Månad: september 2011

Fredagens

När man är begravd i skolarbete och egentligen inte hinner blogga, så passar det alldeles utmärkt med en liten fredagsenkät. Helena har gjort enkäten.

Dagens…

Outfit: Svart linne, blåsvart leopardmönstrat kjol och underkläder. Det är varmt i barndomshemmet idag, som ni kanske förstår. Kommer dock byta framåt kvällen, misstänker att barbent och septembernatt inte riktigt går ihop.
Humör: Lite stressad, men annars helt okej.
Tanke: Undrar om jag hinner förbi systemet i kväll?
Frukost: Laktosfri yoghurt med mammans hemlagade skuggmorellsylt (bästa!), krossade linfrön & havrefras. En kopp te.
Bok: Började igår kväll på första boken som ingår i den fobiska utmaningen; Denise Minas ”Field of Blood”. Tycker hittills mycket bra om Paddy Meehan, är fascinerad av Minas Glasgow-beskrivningar och undrar hur historien egentligen kommer att utveckla sig.
Låt: Har lyssnat en del på Florence + The Machines ”Shake It Out” de senaste dagarna.
Hurra: Ikväll är det skräckfilmskväll med Elitistmörkerklubben!
Bu: Imorgon måste jag tillbringa precis hela dagen med att skriva klart den första examinationsuppgiften i Gotiska berättelser-kursen. Rolig lördag.
Längtan: Det finns ingenting jag längtar så hett efter som när stambyteshelvetet äntligen tar slut och jag kan flytta hem igen. Mest av allt längtar jag efter katterna, min egen säng, mina bokhyllor, xboxen och tillgång till hela min garderob.
Önskan: Att de kommande veckorna kommer gå snabbt som vinden så att stambytet blir färdigt.

Haters gonna hate

Som en del i Swedish Zombies recensionsutmaning har jag läst David Moodys ”Hater”. Ett intressant val av bok från zombiegurun då den här boken faktiskt inte innehåller en enda zombie. Men det är ett klaustrofobiskt apokalypsscenario som delar många likheter med zombiegenren, vilket för min del räcker gott och väl.

Det börjar med en butikschef som attackerar en äldre dam mitt på blanka förmiddagen och dödar henne med spetsen på sitt paraply. Fler och fler till synes helt slumpmässiga våldsdåd inträffar under de närmaste dagarna och paniken sprider sig över landet. De kallas Haters, de som attackerar, och vem som helst kan vara en av dem.
Vår protagonist heter Danny McCoyne. Han har ett jobb han avskyr, ett råtthål till lägenhet, en fru som mest verkar irritera sig på honom och tre barn som bråkar med varandra hela tiden. När våldet eskalerar och samhället börjar krackelera gör Danny allt för att skydda sin familj.

Under hela tiden jag läste ”Hater” så tänkte jag på de brittiska upploppen i somras. Boken utspelar sig i Storbritannien, och Dannys familj är bosatt i ett nergånget höghusområde, den typ av område där upploppen ägde rum. En vanlig lägenhet i ett vanligt hus, fram tills det att våldet kryper närmare:
”I could cope with this crisis when it was just something on the news. /…/ What’s changed today is the proximity ofthe trouble to my children and my home. This flat felt safe until today.”
Det är här bokens stora styrka finns. I skildringarna av hur samhället långsamt faller sönder, hur folk blir alltmer paranoida och desperata i kampen för överlevnad. Hur de barrikaderar sig i sina hem, men ändå inte kan skydda sig då hatet kan drabba vem som helst när som helst.
En annan aspekt av boken som fick mig att dra paralleller till sommarens upplopp är hur Haters diskuteras av bokens karaktärer. Flera av karaktärerna anser att det är medias fel att våldet spridit sig som det gjort, att hatarna bara är ute efter uppmärksamhet. De förtjänar även att dö så att samhället kan bli säkert igen. Men frågan är om mer våld verkligen skulle göra något bättre? Det är en intressant moralisk diskussion som Moody tar upp här, en som känns brännande aktuell just nu.

Det som gör zombieapokalypsen så skrämmande är mänsklighetens totala förintelse, både bokstavligt och symboliskt. En zombie ser kanske ut som en (bättre begagnad) människa, men den har förlorat all sorts mänsklighet. När du blir en zombie så förlorar du inte bara ditt liv, du förlorar allting du en gång var.
Haters är inte zombier. De har känslor, känner smärta och har förmågan att tänka någorlunda logiskt. Moody låter oss möta ett antal Haters i det ögonblick de förvandlas. Dessa korta kapitel är både sorgliga och djupt obehagliga, och ger händelseutvecklingen ett mänskligt ansikte.

Jag är inte helt förtjust i slutet på ”Hater”. Händelseutvecklingen i den sista delen av romanen gör mig lite konfunderad, men jag känner att jag vill läsa nästa del i trilogin, ”Dog Blood” för att se hur det hela kommer att utveckla sig. Vilket jag antar betyder att Swedish Zombies diaboliska plan att lura in mig bokserien har lyckats?

David Moody – Hater (Orion Books, 2009)

Upp till nördkamp!

SF-bokhandeln har dragit igång årets omröstning för att välja vem som ska få årets Nåbelpris i litteratur för författare med ”fantastisk inriktning”. Ett fint initiativ tycker jag, som har en fäbless för fantastik av alla de slag.
Men, tyvärr verkar inte de som röstar dela den fäblessen. I skrivandets stund så leder nämligen Haruki Murakami omröstningen. Missförstå mig rätt nu, jag gillar Murakami men jag tycker inte att hans böcker räknas som fantastik. En del av dem har inslag av magisk realism, visst, och jag har hört att han ska ha skrivit en dystopi (som jag inte har läst). Men räcker det verkligen för att kalla honom för fantastikförfattare?
Jag säger nej. De flesta som röstat säger uppenbarligen ja.

Vad tycker ni, fellow fantastikdiggare? Vad är det egentligen för typ av böcker Murakami skriver?
Om ni som jag tycker att en författare med starkare koppling till fantastiken borde vinna; lägg er röst på en annan kandidat! Upp till nördkamp!

PS. Jag lade min röst på Alan Moore, serienörd som jag är. DS

Uppdatering: Nu ligger Murakami och Gibson lika! Hurra! Nästan så att jag funderar på att taktikrösta och flytta min röst till Gibson…

Halva böcker

Räck upp en hand alla som har läst en fantasybok översatt till svenska som plötsligt slutat mitt i, för att förlaget bestämt sig för att dela upp boken i två delar.
Det är nämligen ett vanligt tilltag bland svenska förlag som ger ut fantasy att dela upp böckerna i två delar och alltså ge ut halva böcker som antingen slutar eller börjar helt abrupt. Inte nog med att du får betala dubbelt så mycket så mycket (köp 1, betala för 2!), böckerna tar också upp mycket mer plats i bokhyllan om du tvingas köpa dubbelt så många. För att inte tala om att du kan få vänta i åratal – eller om du har otur få vänta förgäves om bokserien slutar översättas – på att få läsa fortsättningen på boken.

Jag har gått runt i villfarelsen att detta otyg hör till historien och att svenska förlag hade slutat kapa böcker på detta vis. Men flera kommentarer på mitt inlägg om Joe Abercrombies ”Before They Are Hanged” skvallrade om att bokmisshandeln fortfarande pågår.

Jag förstår verkligen inte varför det här är så vanligt.
Är det så att svenska förlag tror att läsarna ska bli bortskrämda om de ger ut alltför tjocka böcker? Det är ju ändå fantasy vi pratar om här, jag tror knappast att en läsare som kan tänka sig att läsa en bokserie i femton delar blir bortskrämd av ett tegelstensformat. Joe Abercrombies böcker är inte ens särskilt tjocka i originalutgåva, mina storpockets har bara varit runt 500 sidor (vilket är riktiga tunnisar i fantasysammanhang).
Handlar det bara om att tjäna pengar? Är det helt enkelt så att förlagen vill pressa några extra kronor ur alla de läsare som inte vill eller kan läsa böckerna på engelska? För även om du köper pocketutgåvorna så kostar det mindre att köpa den engelska utgåvan i storpocketformat än att köpa två svenska pockets.

Kanske hänger det hela ihop med att svenska förlag fortfarande ser fantasy som något som är enbart för barn och ungdomar. Att fantasylitteratur inte är ”riktig” litteratur och därför kan delas upp lite hipp som happ. Jag har svårt att tänka mig att något förlag skulle ta en deckare ( exempelvis Elizabeth Georges senaste som tydligen ska vara väldigt tjock), dela den på mitten och bara ge ut första halvan. ”Vem mördaren är? Äsch, det får ni veta om ett år!”

Vad tycker ni om det här med halva böcker? Yay or nay?
Ni som är tegelstensfobiker, blir ni mindre avskräckta av att läsa en riktigt tjock bok om den är uppdelad i två? Eller blir det bara ännu jobbigare att läsa boken då?

En helvetes vinter

Det händer ytterst sällan när det gäller filmatiserade böcker att jag ser filmen innan jag läser boken. Och då gäller det oftast filmer som jag egentligen inte är så sugen på att se, baserade på böcker jag är helt ointresserad av (typiskt exempel: ”Djävulen bär Prada”).
”Winter’s Bone” är ett undantag. Jag såg filmen i våras och blev fullkomligt knockad. Att se ”Winter’s Bone” var lite som att få en knytnäve rakt i magen, men på ett bra sätt. Strålande skådespelarinsatser och skicklig regi, samt ett manus som hela tiden undviker klichéväggropar och sentimentala genvägar.

Filmatiseringen ligger nära sin litterära förlaga, skriven av Daniel Woodrell. Närmare än vad filmatiseringar brukar göra faktiskt. Varken bok eller film blundar för våld och utsatthet, men det finns också en enkelhet och öppenhet i tilltalet som är väldigt tilltalande.
Ree Dolly är en sextonåring som tvingats växa upp alltför snabbt. Hon bor i de fattiga Ozarkbergen i norra Missouri, där hon tar hand om sina yngre bröder och sin psykiskt sjuka (och närmast katatoniska) mamma. Pappa Jessup Dolly är försvunnen, och när det visar sig att han har använt familjens hus som borgen så tvingas Ree ut på jakt efter sin försvunna far. En resa som tar henne rakt in i det fattiga Amerikas mörka hjärta, och där det är osäkert om hon någonsin kommer att kunna ta sig tillbaka igen.

”Winter’s Bone” är en ganska rättfram historia. Woodrell hänfaller aldrig åt sentimentalisering, tvärtom beskrivs de flesta av händelserna med en nästan lakonisk uppgivenhet. Vilket känns väldigt passande, för det sinnestillståndet verkar många av invånarna i Ozarkbergen dela.
Ree är en stark karaktär. Hon kan tyckas hård, kanske i synnerhet mot sina småbröder, men det är bara för att hon vill lära dem att klara sig själva. Om något skulle hända henne. Om de förlorar huset. Om de tvingas bo i skogen. Att lära sig att skjuta och flå ekorrar kan vara skillnaden mellan liv och död.
Den enda som Ree kan tillåta sig att vara öppen och sårbar med är bästa vännen Gail. Deras vänskap är i boken komplicerad, ett nät av känslor som kanske egentligen är mer än bara vänskap, om någon av dem ens hade kunnat tänka sig en sådan sak (eller erkänna det för sig själva).

Dolly-klanen, som Ree är en del av, har bott i samma område i hundratals år. De har en egen hederskultur, där man aldrig någonsin stjäl från familjen eller tjallar för polisen, men där mord, droghandel och annan brottslighet hör till vardagen. Det är en fascinerande men oerhört mörk skildring av samhällets undersida, en plats där alla människors öden är bestämda redan när de föds. Där ett efternamn – eller för den delen ett förnamn – avgör hur du kommer behandlas och vilken väg ditt liv kommer att ta.

”Winter’s Bone” må vara en mörk skildring av ett hårt liv, men det är samtidigt en vacker roman. Rees framfart skildras ganska rättframt, men det vinterlandskap hon färdas igenom beskrivs in i minsta detalj. Det påminner lite om Cormac McCarthy, just sättet att fylla naturens omgivningar med alla de nyanser och den skönhet som mänskligheten inte förmår. Men också om Gillian Flynn, hennes böcker rör sig i samma urfattiga, nergångna, drogberoende och tröstlösa delar av USA som Woodrell gör.

”Winter’s Bone” är inget för den som gillar feel good, men för oss som uppskattar att läsa om samhällets smutsiga baksida är det här en oumbärlig bok.

Daniel Woodrell – Winter’s Bone: en helvetes vinter (Natur & Kultur, 2011)

Något slags mässrapport

Jag förstår att ni alla brinner av längtan efter att få höra hur jag hade det på bokmässan. Tyvärr var jag ungefär världens sämsta bloggare på plats och tog inte ett enda foto varken på Bokbussen eller inne på mässan i sig, men jag tänkte ändå skriva ihop något slags rapport om hur lördagen var:

– Det var mycket trevligt att åka med Bokbussen, trots att jag gick runt hela dagen och kände mig smått jetlaggad efter att ha gått upp klockan fyra på morgonen.
– Vi fick en bisarrt stor goodiebag full med böcker på bussen, tack för det! Den innehöll bl.a Christine Falkenlands ”Sfinx”, så nu är det verkligen läge för mig att sluta vara motvalls och läsa denna tokhyllade bok…
Christina Stielli, som var en av de författare som var med på bussen, berättade att trots alla internationella författarbesök så var det Maria Montazami som drog mest folk på mässan. ”Om ni ser en stor folkklunga så är det hon”. Mycket riktigt så såg jag Montazamis hårsvall skymta i den allra värsta trängseln bland montrarna under dagen.
– Jag köpte bara fem böcker på mässan: Ika Johannessons & Jon Jefferson Klingbergs ”Blod Eld Död”, Lina Neidestams ”Maran”, Max Freis ”Främlingen”, Subaltern-numret med tema apokalyps och grafiska romanen ”The Unwritten” som jag aldrig hört talas om innan men som verkar helt underbar.
– Tusen tack till Alfabeta som fixade en extra signering av ”Blod Eld Död” till mig och Feuerzeug efter att vi fått fel information om vilken tid författarna skulle signera boken.
– Bokbloggsminglet var verkligen fantastiskt trevligt. Så roligt att äntligen få träffa alla de bloggare man har haft kontakt med på nätet i åratal, plus att få återse flera av de stockholmsbaserade bloggare jag har träffat förut. Jag kom hem med fickorna fulla av visitkort, så nu lär jag aldrig lida brist på bokmärken igen!

Och så en bild på den knapp jag hade istället för visitkort på mässan (varsågod, Bokbabbel!):

Jag är mycket nöjd med knappen som underlättade en hel del under bloggminglet. För er som är sugna på att skaffa egna knappar för framtida mingel: Jag beställde från Fat Statement. De är ganska dyra, men sjukt snabba och knapparna håller väldigt hög kvalitet (och sitter därmed kvar på tröjan hela dagen). Rekommenderas för er som vill göra egna!
Det tjusiga bloggporträttet på knappen är gjort av Lisa Frentz.

Det var ett utmattande men roligt bokmässebesök. Om jag åker nästa år tänker jag nog se till att
1. Åka tåg (så jag slipper vara åksjuk hela hemresan)
2. Åka dit under branschdagarna när det tydligen är mycket mindre folk
3. Vara där kvällstid så att inte missar alla roliga fester

Hur har er bokmässa (eller bokmässefria helg) varit?

Back to the mud

“We should forgive our enemies, but not before they are hanged.” Heinrich Heine

Spoilervarning utfärdas för alla som inte har läst ”The Blade Itself”!

I andra delen av Joe Abercrombies First Law-trilogi, ”Before They Are Hanged”, råder fullt krig i Angland. Major West, som blivit befordrad till överste, befinner sig mitt i striden tillsammans med svältande och frysande soldater och en hop bortskämda överklassynglar som befäl. Deras fiende kallar sig kungen i norr och är en slug och erfaren krigsherre som inte skyr några medel när det gäller att besegra unionen.
Inkvisitor Glokta har fått uppdraget att skydda staden Dagoska från den gurkiska arméns attacker. Stadens styrande råd är dock full av korruption och försåt och stadens försvar i princip obefintligt. Risken är stor att Glokta, precis som sin föregångare, kommer att försvinna spårlöst. Bara ännu en kropp, flytande i hamnen…
Bayaz, the First of the Magi, är på väg genom det gamla imperiets ruiner i jakten på en ovärderlig artefakt tillsammans med sin minst sagt brokiga grupp följeslagare. De har alla sin roll att spela, men frågan är om de kan sluta avsky varandra tillräckligt länge för att faktiskt lära sig att samarbeta?

Jag läste första delen i First Law-trilogin, ”The Blade Itself”, för några veckor sen och fullkomligt älskade. Såpass mycket att jag beställde hem den här andra delen direkt, faktiskt.
Den andra delen i trilogin håller samma höga kvalitet. Bitvis blev jag lite orolig, då det kändes som att historien rullade på i lite väl inkörda fantasyhjulspår. Men så kommer en total helomvändning, ett oväntat stickspår eller bara ett heroiskt dåd som fullständigt punkteras mitt i. Det finns inga hjältar i Abercrombies bok, bara ett antal personer indragna i händelser långt utanför sin kontroll. Har de tur så överlever de dagen, enbart för att dras ännu djupare in i intrigerna. Har de inte tur; back to the mud (som nordmännen uttrycker det).

I en kommentar till min recension av ”The Blade Itself” skrev Stewe att karaktärerna i resten av trilogin snarare invecklas än utvecklas. Det är en oerhört bra beskrivning av vad som sker med de karaktärer vi lärde känna i första boken. Flera av dem kämpar med sin mörkare sida, som Logen Ninefingers och West, och förvånas när de träffar personer som inte bara accepterar utan faktiskt uppmanar dessa sidor. Andra karaktärer, som den aggressiva Ferro Maljinn, söker efter något slags mening med sitt ödsliga liv men vägrar att inse när de väl har funnit den.

Det ska bli intressant att få veta hur Abercrombie kommer att avsluta sin trilogi. Det känns på ett sätt som att han just har kommit igång med historien, men förmodligen har flera viktiga händelser inträffat som jag inte riktigt har lagt märke till eller som jag bara sett som en inledning för saker som kommer att hända senare.
Jag är nyfiken på den tredje boken, ”The Last Argument of Kings”. I den antar (och hoppas) jag att vi äntligen kommer få träffa den mytiske Khalul, som liksom Bayaz är en av the Magi. Att anta att han ligger bakom det mesta som hänt i böckerna hittills är inte direkt någon långsökt gissning.

Oavsett vad som händer i den tredje boken så ser jag väldigt mycket fram emot att läsa den. Say one thing for Joe Abercrombie, say he’s a good writer.

Joe Abercrombie – Before They Are Hanged (Orion Books, 2008)

Gotisk höst: In my restless dreams, I see that town…

Det finns få spelserier som spökat i mina mardrömmar så mycket som Konamis Silent Hill-spel (på japanska heter spelserien サイレントヒル eller Sairento Hiru) .
Playstation 2-spelet Silent Hill 2 från 2001 – det bästa spelet i serien – är faktiskt det enda spel som skrämt mig såpass mycket att jag inte kunnat spela det när jag varit ensam hemma (ens om jag haft alla lampor i hela lägenheten tända). Jag är vanligtvis inte den lättskrämda typen, men det är något med Silent Hill som trycker på alla mina knappar. Det är som att skaparna av spelet plockat de allra mest skrämmande elementen ur den gotiska berättarstrukturen och sammanfogat dem på ett sätt som är både snyggt, gripande och djupt obehagligt.
Ja, jag ser Silent Hill som ett gotiskt spel – det allra bästa gotiska spelet som gjorts, faktiskt. Och det kommer ni också att göra efter att ni har läst det här inlägget.

I Mattias Fyhrs avhandling ”De mörka labyrinterna” från 2003 anges ett antal definitioner av gotik som kan användas både för litteratur och andra medier:
”En gotisk text, skildrar en eller flera subjektiva världar, som saknar högre ordning och utmärks av en atmosfär av förfall, undergång och olösbarhet, samt innehåller grepp som ger texten labyrintiska egenskaper.”
Jag kommer här, med hjälp av Fyhrs definitioner i sex punkter, visa att Silent Hill är ett gotiskt spel:

1. Subjektiva världar
Ett gotiskt verk handlar om subjektiva världar, där gränsen mellan fantasi och verklighet grumlas och berättarens känslomässiga syn på händelserna styr.
Detta tema etableras direkt i inledningen av spelet, då protagonisten James Sunderland anländer till Silent Hill efter att ha fått ett brev från sin döda hustru Mary som vill möta honom där. Vi får följa James i hans jakt på Mary, eller snarare jakten på sanningen om vad som egentligen hände Mary. Ju närmare vi kommer sanningen desto mer förändras staden, till en grotesk spegelbild av James eget förvridna sinne. Det mesta som händer och de karaktärer vi träffar i spelet kan alla ses som produkter av James fantasi och verkligheten är – som i alla Silent Hill-spel – enbart en tunn hinna som döljer ett krälande kaos.

2. Avsaknad av högre ordning
”Subjektet önskar sig, saknar eller blir maktlösare på grund av frånvaro av en högre ordning.”
I det Silent Hill tycks själva naturlagarna ha satts ur spel. Människor dör och vaknar till liv igen, James förflyttas mellan olika dimensioner och bisarra monster rör sig i mörkret. Men då staden är en manifestation av James mentala mörker, har inte han då en del i ansvaret för detta? Har han inte, på något omedvetet plan, själv önskat sig detta kaos?

3. Atmosfär av förfall
Det finns en mängd olika exempel på hur förfallet ter sig i Silent Hill 2. Förfallen text, som textfragment av olika slag (klotter på väggar, tidningsurklipp, dagboksanteckningar) finns överallt i spelet. Brevet Mary skickat faller sönder under spelets gång, blir till ett slags textlig ruin.
Den mörka dimension av staden som kallas ”Otherworld” är full av ruiner och förfallna hus. I många fall växlar James mellan dimensionerna så att han först får se en byggnad i normalt (men övergivet) skick, för att sedan i Otherworld-versionen vistas i ett utbränt skal eller en vattenfylld ruin.

4. Atmosfär av undergång
Undergångsatmosfären kännetecknas av att något ”förintas eller hotas av förintelse”. Även om det framför allt är James psykiska hälsa som hotas, så kryllar Silent Hill även av diverse monster som inget hellre vill än att sätta klorna i vår protagonist. Främst av dem är Pyramid Head, denna superstarka och i princip odödliga fiende som jagar James genom spelet. En atmosfär av förgänglighet, där stadens historia vävs ihop med James egen, och ett flertal karaktärer som dör eller är döende bidrar också till undergångskänslan.

5. Atmosfär av olösbarhet
”Känsla av att något har hänt som inte går att rätta till eller att man befinner sig i en situation som man inte kan komma ur” skulle kunna beskriva spelets hela grundstory. James vet att det är något med Marys död, något han döljer för sig själv, och han är fast i Silent Hill tills dess att han vågar ta sig ner i sitt eget undermedvetna och möta denna sanning.
Olösta slut är en del av denna aspekt. Med tanke på att spelet kan ha sex mer eller mindre tillfredsställande slut beroende på val du som spelare gör, så finns här definitivt ett inslag av olösbarhet.

6. Grepp som ger texten labyrintiska egenskaper
När det gäller detta grepp innehåller Silent Hill 2 i princip alla exempel som nämns: en labyrintiskt uppbyggd stad, full med lönnrum och hemliga passager. En psykisk labyrintisk uppbyggnad där huvudpersonen (vilket i det här fallet snarare är spelaren själv än James) måste lösa en mängd gåtor för att ta sig vidare, gåtor som ofta består av textfragment och kryptiska meddelanden.
Men det viktigaste inslaget som hör till denna punkt är Maria. Hon är Marys dubbelgångare, och när James träffar henne i staden tror han först att hon är hans hustru, men hon förnekar något som helst samband. Mot slutet av spelet, när James träffar på henne efter att hon blivit dödad av Pyramid Head, så visar det sig plötsligt att hon vet en massa saker om James och Mary som bara de två vetat om.
Maria kan tolkas dels som en idealbild; som en version av den svårt sjuka Mary som James önskat sig. En frisk, sexig och sorglös kvinna. Men hon är samtidigt där som en del av James samvete, som ifrågasätter och provocerar honom och driver honom mot gåtans lösning. Precis som Pyramid Head är James sätt att straffa sig själv så finns Maria där i hans undermedvetna för att påminna honom om vad det egentligen var som hände när Mary dog.

Silent Hill 2 är ett spel som tar alla dessa gotiska motiv och sätter samman dem i en klaustrofobisk, fascinerande mardröm. Det är ett spel som går in på djupet, som tar oss spelare med på irrfärden i James sinnes mörka labyrinter. Som skrämmer, men som samtidigt är ett av de allra bästa spel jag någonsin har spelat.

Ett blogginlägg från exilen

Om ni tycker att bloggen går lite på sparlåga för tillfället så har ni tyvärr helt rätt. Nu är stambytet i full gång i lägenheten hemma och det har tyvärr inte visat sig vara helt oproblematiskt att blogga från exilen.

För det första har jag väldigt mycket pluggande att ta igen, då stambytet åt upp ganska mycket av min studietid. Tre kurser och sammanlagt drygt 20 inlämningsuppgifter (plus grupparbeten) den här terminen ? Det tar sin lilla tid.
För det andra är det inte helt enkelt att finna lästid när man befinner sig i exil i föräldrahemmet. Det är så mycket som ska göras hela tiden, inte minst att hjälpa till och tokstäda hemmet inför en visning, så lästiden blir bara en bråkdel av min vanliga. Och utan lästa böcker finns det inte mycket att blogga om.
För det tredje så är det svårt att få inspiration till både läsning och bloggande när jag befinner mig långt ifrån både bokhyllor och bloggkatter. Inga fina foton i bloggen, med andra ord.

Jag hoppas att jag kommer att komma gång med bloggandet snart igen, att jag på något magiskt sätt ska hitta både tid och inspiration. Om inte annat så lär jag rapportera stjärnögt från Bokmässan på lördag, enligt bokbloggsformulär 1A.

Köttig grotesk

Det är ofärd i luften redan på första sidan i Lars Krantz grafiska roman ”Dödvatten”. Seriens protagonist Lars följer med flickvännen Nina för att träffa hennes familj, där det märklige och vanskapta hittebarnet Julius bor. Kvällen slutar illa, och Lars kan inte släppa det äckel han känner inför Julius. Kanske är det därför han ror ut på Bjärsjö och fiskar ål, trots att det sägs ligga en förbannelse över sjön? Efter att ha ätit av ålen börjar Lars förändras, han blir våldsam och sjunker allt djupare ner i galenskapen.

”Dödvatten” börjar som en rak och köttigt grotesk skräckhistoria, men mynnar snart ut i en surrealistisk skräckvision som påminner om Charles Burns ”Black Hole”. Det handlar om att gå vilse inom sig själv, att tappa kontrollen en gång för alla. Eller möjligtvis att äntligen hitta hem, på det mest oväntade sätt.

Hittebarnet Julius är en både obehaglig och tragisk karaktär. Ett stumt och oberäkneligt litet monster som är som en förvarning om vad Lars har att vänta, vad han själv kommer att förvandlas till efter att ha ätit av Bjärsjöns ålar. Julius ständiga stirrande ansikte dyker upp i Lars syner boken igenom, i Ninas ansikte eller bland ålarna i sjön. Stirrande, dömande.

Jag gillar verkligen Lars Krantz tecknarstil. De detaljerade, svartvita teckningarna passar skräcktemat väldigt väl och han har en förmåga att få de mest drypande groteska scenerna att bli vackra. Faktiskt kommer illustrationerna bättre till sin rätt ju mer surrealistisk handlingen blir, på något märkligt sätt.

”Dödvatten” är inte en bok för den som letar efter svar. Det är en bisarr och tvetydig historia som inte är helt enkel att förstå sig på. Men den får mig att hoppas att Lars Krantz kommer att skapa fler skräckliga serier för mig att gå vilse i.

Lars Krantz – Dödvatten (Kolik förlag, 2009)