Månad: september 2011

Om en vecka

Jag hade inte tänkt åka till Bokmässan i år eftersom vi har stambyte och jag inte ens bor hemma för tillfället. Men så går det ju en bokbuss i år igen, och jag kunde inte motstå att anmäla mig. Författarsnack, goodiebags och häng med sköna bokbloggare – hur kan man missa något sånt?

Om en vecka kommer jag med andra ord befinna mig på Bokmässan för första gången. Jag har, till skillnad från många andra bloggare, knappt planerat mitt besök alls. Det enda jag verkligen har tänkt göra är att gå på bloggminglet samt besöka SF-bokhandelns, Galagos och Koliks montrar.

Jag kommer, om det inte blir något strul med posten, gå runt med en tjusig Bokstävlarna-knapp. Säg hej om ni ser mig där vettja!

Annonser

Fin debut

Sara är missnöjd med sitt liv. Hon är orolig för att inte få förlängt vikariat på kontoret där hon jobbar och förhållandet med Johannes går på tomgång. Om nätterna lider hon av sömnlöshet och om dagarna avlöses huvudvärken av migränattacker. Känslan av att sitta fast får Sara att bli desperat, att göra vad som helst för att äntligen få känna något.

Elin Grelssons debutroman heter ”Du hasar av trygghet”, vilket är precis vad Johannes gör då han går runt i lägenheten med sin ständiga tekopp i handen. men är det verkligen trygghet Sara behöver för att fylla hålet inombords? Eller är det något annat, något mer?

Parallellt med att vi får följa det långsamma sönderfallandet av Saras och Johannes förhållande så får vi också läsa avsnitt från Saras uppväxt. Det är i dessa delar som Grelsson verkligen briljerar. Hon beskriver den där brytningstiden mellan barn och tonåring på ett ingånget sätt, utan att skygga för de dunklare delarna. Hur allting skaver; kropp, familjeband och ens egen tillvaro. Hur komplicerat livet kan vara när ens mamma plötsligt inte orkar göra mer än att sova hela dagarna och man måste smyga på tå runt henne. Hur ont det gör att hamna utanför, att inte riktigt passa in någonstans.

Även delarna om Sara som vuxen är mycket välskrivna. Jag gillar att Sara aldrig blir någon kliché, att hennes uppror blir lite skevt och nästan patetiskt. Som när hon lägger sig ner i leran utanför affären och bara fulgråter, eller vägrar att erkänna inför Johannes att hon inte har solskyddsmedel med sig på solsemestern och därför bränner sig illa. Hon är envis, sårbar och ibland ganska småaktig, vilket är skälet till att jag gillar henne så mycket. Hon känns äkta.
Dock tycker jag att romanen tappar lite mot slutet. Den blir lite förutsägbar, även om jag inte vill att den ska sluta annorlunda så skulle jag kunna tänka mig en annan väg dit. En mer oväntad, mindre drastisk.

”Du hasar av trygghet” är en fin debut. Det bådar gott inför Grelssons fortsatta författarskap (som jag hoppas kommer att innehålla minst ett par ungdomsromaner, med tanke på hur bra hon skriver om gränslandet mellan barn och ungdom).

Elin Grelsson – Du hasar av trygghet (Modernista, 2011)

NaNoWriMo

Som om jag inte redan har fullt upp den här hösten så har jag idag anmält mig till årets NaNoWriMo (efter att ha tänkt anmäla mig flera år i rad). För den som inte känner till vad NaNoWriMo är så går det ut på att under november månad skriva en roman på minst 50.000 ord och skicka in den till sidan. Det handlar om att komma igång med sitt skrivande, att förverkliga det där projektet som ligger och skvalpar i bakhuvudet. Vad kan vara bättre för skrivlusten än en ordentligt deadline och ett forum där man inte bara kan följa hur antalet ord växer varje dag utan dessutom diskutera sitt skrivande med andra?
Jag tänker lite som att det är en win-win situation att anmäla sig till NaNoWriMo. Antingen så kommer jag upp i mina 50.000 ord och vinner ära, berömmelse och en tjusig web badge – plus en färdig roman. Och om jag bara skulle komma halvvägs så skulle jag ändå få ihop en halv roman, vilket är bra mycket mer än jag har idag.

Förutom NaNoWriMo så går jag ju även en kurs i Kreativt skrivande II i höst. Det blir mycket skriva för mig höst med andra ord, och det är inte helt omöjligt att vissa texter kan dyka upp här på bloggen om jag blir tillräckligt nöjd med dem.

Är det någon av er som har anmält er till NaNoWriMo i år? Eller som har varit med tidigare år och har några bra råd att komma med?

Prunkande passionsdrama

Marina besöker sin syster Stella och hennes sambo Gabriel i deras nya hus. Det är sommar och kvävande varmt och medan de heta sommardagarna passerar märker Marina att hon är attraherad av Gabriel. Men det verkar även som att systern Stella går runt och bär på något, en hemlighet bakom den perfekta fasaden. Triangeldramat vecklas ut i den kvava sommarluften som en av Stellas doftande växthusorkidéer, samtidigt som en omisskännlig röta lurar under ytan.

Therese Bohmans ”Den drunknade” är en tät roman om kärlek, passion och besatthet. Triangeldramat mellan Marina, Gabriel och Stella är klaustrofobiskt och kladdigt, men samtidigt fascinerande. Det känns äkta, om än obehagligt.
Bohmans språk är mycket vackert. Det dignar av prunkande grönska och målade bilder, utan att för den delen bli tung eller överlastat. Tvärtom fungerar beskrivningarna av den tunga, närmast övermogna växtligheten både som en symbol för den laddade attraktionen mellan Marina och Gabriel, och som ett slags memento mori.

Jag påminns om Christine Falkenland, i synnerhet den obehagliga (men mästerliga) ”Själens begär”. Även där förekommer detaljrika beskrivningar av växtlighet, när Cora arbetar med sina blommor i det fuktdrypande orangeriet. Den desperata kärlekshistorien mellan Marina och Gabriel känns även den som något falkenlandskt, vilket i min bok är en stor komplimang.

Marina är en karaktär som lätt hade kunnat blivit irriterande. Hon är ganska vag och lite velig, men samtidigt känns hon ändå tillräckligt komplex för att hålla intresset uppe. Och i jämförelse med ärkebuffeln Gabriel känns hon dessutom som ett dygdemönster. Gabriel är också mycket väl beskriven, ständigt på gränsen till att bli för mycket – en parodi av den självupptagne manlige författaren – men ändå trovärdigt charmig.

”De drunknade” är ingen stor bok rent storleksmässigt, endast drygt tvåhundra sidor i pocketutgåvan, men det är tvåhundra sidor av mycket hög kvalitet. En imponerande debut av Therese Bohman!

Therese Bohman – Den drunknade (Pocketförlaget, 2011)

Fobisk duell: En hög deckare

Det ligger en hög deckare på mitt tillfälliga nattduksbord i föräldrahemmet. En hög deckare. Det är ingenting jag någonsin trodde jag skulle skriva, men ska litterära fobier utmanas så är det lika bra att göra det ordentligt!

Helena har alltså lånat mig Denise Minas ”The Field of Blood”, Elly Griffiths ”Fliuckan under jorden” och som en extra bonus; Tony Strongs ”The Death Pit” (tortyr, våld och häxerier i Skottland? Låter fantastiskt!).

Nu gäller det bara för mig att frigöra tillräckligt mycket lästid för att hinna med att läsa de här raringarna också. Vi kanske ska sätta deadlinen för utmaningen rätt sent i höst, Helena, eller vad tror du? Så blir chansen större att vi klarar av själva utmaningen?

Stämningsfullt

Förra hösten föll jag handlöst för Andrew Taylors ”Det blödande hjärtat”. En spänningsroman som utspelar sig i mellankrigstidens London, med intressanta karaktärer, vass klasskildring och fantastiskt stämningsfulla miljöbeskrivningar. Bokkärlek från första sidan, med andra ord.

Den här hösten är det Andrew Taylors ”Nattvandraren” jag har läst (som på engelska bär den fantastiska titeln ”The Anathomy of Ghosts”).
Den här gången får vi följa med Taylor till 1780-talets London och Cambridge, till en dekadent universitetsmiljö full av intriger och hemligheter. Hit åker bokhandlaren John Holdsworth på uppdrag från en rik änka, för att dels sortera hennes bortgångne makes efterlämnade bibliotek och dels för att försöka hjälpa hennes som Frank som fått ett nervöst sammanbrott.
Holdsworth bär själv på sina egna sorger. Efter att hans son och hustru drunknade i Themsen och han själv blivit ruinerad känner han att han inte kan motstå erbjudandet, som är mycket välbetalt. Det visar sig dock att Franks situation är mer komplicerad än någon kunnat ana, och Holdsworth undersökningar visar honom den smutsiga baksidan av Cambridges studentliv.

Det anrika Cambridge-colleget Jerusalem utgör en mycket stämningsfull miljö, speciellt för alla oss som är svaga för aka-porr. Beskrivningarna av de murgrönetäckta byggnaderna och vackra parkerna är fantastiska. Även denna gång har Taylor ett öga för klassaspekterna – som skillnaderna i hur överklassens avkommor och de som studerar med hjälp av stipendium behandlas är knivskarpt skildrade. De flesta aristokrater som förekommer i boken är dekadenta latmaskar som enbart lever på sitt namn, till Holdsworths stora avsky.
Jag gillar den oförlösta attraktion som uppstår mellan Holdsworth och Elinor, den ålderstigne rektorns unga hustru. Att vara fångad mellan plikt och känslor är tydligen ett tema som Taylor är förtjust i, och denna kärlekshistoria är bitterljuvt vacker.

Trots att jag tycker att ”Nattvandraren” är en stämningsfull och välskriven bok, så håller den inte samma höga klass som ”Det blödande hjärtat”. Ett av problemen är själva spänningsmomentet. Visst är det ganska spännande när Holdsworth börjar nysta i vad som har hänt Frank, men ”ganska” spännande är ju inte direkt samma sak som ”gastkramande” spännande. Själva mysteriet är helt enkelt inte särskilt engagerande, det saknas drivkraft och angelägenhet i denna del av romanen.

”Nattvandraren” är ändå rekommenderad läsning för den som går igång på stämningsfulla miljöer och brittisk aka-porr. Även om jag personligen hade föredragit lite mer spänning, eller (ännu hellre) lite fler övernaturliga inslag.

Andrew Taylor – Nattvandraren (Månpocket, 2011)

Gotisk höst: Victims, aren’t we all?

Spoilervarning galore för den som inte har sett ”The Crow”!

Det är Devil’s Night – kvällen innan Halloween och en dag full av vandalism, mordbrand och våldsbrott – och rockgitarristen Eric Draven planerar att gifta sig med fästmön Shelly nästa dag. Men ett gäng bryter sig in i parets hem, misshandlar och våldtar Shelly och mördar Eric genom att kasta ut honom genom ett stort fönster.
Ett år senare väcks Eric till liv igen av en kråka som knackar på hans gravsten. Han tar sig tillbaka till den nu övergivna lägenheten och får flashbacks av vad som hände för ett år sen. Uppfylld av hämndbegär ger sig Eric på jakt efter de gängmedlemmar som mörade honom och hans blivande fru för ett år sedan – hans egen, privata version av djävulsnatten.

”You heard me rapping, right?”
Det gotiska anslaget är tydligt redan i inledningen av filmen ”The Crow” från 1994; en nergången stad (ett fiktivt Detroit som verkar ha mer gemensamt med Gotham City än med verklighetens Detroit), dystert regnväder, och så den mystiska kråkan som väcker Eric till liv i sin grav under en storslagen gotisk kyrka med ett knackande ”as of someone gently rapping, rapping at my chamber door”. Den återuppståndne Eric är en tragisk hjälte, driven av det äldsta motivet i boken: hämnd. Iförd skinnbyxor, eltejpslindad tröja och en ansiktssminkning som påminner både om harlequin och en ung Robert Smith försvinner han ut i natten. Som död visar sig Eric vara osårbar, så hans jakt på mördarna blir både vårdslös och blodig.

Degenererade adelsmän var ett vanligt inslag i äldre gotisk litteratur. I ”The Crow” spelas den rollen av kriminalbossen Top Dollar, en hänsynslös man som hänger sig åt diverse dekadenta aktiviteter (droger, mord och ett sexuellt förhållande med sin egen halvsyster). Det är han som bär det yttersta ansvaret för Erics och Shellys död, ett faktum han avslöjar under slutstriden på taket till den gotiska kyrkan. Att han blir spetsad på en gargoylestaty är en fin symbol – rättvisa skipad medelst en av de mest gotiska ting som tänkas kan.

”Victims; aren’t we all?”
Det var nära att ”The Crow” aldrig nådde vita duken då huvudrollsinnehavaren Brandon Lee dog i en bisarr olycka under inspelningen. Lees död drabbade alla i teamet hårt, inte minst skådespelaren Michael Massee som höll i det dödande vapnet. Filmen färdigställdes slutligen med hjälp av då oerhört avancerad cgi-teknik och stuntmän, och när filmen äntligen fick premiär gjorde Lees död att filmen blev väldigt omtalad. Biobesökare, inte minst de som dras till den här typen av våldsamma hämndhistorier, är bevisligen ganska morbida. Se bara hur omtalad Heath Ledgers roll som Jokern i ”The Dark Knight” blev efter hans död (en rolltolkning som för övrigt har väldigt mycket gemensamt med Brandon Lees Eric; i allt från frisyr och rinnande smink till det hysteriska skrattet till den knappt återhållna galenskapen).

”The Crow” är baserad på James O’Barrs serie med samma namn. O’Barr började teckna serien som ett sätt att hantera sorgen efter att hans fru dödats i en bilolycka. Att sörja en förlorad kärlek är ett vanligt tema inom gotisk litteratur, men för O’Barr handlade det mer om att få ut sin ilska och sorg över förlusten. Seriens Eric är till utseendet inspirerad av bl.a Robert Smith och Ian Curtis.

”It can’t rain all the time”
”The Crow” blev en succé både hos kritiker och biobesökare. Regissören Alex Proyas lyckades förena den gotiska berättelsens melodramatiska tendenser med 1990-talets MTV-estetik och fäbless för ultravåld. Han behöll mycket av serieförlagans visuella känsla, något som gjorde att filmen kändes både nyskapande och intressant.
Filmen är fullproppad med gotiska symboler och referenser, en av skurkarna citerar Milton när han är på väg att dö, Eric själv citerar (felaktigt!) Poe och Top Dollar äger en snöglob med en liten gravsten inuti.

”The Crow” var, när den kom ut 1994, en film som gjord för mig. Jag med mitt svartfärgade hår och svarta nagellack, mina kängor och min kajal – det här talade direkt till mitt blödande gothjärta. En film som innehöll allt jag älskade och som därtill kom med ett fantastiskt soundtrack.

”The Crow” är kanske inget filmatiskt mästerverk. Men det är den film som för mig främst av allt representerar den gotiska berättelsen i 1990-talstappning. Och någonstans djupt inne i mig finns det fortfarande ett svart sammetsklätt gothjärta som alltid kommer att bulta för Eric Draven och hans kråka.

”Buildings burn, people die, but real love is forever”

Att skriva

Stephen Kings ”On Writing” har undertiteln ”A Memoir of the Craft”. Det är en passande undertiteln, dels för att stora delar av den här boken består av Kingens memoarer och dels för att den ger en bra bild av hur han ser på skrivandet; som ett hantverk snarare än ett resultat av något slags gudomlig inspiration.

”On Writing” är består av fyra delar, plus inte mindre än tre förord (nog för att King gillar förord, men det här är rätt extremt till och med för att vara honom) och några tillägg på slutet. Bl.a. ett där han visar väldigt konkret hur han redigerat novellen ”1408” – mycket givande!

Den första delen består av memoarer. King skriver om sin uppväxt, om händelser som har format honom och satt sina avtryck. Det är intressant att se hur många av de återkommande teman King skriver om som har följt honom hela livet. Men framför allt visar King i denna del av boken vilken skicklig författare han är – hur han kan ta ett barndomsminne och förvandla det till ett fascinerande stycke prosa.

Den andra och tredje delen består av mer handfasta skrivartips. King berättar om hur hans eget skrivande fungerar, hur han går tillväga och vilka fallgropar han (försöker) undvika. Han använder både sina egna texter och andras som exempel på ett både enkelt och pedagogiskt sätt. Som när han ska ge exempel på dialoger som inte fungerar och bara behöver citera en enda Lovecraft-replik för att vi ska fatta hur vi inte ska göra. Just dialogbyggandet hör till mina favoritavsnitt i denna del av boken (förutom den del där han uttrycker sitt hat mot adverb; en fröjd att läsa!), det är ju något som King själv verkligen har ett öra för. Vad en karaktär säger, eller inte säger, är ju en så viktig del av hur den framställs och King ger många handfasta tips på det området.
Anående sitt eget skrivande så berättar King att han nästan alltid utgår från ett ”what if”-scenario, men att han sällan vet hur en bok ska sluta när han börjar skriva. Detta kan vara är orsaken till att Kings slut oftast är så dåliga jämfört med resten av boken, att de känns så långsökta eller hastiga. Om han själv inte har någon aning om hur han ska knyta ihop säcken när han drar igång ett nytt romanprojekt så är det inte så konstigt att det så ofta spårar ur mot slutet.

Bokens sista del handlar om den olycka som inträffade 1999 som nästan tog död på författaren. Det är en detaljerad beskrivning, inte bara av hur King under en promenad blev påkörd av en bil, utan också av hans konvalescens. Hur skrivandet inte bara blir ett sätt för honom att övervinna sina smärtor utan också återerövra sitt liv. En kärleksförklaring till skrivandet, helt enkelt.

Jag hoppas att jag kommer ha användning av ”On Writing” i mitt eget skrivande. Om inte annat så kommer jag garanterat gå igenom mina texter och stryka i princip alla adverb jag hittar i fortsättningen, det är ett som är säkert!

Stephen King – On Writing: A Memoir of the Craft (Hodder & Stoughton, 2001)

Kulturenkät och inga visor

Ord och inga visor har satt ihop en klurig enkät för alla oss kulturkoftor.

Personer jag helst skulle vilja intervjua: Till bloggen skulle jag gärna vilja intervjua någon av de där författarna jag just har upptäckt och därför vill läsa precis allt av. Joe Abercrombie kanske, eller Richard K. Morgan?
Bok jag ser fram emot mest: Jag är så otroligt sugen på Elizabeth Hands kommande roman ”Available Dark” att det nästan är lite fånigt. Men Cass Neary och Skandinaviens black metal-scen? Det kan inte bli annat än mästerligt! (läs mer om boken hos Helena)
Den här personen vill jag ge nobelpriset: Cormac McCarthy brukar ligga rätt bra till i förhandsspekulationerna när det gäller nobelpriset i litteratur, och han vore väldigt välförtjänt.
Inspirationskälla: Just för tillfället fungerar Stephen Kings ”On Writing” som en väldigt bra inspirationskälla.
Ett snyggt bokomslag (går bra att bara skriva boktitel):
De nya Miévilleomslagen är helt fantastiska, speciellt tillsammans. Får mig att vilja köpa dubletter av de böcker jag redan äger!


Bok jag läst om många gånger: Donna Tartts ”Den hemliga historien”
Favoritläsning på hösten: Skräck och aka-porr (se föregående fråga).
Några filmer jag vill rekommendera: Jag ser mer tv-serier än film nu för tiden, därför rekommenderar jag den mästerliga serien ”Breaking Bad”.
En låt jag ständigt återkommer till: New Orders ”Regret”.
Senast köpta bok: Joe Abercrombies ”Before They Are Hanged”.

Stambytesmys

Jag tillbringar de sista skälvande dagarna i lägenheten innan stambytet drar igång på allvar.
Packar ihop köket, tömmer badrummet, försöker bestämma mig för vilka böcker och vilka kläder jag ska packa ner för första veckorna hemma hos mina föräldrar. Klappar lite extra på bokryggarna i hyllorna inför den långa separationen. Klappar ännu lite mer extra på katterna inför den ännu längre separationen. Passar på att ta extra långa duschar, såna där som fyller hela badrummet med vattenånga, så ofta jag kan.

Eftersom jag inte vill gå ner mig helt i hata stambyte-träsket så försöker jag se saker i ett hyfsat positivt ljus:
1. Eftersom jag inte kommer ha något riktigt hem och alla sysslor som hör dit så lär jag få extra mycket tid över till bloggen.
2. Jag misstänker att jag kommer tillbringa en hel del tid på bibliotek, vilket lär göra under för min studiemotivation.
3. Stambytt badrum = no more silverfiskar! Vi har haft så många den senaste tiden att inte ens katterna orkar jaga dem längre.
4. Vi har flyttat runt bokhyllorna en hel del inför bytet av elstammar och jag har insett att det går in säkert en tre bokhyllor till i lägenheten utan minsta problem. Bådar gott inför framtiden.
5. De nya armaturerna vi har fått lyser som solen i jämförelse med de femtio år gamla originalarmaturerna. Vilket betyder att jag äntligen kan försöka mig på det där att läsa i badet som många av er storläsare verkar vara så förtjusta i.

Om ni kan komma på fler fördelar med stambyten (förutom det uppenbara: nytt fräscht badrum och ny spis) så får ni väldigt gärna bidra till listan. Jag misstänker att jag kommer behöva det om några veckor när jag har toktröttnat på att bo i antingen en kappsäck eller i en byggarbetsplats…