En helvetes vinter

Det händer ytterst sällan när det gäller filmatiserade böcker att jag ser filmen innan jag läser boken. Och då gäller det oftast filmer som jag egentligen inte är så sugen på att se, baserade på böcker jag är helt ointresserad av (typiskt exempel: ”Djävulen bär Prada”).
”Winter’s Bone” är ett undantag. Jag såg filmen i våras och blev fullkomligt knockad. Att se ”Winter’s Bone” var lite som att få en knytnäve rakt i magen, men på ett bra sätt. Strålande skådespelarinsatser och skicklig regi, samt ett manus som hela tiden undviker klichéväggropar och sentimentala genvägar.

Filmatiseringen ligger nära sin litterära förlaga, skriven av Daniel Woodrell. Närmare än vad filmatiseringar brukar göra faktiskt. Varken bok eller film blundar för våld och utsatthet, men det finns också en enkelhet och öppenhet i tilltalet som är väldigt tilltalande.
Ree Dolly är en sextonåring som tvingats växa upp alltför snabbt. Hon bor i de fattiga Ozarkbergen i norra Missouri, där hon tar hand om sina yngre bröder och sin psykiskt sjuka (och närmast katatoniska) mamma. Pappa Jessup Dolly är försvunnen, och när det visar sig att han har använt familjens hus som borgen så tvingas Ree ut på jakt efter sin försvunna far. En resa som tar henne rakt in i det fattiga Amerikas mörka hjärta, och där det är osäkert om hon någonsin kommer att kunna ta sig tillbaka igen.

”Winter’s Bone” är en ganska rättfram historia. Woodrell hänfaller aldrig åt sentimentalisering, tvärtom beskrivs de flesta av händelserna med en nästan lakonisk uppgivenhet. Vilket känns väldigt passande, för det sinnestillståndet verkar många av invånarna i Ozarkbergen dela.
Ree är en stark karaktär. Hon kan tyckas hård, kanske i synnerhet mot sina småbröder, men det är bara för att hon vill lära dem att klara sig själva. Om något skulle hända henne. Om de förlorar huset. Om de tvingas bo i skogen. Att lära sig att skjuta och flå ekorrar kan vara skillnaden mellan liv och död.
Den enda som Ree kan tillåta sig att vara öppen och sårbar med är bästa vännen Gail. Deras vänskap är i boken komplicerad, ett nät av känslor som kanske egentligen är mer än bara vänskap, om någon av dem ens hade kunnat tänka sig en sådan sak (eller erkänna det för sig själva).

Dolly-klanen, som Ree är en del av, har bott i samma område i hundratals år. De har en egen hederskultur, där man aldrig någonsin stjäl från familjen eller tjallar för polisen, men där mord, droghandel och annan brottslighet hör till vardagen. Det är en fascinerande men oerhört mörk skildring av samhällets undersida, en plats där alla människors öden är bestämda redan när de föds. Där ett efternamn – eller för den delen ett förnamn – avgör hur du kommer behandlas och vilken väg ditt liv kommer att ta.

”Winter’s Bone” må vara en mörk skildring av ett hårt liv, men det är samtidigt en vacker roman. Rees framfart skildras ganska rättframt, men det vinterlandskap hon färdas igenom beskrivs in i minsta detalj. Det påminner lite om Cormac McCarthy, just sättet att fylla naturens omgivningar med alla de nyanser och den skönhet som mänskligheten inte förmår. Men också om Gillian Flynn, hennes böcker rör sig i samma urfattiga, nergångna, drogberoende och tröstlösa delar av USA som Woodrell gör.

”Winter’s Bone” är inget för den som gillar feel good, men för oss som uppskattar att läsa om samhällets smutsiga baksida är det här en oumbärlig bok.

Daniel Woodrell – Winter’s Bone: en helvetes vinter (Natur & Kultur, 2011)

Annonser

19 kommentarer

  1. Tyckte mycket om filmen och har funderat på att läsa boken. Intressant det där att du kallar det hederskultur, att inte gola och liknande. ”Lakonisk uppgivenhet” parat med naturskildringar låter som en intressant språkdräkt att ta del av.
    Läste förresten om Thailändska bärplockare som drygade ut pengarna genom att jaga med pil och båge här i sverige. Man vet aldrig när winters bone blir verklighet här…

    1. De har ju sina egna moraliska koder och regler. Det beskrivs ganska ingående i boken, hur många av familjerna i området har varit bosatta där i hundratals år och att alla därför i princip är släkt med varandra. Och släkten går före allt, Ree hänvisar hela tiden till sitt Dolly-blod. Det känns väldigt klanaktigt.

      När jag såg filmen så tänkte jag väldigt mycket på att det här är verkligheten för så många i USA. Jag såg en dokumentär för något år sen om den stad som tydligen har högst andel meth-missbrukare i landet och där alla som medverkade i dokumentären verkade så uppgivna. Ingen idé att flytta därifrån, för hur skulle deras situation bli annorlunda någon annanstans? Vilket är situationen även för Ree och hennes familj.

  2. Åh, låter ganska intressant! Skräck eller rysare kan sitta fint ibland, även fast min systr föredrar att ägna sig helt åt film… (: Hon och jag ska ha en filmkväll/natt med tema skräck någon gång i november antagligen, mörkret till ära. Jag funderar lite på att välja tre filmer (som baseras på böcker), så ska jag försöka både läsa och se filmen, och se vad jag faktiskt tycker! (:

    1. Det här är ju inte riktigt en rysare. Eller tja, det är ju en rysare för Ree såklart, men inte riktigt på det vanliga sättet. :)
      Filmkväll med tema skräck låter som ett fantastiskt tilltag! Jag ser rätt mycket skräckfilm, både bra och dålig, så kan komma med tips (och varningar!) om ni skulle behöva.

      1. Ja, tipd och varningar behövs ibland. Jag och syrran hyrde förra året ”Babysitter wanted”, men det slutade med att vi satt och garvade… Så den rekommenderar jag ingen att se i varje fall… ;P

  3. Ja! angående Gillian Flynn-vibbarna. Fast jag läste Woodrell före Flynn, så det blev tvärtom för mig. :) Är sanslöst svag för de här tröstlösa, mörka miljöerna och, kanske i synnerhet, de kvinnor som trots allt uppvisar en enorm, snudd på otänkbar drivkraft. Och vilken fantastisk protagonist Ree är! Gillade filmen lika mycket som boken, vilket inte händer ofta. Sjukt kul att en nästan oigennkännlig Sheryl Lee dyker upp i en biroll! (Det har vi ju pratat om IRL.)

    Har du läst Tawni O’Dell förresten? Om inte: gör det! Pennsylvanias mer eller mindre döende gruvstäder, mörker, slit och magiskt språk.

    1. Woodrell har ju dessutom hållit på längre än Flynn, så egentligen ska det väl vara tvärtom… :) Jag tänker mig att deras litterära landskap gränsar till varandra. Att de methmissbrukande kidsen i ”Sharp objects” köpt knarket från Jessup Dolly (eller någon som han).

      Tawni O’Dell borde verkligen upp på läslistan, hör jag. Jag har helt felaktigt fått för mig att hon skriver lite mer mysig medelålderskvinna-skildringar (klimakterielitt?), men måste ha blandat ihop henne med någon annan. Jag och namn går inte alltid ihop så himla väl, tydligen. ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s