Gotisk höst: Victims, aren’t we all?

Spoilervarning galore för den som inte har sett ”The Crow”!

Det är Devil’s Night – kvällen innan Halloween och en dag full av vandalism, mordbrand och våldsbrott – och rockgitarristen Eric Draven planerar att gifta sig med fästmön Shelly nästa dag. Men ett gäng bryter sig in i parets hem, misshandlar och våldtar Shelly och mördar Eric genom att kasta ut honom genom ett stort fönster.
Ett år senare väcks Eric till liv igen av en kråka som knackar på hans gravsten. Han tar sig tillbaka till den nu övergivna lägenheten och får flashbacks av vad som hände för ett år sen. Uppfylld av hämndbegär ger sig Eric på jakt efter de gängmedlemmar som mörade honom och hans blivande fru för ett år sedan – hans egen, privata version av djävulsnatten.

”You heard me rapping, right?”
Det gotiska anslaget är tydligt redan i inledningen av filmen ”The Crow” från 1994; en nergången stad (ett fiktivt Detroit som verkar ha mer gemensamt med Gotham City än med verklighetens Detroit), dystert regnväder, och så den mystiska kråkan som väcker Eric till liv i sin grav under en storslagen gotisk kyrka med ett knackande ”as of someone gently rapping, rapping at my chamber door”. Den återuppståndne Eric är en tragisk hjälte, driven av det äldsta motivet i boken: hämnd. Iförd skinnbyxor, eltejpslindad tröja och en ansiktssminkning som påminner både om harlequin och en ung Robert Smith försvinner han ut i natten. Som död visar sig Eric vara osårbar, så hans jakt på mördarna blir både vårdslös och blodig.

Degenererade adelsmän var ett vanligt inslag i äldre gotisk litteratur. I ”The Crow” spelas den rollen av kriminalbossen Top Dollar, en hänsynslös man som hänger sig åt diverse dekadenta aktiviteter (droger, mord och ett sexuellt förhållande med sin egen halvsyster). Det är han som bär det yttersta ansvaret för Erics och Shellys död, ett faktum han avslöjar under slutstriden på taket till den gotiska kyrkan. Att han blir spetsad på en gargoylestaty är en fin symbol – rättvisa skipad medelst en av de mest gotiska ting som tänkas kan.

”Victims; aren’t we all?”
Det var nära att ”The Crow” aldrig nådde vita duken då huvudrollsinnehavaren Brandon Lee dog i en bisarr olycka under inspelningen. Lees död drabbade alla i teamet hårt, inte minst skådespelaren Michael Massee som höll i det dödande vapnet. Filmen färdigställdes slutligen med hjälp av då oerhört avancerad cgi-teknik och stuntmän, och när filmen äntligen fick premiär gjorde Lees död att filmen blev väldigt omtalad. Biobesökare, inte minst de som dras till den här typen av våldsamma hämndhistorier, är bevisligen ganska morbida. Se bara hur omtalad Heath Ledgers roll som Jokern i ”The Dark Knight” blev efter hans död (en rolltolkning som för övrigt har väldigt mycket gemensamt med Brandon Lees Eric; i allt från frisyr och rinnande smink till det hysteriska skrattet till den knappt återhållna galenskapen).

”The Crow” är baserad på James O’Barrs serie med samma namn. O’Barr började teckna serien som ett sätt att hantera sorgen efter att hans fru dödats i en bilolycka. Att sörja en förlorad kärlek är ett vanligt tema inom gotisk litteratur, men för O’Barr handlade det mer om att få ut sin ilska och sorg över förlusten. Seriens Eric är till utseendet inspirerad av bl.a Robert Smith och Ian Curtis.

”It can’t rain all the time”
”The Crow” blev en succé både hos kritiker och biobesökare. Regissören Alex Proyas lyckades förena den gotiska berättelsens melodramatiska tendenser med 1990-talets MTV-estetik och fäbless för ultravåld. Han behöll mycket av serieförlagans visuella känsla, något som gjorde att filmen kändes både nyskapande och intressant.
Filmen är fullproppad med gotiska symboler och referenser, en av skurkarna citerar Milton när han är på väg att dö, Eric själv citerar (felaktigt!) Poe och Top Dollar äger en snöglob med en liten gravsten inuti.

”The Crow” var, när den kom ut 1994, en film som gjord för mig. Jag med mitt svartfärgade hår och svarta nagellack, mina kängor och min kajal – det här talade direkt till mitt blödande gothjärta. En film som innehöll allt jag älskade och som därtill kom med ett fantastiskt soundtrack.

”The Crow” är kanske inget filmatiskt mästerverk. Men det är den film som för mig främst av allt representerar den gotiska berättelsen i 1990-talstappning. Och någonstans djupt inne i mig finns det fortfarande ett svart sammetsklätt gothjärta som alltid kommer att bulta för Eric Draven och hans kråka.

”Buildings burn, people die, but real love is forever”

Annonser

12 comments

  1. Håller med om att filmen är vacker, men min första kärlek är ändå till serien. Läste den om och om igen. Den övergripande historien är egentligen inte så märkvärdig, men det är detaljerna som gör det. Som när Eric ibland kan stå inför någon skurk leverera repliker, ibland verkar det nästa som om han prata med sig själv. Sorgen som river i honom och driver honom till självskador, sminkningen, våldet som exploderar i korta, intensiva utbrott och sedan växlas mot introspektiva, abstrakta skeenden… aah…

    1. Jag hade ingen aning om att serien ens existerade när jag såg filmen första gången. Och då läste jag ändå ganska mycket serier vid den tiden också. Fast mest sånt som fanns i svensk översättning förstås, det gjorde ju utbudet ganska begränsat.
      Jag har bara läst delar av serien faktiskt, på nätet. men nu blev jag väldigt sugen efter att ha läst din beskrivning…

  2. Åh tack så jättemycket för en sådan fantastiskt fin hyllning till en av mina absoluta favoritfilmer. Vet inte hur många gånger jag såg den när den kom ut och soundtracket var helt sönderlyssnat. Nu blev jag väldigt sugen på att se om den för att upptäcka alla fina gotiska detaljer som du så fint skrivit om.
    Serien har jag aldrig läst men nu vet jag vad jag ska försöka få tag på de närmsta dagarna :)

    1. Jag lyssnade också sönder soundtracket. Älskade speciellt (förutom the Cures ”Burn såklart”) Nine Inch Nails cover på Joy Division-låten ”Dead Souls”. Den älskar jag fortfarande! :)
      Jag har läst väldigt lite av serien, men blev också mycket sugen på att skaffa och läsa hela nu faktiskt.

  3. Bruce Lee var min pappas stora idol när jag var liten och han blev väl ganska chockad av hans död. Att sedan sonen dör i en än mer bisarr historia är ju inget man glömmer, trots att jag då bara var 12 år gammal. Jag har sett hans tre filmer hur många gånger som helst. Jag hade dock lite förträngt hela situationen runt hans död och hur bisarrt det faktiskt var. Tack för påminnelsen!

    1. Alla omständigheter kring både Bruce Lees och Brandon Lees död är ju väldigt bisarra. Inte minst för att Bruce tydligen hade förutsagt sonens död (har för mig att det var med något om det i Enter the Dragon, men det var många år sen sist jag såg den filmen). Plus att Brandon precis som Eric Draven hade bröllop inplanerat (några veckor senare)som aldrig blev av. Väldigt sorgligt.

    1. Jag såg den här filmen minst tio gånger bara under 1994. :) En film som har påverkat mig otroligt mycket, det var väldigt roligt att se om den inför det här blogginlägget!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s