Att skriva

Stephen Kings ”On Writing” har undertiteln ”A Memoir of the Craft”. Det är en passande undertiteln, dels för att stora delar av den här boken består av Kingens memoarer och dels för att den ger en bra bild av hur han ser på skrivandet; som ett hantverk snarare än ett resultat av något slags gudomlig inspiration.

”On Writing” är består av fyra delar, plus inte mindre än tre förord (nog för att King gillar förord, men det här är rätt extremt till och med för att vara honom) och några tillägg på slutet. Bl.a. ett där han visar väldigt konkret hur han redigerat novellen ”1408” – mycket givande!

Den första delen består av memoarer. King skriver om sin uppväxt, om händelser som har format honom och satt sina avtryck. Det är intressant att se hur många av de återkommande teman King skriver om som har följt honom hela livet. Men framför allt visar King i denna del av boken vilken skicklig författare han är – hur han kan ta ett barndomsminne och förvandla det till ett fascinerande stycke prosa.

Den andra och tredje delen består av mer handfasta skrivartips. King berättar om hur hans eget skrivande fungerar, hur han går tillväga och vilka fallgropar han (försöker) undvika. Han använder både sina egna texter och andras som exempel på ett både enkelt och pedagogiskt sätt. Som när han ska ge exempel på dialoger som inte fungerar och bara behöver citera en enda Lovecraft-replik för att vi ska fatta hur vi inte ska göra. Just dialogbyggandet hör till mina favoritavsnitt i denna del av boken (förutom den del där han uttrycker sitt hat mot adverb; en fröjd att läsa!), det är ju något som King själv verkligen har ett öra för. Vad en karaktär säger, eller inte säger, är ju en så viktig del av hur den framställs och King ger många handfasta tips på det området.
Anående sitt eget skrivande så berättar King att han nästan alltid utgår från ett ”what if”-scenario, men att han sällan vet hur en bok ska sluta när han börjar skriva. Detta kan vara är orsaken till att Kings slut oftast är så dåliga jämfört med resten av boken, att de känns så långsökta eller hastiga. Om han själv inte har någon aning om hur han ska knyta ihop säcken när han drar igång ett nytt romanprojekt så är det inte så konstigt att det så ofta spårar ur mot slutet.

Bokens sista del handlar om den olycka som inträffade 1999 som nästan tog död på författaren. Det är en detaljerad beskrivning, inte bara av hur King under en promenad blev påkörd av en bil, utan också av hans konvalescens. Hur skrivandet inte bara blir ett sätt för honom att övervinna sina smärtor utan också återerövra sitt liv. En kärleksförklaring till skrivandet, helt enkelt.

Jag hoppas att jag kommer ha användning av ”On Writing” i mitt eget skrivande. Om inte annat så kommer jag garanterat gå igenom mina texter och stryka i princip alla adverb jag hittar i fortsättningen, det är ett som är säkert!

Stephen King – On Writing: A Memoir of the Craft (Hodder & Stoughton, 2001)

33 kommentarer

  1. För min del blev den sista delen, skriven efter olyckan, den starkaste. Det blir, som du säger, en kraftfull påminnelse om hur skrivande kan vara helande på ett oerhört påtagligt sätt.

    Annars är jag mycket nöjd med att den gode Kingen sätter ner foten angående slentriananvändande av adverb. Känns som att Stephenie Meyer skulle ha läst ”On Writing” innan hon började skriva Twilightböckerna (she said scornfully…). :D

    1. Haha, jag kan bara tänka mig vad Kingen hade skrivit om Twilight-böckerna om de hade kommit ut några år tidigare. :) Med tanke på hur hårt han sågar de böckerna i förordet till American Vampire…

      Delen om olyckan – och delen om hans alkoholism – var väldigt starka. Jag gillar att han gör upp med myten om den självförbrännande konstnären, att skrivande ska hela istället för att förtära.

    1. Det sjuka är att personen som kör på honom verkar vara precis som en Stephen King-karaktär, en sån där typ som lever i utkanten av samhället och inte riktigt har alla hästar hemma. Väldigt bisarrt.

      1. Precis, en äkta Kingkaraktär! Han är död nu, Bryan Smith (för övrigt namne med en annan skräckförfattare!). Har för mig självmord.

        Lite nördkuriosa: boken som King läste när han blev påkörd, The House av Bentley Little, är ganska kul på ett gory sätt. Har för mig att det är den som börjar med att ett gäng fullkomligt bananasvåldsamma dvärgar med clownmasker mördar och skändar en stackars bonde… :D

  2. Just den delen med olyckan var otroligt beskriven, att han kände det som att han blivit påkörd av någon han själv kunde ha hittat på i valfri skräckberättelse. Det finns även en väldigt detaljerad beskrivning av en bilolycka och dess konsekvenser i Duma Key, gissar att han använt sig av sina egna erfarenheter.

    1. Jag tänkte på den kopplingen till Duma Key, som jag läste för något år sen. Men också på Bag of Bones, eftersom det var samma område King blev påkörd i som beskrivs i den boken (och visst är det någon däri som nästan blir påkörd? den unga kvinnan som jag inte minns vad hon heter?).

      1. Det är Matties lilla dotter som kommer vandrande på vägen. Mike hinner precis rycka tag i henne innan bilen kommer. Har dock för mig att Bag of Bones utkom 1998, och olyckan var väl först 1999? Spooky!

      2. Skrevs inte Bag of Bones innan olyckan? Och jag minns inte riktigt historien i den boken, var för länge sedan jag läste den. Dags för omläsning kanske.

          1. Just det, dottern var det.
            King nämner ju Bag of Bones i On Writing, bl.a då att lakehouset som huvudkaraktären bor i är baserat på hans eget lakehouse. Men det gör ju det hela ännu mer läskigt, att parallellerna finns där trots att Bag of Bones kom ut innan olyckan…

            1. Tycker att det är en styrka (ibland svaghet?) King har – att han så flitigt använder sig av sitt eget liv. Som att han blir anklagad för plagiat och sedan skriver Secret Window, Secret Garden som handlar om just det. Eller Pet Sematary… usch, jag rös redan vid förordet, där han berättade om berättelsens kopplingar till hans eget liv. Förstår att han tyckte att den var jobbig att publicera.

              Förresten har har precis gett din blogg utmärkelsen ”Liebster Blog” för att jag tycker att den är så bra. (http://bokmalande.wordpress.com/2011/09/09/liebster-blog-award/)
              Grattis! ^_^

              1. Jag tycker nog att det mest är en styrka. King verkar ju tro hårt på ”Write what you know”, så jag förstår varför han återkommer till saker i sitt eget liv. Och han ÄR ju som bäst när han skriver om de där småstäderna i Maine, alla de där karaktärerna i utkanten (på olika sätt), den där sprickan mellan vår värld och andra.

                Åh tack! :D Jag ska kolla in inlägget!

  3. Visst är det roligt att Kingen faktiskt är kurslittertur på massor med ställen.=) Själv tänker jag använda adverd till höger och vänster ändå, bara för att retas.=) Textanarkist, javisst. Även o jag håller med om att det är förfärligt mycket trevligare att läsa en mer komprimerad text.;)

  4. Åå, jag fullkomligt älskar denna bok och har säkert läst den 5-6 gånger. Mest inspirerad blir jag av första delen när man får ta del av vad som skapade denna författare. Fantastisk läsning. :)

    1. Det känns som en väldigt bra bok just för att få inspiration! Jag vet inte om jag kommer följa exakt alla skrivråd på pricken (förutom det som gäller adverb då), men jag blir ju onekligen väldigt sugen på att skriva när jag läser det här. :)

  5. Detta är en bok jag läst minst tio ggr, kanske ännu fler. Inte från pärm till pärm, men slagit i bläddrat i. Det avsnitt jag själv är mest förtjust i ‘ä det om hur man redigerar sitt manus. Själv är jag lite av en King-konnässör, och har läst honom sedan 14 års ålder. Ser man bortom monster och blod är detta en briljant berättare.

    Om hans olycka: Den bok som är intressant i sammanhanget är From a Buick 8, som han skrev strax innan olyckan. Den låg till sig i hans byrålåda när han blev påkörd. I den boken blir en polisman påkörd på ungefär samma vis som King själv blev. DET, är spooky.

    Bryan Smith dog senare av en överdos läkemedel. På Kings födelsedag, dessutom. King köpte själv bilen som kört på honom, och skrotade den, eftersom han inte ville att den skulle dyka upp på E-Bay.

    Och Kings bästa är enligt undertecknad Jurtjyrkogården. Hur många ggr har jag läst den? Ingen aning, men säkert tio. Nördigt, va?

    http://www.facebook.com/pages/Thomas-Erikson/213602578663823#!/pages/Thomas-Erikson/213602578663823

    1. Jag har inte läst From a Buick 8, men det låter onekligen väldigt spooky! Så många sammanträffanden kring olyckan, så många bisarra omständigheter…

      Jag gillar den lilla bilagan som följer med där King visar hur han har redigerat ett utdrag ur ”1408”. Väldigt konkret, känns som att jag kommer få användning för de tipsen i mitt eget skrivande.

      Jag har läst mycket King i perioder sen jag var runt tolv (och en ganska brådmogen läsare). Just Jurtjyrkogården hörde till en av de första King-böcker jag läste och jag har blivit ganska sugen på en omläsning snart.

  6. Jag gillar hur King bjuder på sig själv väldigt mycket i de självbiografiska delarna, samtidigt som han håller mycket öppet.
    Jag får till exempel för mig att det lilla han nämner om sin mamma, och att hon inte alltid var så trevlig mot honom och hans bror, egentligen kan spåras till mamman från Hjärtan I Atlantis, såväl som pappan i Lisley´s story som leker obehagligt blodiga lekar med sina söner. Kanske inte lika extremt, men ändå; skildring av en desperat/psyksjuk föräldrer har sällan varit lika närgånget och känts lika personligt
    Nu kan det vara ren inbillning, det är ändå ett tag sen jag läste boken, men något mellan raderna i On Writing sa mig då att kingmodern inte var helt kry själsligt.
    Något du reflekterade över?

    1. Jag fick också känslan av att hans mamma inte var helt stabil. Även om han skrev en del om hur mycket hon kämpat för honom och hans bror, så flyttade de ändå runt ganska mycket och verkade ha en ganska osäker uppväxt. Bara att han och hans bror brukade leka på någon snårig vildtomt som sen blev förebild för den där skogsparken i ”It” säger väl en del om uppväxten…

      Hjärtan i Atlantis är väl en av de King-böcker som är allra mest självbiografisk? Delarna om utspelas i college till exempel, ska väl ligga hyfsat nära verkligheten.

      1. Den känns åtminstone självbiografisk, speciellt barndomsskildringen. Jag får för mig att Lisley´s story också är stor del självbiografisk om honom och Tabitha, fast förklädd i magisk skräckskrud.

        1. Jag fick också lite den känslan av Lisey’s story, som hör till mina favoriter bland Kings böcker. Att den var ett sätt att bearbeta näradödenupplevelsen. Lisey och Scott känns ju ganska mycket som Stephen och Tabitha.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s