huvudsaken.
För de gotiska författarna var det främst sublima känslor man var ute efter att skapa. Det sublima är en känsla av bävan, förundran, skräckblandad förtjusning. Den känsla som en människa får då den inser sin litenhet inför naturens krafter (under ex. en storm), då skräck och skönhet flyter samman till en enhet som både lockar och skrämmer. Edmund Burke skriver om det sublima i sin text ”A Philosophical Enquiry into the Origin of the Ideas of the Sublime and the Beautiful” om hur det sublima är en känsla som vi inte kan förstå rationellt, utan att den snarare kan liknas vid en religiös upplevelse.

Parodier
Någon som är patetisk är enligt SAOL ”starkt känslosam; som väcker medlidande; löjeväckande”. Ordet har med andra ord en starkt negativ klang. Vem vill vara patetisk?
Redan under den tidiga gotikens storhetstid (från slutet av 1700-talet fram till mitten av 1800-talet) förekom en hel del parodier på gotiska verk. Den anonyma essän ”Terrorist Novel Writing” från 1797 räknar upp en mängd ingredienser som anses vara stapelvaror i gotisk litteratur:
Take – An old castle, half of it ruinous.
A long gallery, with a great many doors, some secret ones.
Three murdered bodies, quite fresh.
As many skeletons, in chests and presses …
Mix them together, in the form of three volumes, to be taken at any of the watering-places before going to bed.

Essän har en viktig poäng. Många av de gotiska berättelser som skrevs under denna period använde sig flitigt av samma typ av inslag i en utsträckning som gjorde att de snart gick från att kännas läskiga till att enbart bli fåniga.

Edgar Allen Poes satiriska text ”How to Write a Blackwood Article” (från 1838/1840) handlar även den om att skriva gotiska texter enligt formulär 1A. Blackwood Magazine var en skotsk tidskrift för gotiska texter som Poe går ganska hårt åt då han bl.a. skriver att det är oerhört viktigt att skriva ner alla typer av känslor: ”Should you ever be drowned or hung, be sure and make a note of your sensations — they will be worth to you ten guineas a sheet.”

Jane Austens ”Northanger Abbey” (skriven i slutet av 1700-talet och utgiven 1817) är ett av de mest välkända exemplen på gotiska parodier. Den unga Catherine är en ivrig läsare av gotiska romaner och ser sig själv som en hjältinna i någon av dessa berättelser. Hon ser gotiska mysterier överallt och snärjer därför in sig i märkliga missförstånd och konstiga situationer. Det är inte förrän Catherine inser att hennes älskade gotiska romaner inte har något med verkligheten att göra som hon kan bli lycklig.

Gotik och patetik
Gotiska berättelser tycks alltid ha varit en populär måltavla för parodier och satirer. En bekväm hackkyckling för kritiker att ge sig på, där dess undermåliga språk, teman och tvivelaktiga sensmoral dissekerats.
Varför är egentligen gotiken så lätt att driva med?
För det första så är genren i sig en ständig balansgång mellan det dramatiska och det sentimentala, det stämningsfulla och det överlastade, det kusliga och det komiska. De gotiska texterna ligger på gränsen på många olika sätt, inte minst när det gäller det rimliga. Det krävs så lite för att en text ska trilla över kanten och bli ett skämt att de som skriver gotiska parodier knappt ens behöver anstränga sig.
För det andra så tar genren sig själv på stort allvar. Det är mycket lättare att driva med något som är seriöst och ambitiöst än något som hela tiden håller en distans. Inom gotiken ryms inga ironiska avståndstagande, här finns bara utrymme för de där stora och mäktiga känslorna. Och för parodierna på de där stora och mäktiga känslorna.
Steget är kort från patos till patetisk, från det sublima till det löjliga.

Men frågan är om det egentligen är så farlig att bli förlöjligad? Gotiska berättelser fortsätter att åtnjuta stor popularitet trots – eller kanske på grund av? – att genren så ofta blivit parodierad.
För är inte en parodi eller en satir ett slags kärleksförklaring i sig – en hyllning till det allra mest överdrivna och känslomässigt storslagna inom gotiken?

Om skräck och vi som läser den

Ann Heberlein har skrivit en raljerande och ganska nedlåtande text om skräcklitteratur i DN idag igår (tack för info, helena!). Hon visar tydligt att hon har ungefär lika stor insikt i skräcklitteratur som de flesta DN-skribenter har i fantastiklitteratur. Det vill säga i princip noll och intet.
Jag är glad att jag har sagt upp min DN-prenumeration när texter som denna, som idiotförklarar i princip alla skräckläsare, får publiceras.

Pål Eggerts blogginlägg om texten (och mot texten) är oerhört bra. Gå dit och läs och diskutera, skräckfantaster, och visa att vi är många som inte alls ser på skräcklitteraturen som ”tröst i en föränderlig värld, rädslan som en relation till något äkta, något som känns på riktigt” som Heberlein så trevligt uttrycker det.

Ute på heden

Om jag ska vara ärlig så minns jag inte ens om jag hade beställt Belinda Bauers ”Mörk jord” som recensionsexemplar eller ej. Visst tyckte jag att baksidestexten lät spännande, men att boken hade vunnit något slags deckarpris (The Gold Dagger) var inget som gjorde mig direkt sugen på att läsa (deckarfobin strikes again!). Att boken dök upp hemma var alltså något av en överraskning för mig. En trevlig sådan, skulle det visa sig.

Trots att ”Mörk jord” har vunnit deckarpriser så är det ingen deckare det här. Det är en kriminalroman, som tar vid efter att mördaren redan avslöjats och åkt i fängelset. En debutroman om vad som händer med familjen till ett mördat barn, de som blir kvar med sina trasiga liv.
Steven Lamb är en av dem som blev kvar. Hans morbror Billy försvann för ungefär tjugo år sedan och tros vara ett av seriemördaren Arnold Averys offer. Mormodern – Billys mor – står varje dag i köksfönstret och spanar efter sin förlorade son och har behållit hans rum i exakt samma skick som innan han försvann. Hon kan inte släppa honom.
Steven, som bara vill ha en fungerande familj, tillbringar varje eftermiddag med att gräva på Exmoor-heden efter Billys kropp. Han blir besatt av att finna morbroderns kvarlevor och börjar därför brevväxla med mördaren Avery i fängelset, i hopp om att få veta sanningen. En lek som försätter både Steven och hans närmaste i livsfara …

Stora delar av ”Mörk jord” är skriven ur Stevens synvinkel. Tysta, magra, mögelluktande Steven som har en mamma som alltid tycks vara arg, en frånvarande mormor och en lillebror som han både delar rum och säng med. Han är en tacksam huvudkaraktär, en underdog som man inte kan låta bli att hålla tummarna för. Men som det samtidigt är lite jobbigt att följa med då han naivt stövlar rakt in i livsfaran utan att ens tveka.
De delar av boken som handlar om Arnold Avery är inte riktigt lika intressanta som de som handlar om Steven. Visst är Avery obehaglig, en djupt störd man som inte ångrar sina brott för en sekund. Men han känns också en aning förutsägbar. Den där typiske sluge seriemördaren, som ser så vanlig och vänlig ut men som är så kallt beräknande inuti. Och som dessutom lider av fobi för kroppsutsöndringar av diverse slag (något som, tillsammans med OCD, verkar vara extremt vanligt bland fiktiva seriemördare).

Styrkan i ”Mörk jord” är inte katt- och råtta leken mellan Avery och Steven utan skildringen av Stevens familj. Denna trasiga och sköra spillra som fastnat i det förflutna. Och som sårar varandra mer och mer i sitt försök att ta sig loss, hitta ut från sorgens labyrinter. En familj som är full av både svärta och smärta, men inte helt utan hopp.

Mot slutet tycker jag att ”Mörk jord” tappar en aning. Blir för mycket kriminalhistoria och för lite mörk familjeskildring. Jag ska inte uttala mig så mycket om slutet, förutom att jag blev besviken på det då det kändes alltför enkelt och lite övertydligt.
Allt som allt är ”Mörk jord” ändå en intressant och hyfsat originell historia. Bauer är skicklig på att måla upp miljöer, inte minst hedens ödsliga karghet, och att teckna karaktärer. Tyvärr verkar hennes senaste roman, ”Darkside”, vara mer av en traditionell deckare så det återstår att se om jag kommer läsa något mer av denna författare.

Belinda Bauer – Mörk jord (Modernista, 2011)

En förkyld bokbloggares klagan

När jag utgjuter mig om hur mycket jag gillar hösten så brukar jag alltid glömma bort något som hör hösten till; höstförkylningarna. Idag när jag ligger däckad med feber, halsont, huvudvärk, snuva och hosta så känner jag att jag nog inte gillar hösten sådär väldigt mycket ändå. Åtminstone inte just nu.

Något som gör det hela ännu värre är att det är en hel vecka kvar tills det att stambytet är färdigt och jag får flytta hem igen. Att vara sjuk är jobbigt i sig, men att vara sjuk hemifrån är mycket värre.
Inte nog med att jag inte har någon sovande katt att värma fötterna på eller min egen säng att däcka i, jag har inte ens tillgång till min egen bokhylla att välja passande sjuklitteratur från. Ingen av böckerna jag läser just nu (Elizabeth Bears SF-roman ”Undertow” och en omläsning till gotkursen av Bram Stokers vampyrklassiker ”Dracula”) känns lockande för min febriga hjärna. Jag vet att jag har en hel hög passande böcker hemma, vilket gör min nuvarande belägenhet ännu lite jobbigare.
Tur i oturen att det finns filmkanaler i barndomshemmet säger jag bara, annars vet jag inte hur jag skulle klara mig.