Ty en fara är lockande stålet

”The blade itself incites to deeds of violence” Homeros

Jag vet inte riktigt hur det här gick till, men jag verkar läsa väldigt mycket fantasy nu för tiden. I blame George R. R. Martin! Undermålig mainstreamfantasy dödade min lust att läsa fantasy i några år, men nu verkar det som att jag äntligen har hittat tillbaka till genren på allvar tack vare honom.

Joe Abercrombies ”The Blade Itself”, första delen i ”The First Law”-trilogin, är allt annat än undermålig.
Det är en smutsig och korrumperad värld som Abercrombie målar upp, utan stiliga hjältar och ädla dåd. Det är en värld där rasism, klassförakt, kunskapsförakt och konspirationer på hög nivå frodas. Här möter vi en handfull karaktärer med vitt skilda bakgrunder, förmågor och åsikter; den beryktade barbaren Logen Ninefingers, den ärrade inkvisitorn Glokta, den bortskämde och rike kapten Jezal dan Luthar, hans överordnade major West och dennes rebelliska syster, samt den mystiske Bayaz som kallar sig själv ”First of the Magi”.

Abercrombie har en fallenhet för att teckna intressanta karaktärer i gråskala. En karaktär som kan tyckas ytlig får efter några kapitel ett nytt djup, en hjältemodig typ visar sig vara fördomsfull, en bitter man kan plötsligt visa oväntad omtanke. Abercrombie vrider och vänder på sina karaktärer boken igenom, visar läsarna nya sidor (inte alltid särskilt trevliga sådana) och nya djup, samtidigt som han undviker att göra sina karaktärer till klichéer.
Ett bra exempel är Logen, barbaren från norr som har hinkvis med blod på sina händer men som har oerhört svårt att anpassa sig till det ”civiliserade” livet i Unionens huvudstad Adua. Hur ska man egentligen veta vad på bordet som är till för att äta och vad som enbart är dekoration? Och hur sover man i en mjuk säng om man är van vid att sova på den hårda marken, under stjärnorna?

Det är svårt att välja en favoritkaraktär i ”The Blade Itself”. De är alla intressanta, fulla av motsättningar och problem och irriterande drag. Men jag måste nämna Ferro, en karaktär som går emot – och förbi – de roller som kvinnor brukar ha i fantasyromaner. Hon är en mördarmaskin som inte känner smärta, en typ av karaktär som nästan undantagsvis brukar vara manlig, och det ska bli oerhört intressant att se hur hennes roll utvecklar sig i resten av trilogin.

En annan sak jag uppskattar med ”The Blade Itself” är att jag som läsare inte blir fullproppad med lore och historia och geografi. Abercrombie jobbar lite utefter need to know-basis. Vi får precis så mycket bakgrund som vi behöver för att historien ska flyta på, utan att det känns som en tråkig historielektion. Visst kändes det lite märkligt till en början att läsa fantasy utan karta (!), men ärligt talat var det ganska skönt att slippa alla geografiska detaljer och påhittade kustlinjer. Man fattar ju ändå ungefär hur länderna ligger i förhållande till varandra, vilket är det enda som är nödvändigt för att kunna njuta av den våldsamma och utsökta historien.

Nästa del i trilogin heter ”Before They Are Hanged” och ligger redan i läshögen och väntar på mig. Överst.

Joe Abercrombie – The Blade Itself (Orion books, 2007)

Annonser

27 comments

  1. Älskar den här boken! När det kommer till episk fantasy är Abercrombie nog min favoritförfattare – mest på grund av hans fantastiska karaktärer och svarta humor.

  2. Ah, strålande recension. Jag gillar hur alla är låsta i sina positioner och får göra sitt bästa med sin ödeslott. Niofingrar med sitt blodiga förflutna han inte kommer ifrån, Glokta som inte klarar annat än att sprida vidare det lidande som drabbade honom själv en gång, och West syster som är låst i sin damroll. Även Ferro är förblindad för allting annat än hämnden på de som hållit henne som slav.
    Jag är på sista delen nu, och karaktärerna utvecklas kanske inte, men däremot invecklas de allt mer. Deras smärta, sorg och hopplöshet inför vad som händer kring dem fördjupas kan man säga.

    1. Just att verkligen alla är låsta – alla från Ardee West i sin kvinnoroll till Glokta i sin bitterhet (och i sin förvridna kropp) till Luthar, som ändå är både rik och stilig och borde ha all frihet i världen – det är otroligt bra!

      Haha, jag gillar tanken på att karaktärerna invecklas istället för att utvecklas. Det låter helt i min smak. :)

  3. Abercrombie kom nästannästannästan med i min fantasyhöst, men blev nedpetad då jag inte riktigt visste vad böckerna handlade om och vilken slags fantasy det var. Efter din recension så får jag nästan ta och utöka fantasyhösten.

    1. Abercrombie påminner en hel del om GRRM – just det där att karaktärerna är så mångfacetterade. Fast det är lite mindre episkt och innehåller väldigt mycket färre karaktärer. Jag tror iaf att abercrombie skulle vara ett ypperligt inslag under fantasyhösten!

  4. Bra recension, och roligt att du gillade den. Det där med att den inte är några kartor i boken visar hur Abercrombie struntar i det tvångsmässiga världsbyggandet. Som ändå många gånger är rätt likartat. Det är råa barbarer i norr och dekadenta stadsbor i södern. En förlorad civilisation, lite kvasiorcer och så vidare. Men skit i det säger författaren, fördjupa dig i personerna, njut av språket, gå in i stämningarna istället för att nörda loss om hur författaren har funderat ut alla namnen på floderna i land Arselhål eller vad det nu är.
    (Sedan finns det förstås en annan sida av fantasylitteraturens världsbyggande där man kan använda det till att uttrycka sådant som annan littetatur inte förmår.)

    1. Jag gillar verkligen just det, att man får tillräckligt med information för att få en bra uppfattning av världen utan detaljerad karta och kungalängder. Den typen av detaljer är ju bara utsmyckning och Abercrombie använder exakt rätt mängd för att ändå ge en bra känsla av hur hans värld fungerar.
      Ganska ofta får jag känslan av att fantasyförfattare kan bli lite för kära i sina egna världar och pressa in så detaljerade beskrivningar av minsta lilla landsväg eller klädesplagg att man till slut blir uttråkad (det s.k Robert Jordan-syndromet).

  5. Abercrombie är väldigt rolig också mitt i allt det gråa, han har en fantastisk blogg :)

    De mer fristående böckerna efter första triligin är de bästa i mitt tycke.

    /karl

  6. Jag har precis fått boken i försenad födelsedagspresent, blev nyfiken på den redan då jag fick den (i går) och ännu mer nyfiken nu när jag läst din recension också. Ska precis börja i en ny bok – kanske dags att hugga tag i den på en gång och läsa den redan nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s